2014/02

Vinst i välfärden? Om abbedissornas redovisning i Vadstena kloster | av Per Forsberg

”Hur man ska förena ekonomi, andlighet och välfärdstjänster är ett gammalt tema..”

”Vinst i välfärden” har blivit ett stort debattämne på senare tid. I vår samtid används vinst som en av de viktigaste måttstockarna när det gäller att avgöra om en organisation fungerar på ett bra sätt. Men många menar att vinster inte hör hemma i verksamheter som skola, sjukvård eller åldringsvård. Dessa uppfattningar knyter an till en gammal diskussion om sambandet mellan ekonomi och humanitär verksamhet. Vinst är något som räknas fram i organisationers ekonomiska redovisning och frågan är vilken roll redovisningen ska spela i verksamheter som har helt andra syften än att gå med överskott. Den frågan var aktuell redan på medeltiden, då i samband med klostrens verksamhet.

Abbedissorna vid Vadstena kloster under 1300- och 1400-talet är kanske inte de som vanligtvis förknippas med redovisning och vinstbegrepp. Men för cirka sjuhundra år sedan var klostren betydande organisationer och det var framförallt i klostren som ordentliga redovisningssystem fanns.

Redovisningen i Vadstena kloster är värd att uppmärksamma därför att konflikten mellan det andliga med hithörande välgörenhet å ena sidan och det ekonomiska å den andra var tydlig. Samtidigt fanns ett starkt behov av redovisning för att förbättra den ekonomiska skötseln av klostret. Klostrets situation i detta avseende är inte så olik moderna välfärdsorganisationers.

I Vadstenas fall ledde spänningen mellan ekonomi och den andliga uppgiften till olika lösningar under olika perioder. De byggde på olika idéer om vad redovisningen skulle vara till för. När klostret grundades ville man hålla det ekonomiska på avstånd. Men denna princip fick senare vika för behovet av en redovisning som skulle stärka ekonomin. I ett sista skede blev sedan redovisningen en metod att skapa legitimitet och i stället stärka det andliga.

Att hålla det ekonomiska på avstånd
När Vadstena kloster invigdes 1384 fanns instruktioner som syftade till att hålla det ekonomiska på avstånd. Ekonomi sågs som något profant som inte var förenligt med organisationens kärnverksamhet. Nunnorna hade ju avgett ett fattigdomslöfte. Ekonomisk redovisning förekom sparsamt. Den dåvarande påven, Urban VI, hade gett klostret tydliga instruktioner om vilken typ av donationer som fick tas emot, hur egendom kunde förvärvas och hur överskottet från klostrets verksamhet skulle användas. Enligt reglerna var abbedissan ansvarig för räkenskaperna.

Det årliga överskottet av såväl livsmedel och pengar skulle delas ut till de fattiga. Överskottet skulle delas ut på alla helgons dag som var dagen för redovisningsårets slut. Men det fanns även en regel om att en bedömning skulle göras av hur mycket livsmedel m.m. som förväntades flyta in till klostret de kommande åren. Om bedömningen blev att det skulle råda brist på något fick överskottet från ett år sparas för att användas i framtiden.

Från början hade dessutom klostret regler som innebar en gräns för hur mycket egendom det fick äga. Men trots bestämmelserna om överskottet och denna begränsning blev Vadstena kloster en av Sveriges genom tiderna största godsägare. De strikta reglerna luckrades i viss mån upp men de kringgicks också.

Klostrets verksamhet var organiserad på samma sätt som romerska storjordbruk med både ”avelsgårdar” och ett ”landbosystem”. Avelsgårdarna sköttes av klostret med hjälp av gårdsmästare och avlönat arbetsfolk. Gårdsmästaren skulle redovisa gårdens avkastning till abbedissan. Men så småningom blev det vanligare att kloster tog ut ränta. Landbosystemet innebar att marken lejdes ut till bönder (landbor) mot ränta. Sysslomän (ibland kallade intäktsmän) red runt och tog upp avraden (räntan) som ofta var in natura. Landbosystemet användes för verksamheter som låg längre bort från Vadstena.

Utöver avraden hade även landbon andra skyldigheter. Under 1400-talet specificerades landbons tjänster och skyldigheter. Som t.ex. i Växjö 1414: ”antalet dagsverken fastställdes, vanligen åtta om året; dessutom skulle landbon, likaledes årligen, upprätta gärdesgård, lägga tak, dika, ge husbonden en tunna öl, hålla hans syssloman med mat och hästfoder samt göra en försla dit husbonden ville, även utanför lagsagan.”¹

De gods som Vadstena kloster skaffade sig säkerställde inflödet av olika varor. Från Östergötland och Mälardalen kom korn. Från Småland kom smör. Från Öland kom fisk. Från Närke järn. Godsens utspridning över ett stort geografiskt område ökade sannolikheten för ett jämnare varuflöde – missväxt och djursjukdomar inom ett område kunde kompenseras av mer gynnsamma förhållanden inom andra områden.

Det var framförallt genom gåvor av både lös och fast egendom som Vadstena klosters alla gods kunde förvärvas. Men gåvorna krävde gentjänster i form av själamässor, gravplatser eller försörjning intill livets slut. Klostret hade inte tillstånd att köpa gårdar men däremot fick byten av gårdar och jord göras. Men sådana byten skulle göras utifrån principen att en jord endast fick bytas mot en bättre. Bytena skulle alltså vara till klostrets nytta. Klostret verkar ha bytt till sig gods så att en koncentrering av gods skett i Vadstenas omgivning längs transportvägarna. I samband med bytena förekom det även kompletteringsköp och betalningar för eventuella mellanskillnader.

Trots ambitionen att satsa på det andliga och inte det ekonomiska tilläts alltså klostret i praktiken gå med vinst, vinsten fick sparas åtminstone till nästa år, ränta debiterades och klostret utvecklades till ett slags storföretag och storägare av den tidens främsta produktionsmedel. Abbedissan hade ett omfattande ekonomiskt ansvar.

Redovisning som kontroll och lönsamhetsinstrument
Från att klostret grundades och fram till 1420 hade abbedissorna ganska fria tyglar. Men då lyckades munkbröderna (Vadstena kloster var uppdelat i en del för systrar och en för bröder) få till stånd en regeländring som skulle ge dem ökad insyn. Dessutom ville de förbättra klostrets ekonomi som de ansåg hade skötts dåligt. Detta gällde särskilt byten av gods som munkbröderna ansåg var ofördelaktiga ur ett ekonomiskt perspektiv. Slutligen ville de själva fatta viktiga ekonomiska beslut, de ville ha mer makt. En åtgärd blev därför att öka kraven på abbedissans räkenskaper. I samband med detta lösgjordes redovisningen alltmer från det andliga och idealen.

Munkarna fick med sig biskopen som efter visitationer på klostret framfört synpunkter om att räkenskaper inte gjorts i tid. ”Syster Bengta säges ha brustit i redovisning för klostrets uppbörd och ränta, för kannor, grytor, kopparkärl, täcken och dukar, för kvarnarna och laxfiskena i Motala, för klostrets järn både i Närke och på Näveberg, för gråskinn, mårdskinn, hermelin och andra skinn, för de föl och småhästar, som skänktes till klostret, för hur mycket som kommer därifrån – här har abbedissan dock avlagt räkenskap för en tid av två eller tre år – samt slutligen för skänkta skor och kläder.”²

I samband med de ökade kraven på ordnad redovisning blev även abbedissan skyldig att rådfråga generalkonfessorn och de äldre bröderna när det gällde viktiga ekonomiska frågor. Abbedissan skulle dessutom ”göra räkenskap inför de gamla systrarna, konfessorn och några av bröderna en gång i månaden”.³ En cell gjordes även i ordning för att abbedissan skulle få möjlighet att sitta med bokföringen i lugn och ro.

Senare kom ännu tydligare regler om vilka som fick omfattas av klostrets ekonomiska understöd. Abbedissan skulle tydliggöra vilka personer som klostret förbundit sig att förse med livsuppehälle och vilka som arbetade för klostret. Det var ett sätt att säkerställa att inkomsterna från räntorna i första hand gick till bröderna och systrarna och att andra inte fick mer än de var berättigade till. Genom det utvecklade redovisningssystemet fick munkarna flera spakar för styra och kontrollera den ekonomiska verksamheten.

Samtidigt tillmättes ekonomiska resultat större vikt. Principen att klostrets överskott skulle delas ut till de fattiga fick så småningom ge vika för expansionen av godsverksamheten, som ett led i att säkerställa klostrets behov av resurser men även för lönsamma placeringar av överskottet. Ett sätt att använda överskottet var att samla skatter. Det gjordes bland annat genom bearbetning av silver. Sådant silver kunde pantsättas i Rom.

Klostret köpte också jord och betalade mellanskillnader vid byten av gods. En del av överskottet lånades ut mot pant i fast egendom – en lönsam verksamhet. Klostret investerade också i nordtyska städer som betalade en årlig ränta på sex till sju procent (sådana investeringar gjordes i hemlighet eftersom de inte var tillåtna). Räntan från de tyska städerna betalades bland annat i form av salt och vin.

Munkarnas krav på en redovisning som möjliggjorde kontroll och styrning ledde till att de ansvariga noggrannare började beräkna vilka tillgångar klostret förfogade över. De såg också till att verksamheten gav ett överskott som kunde användas på ett bra sätt. Det var härigenom Vadstena utvecklades till ett storföretag.

En satsning på verksamhetsidén
I början av 1430-talet tog påven Eugen IV initiativ till ett nytt redovisningssystem som kan ses som en reaktion på en alltför stark betoning av ekonomiska resultat. Kyrkan började förlora sin politiska och moraliska auktoritet, inte minst som ett resultat av korruption och låg moral bland prästerna. Idén var nu att ekonomin bara skulle komplettera det andliga. I Eugens perspektiv var inte redovisning ett managementverktyg som skulle möjliggöra expansion av tillgångarna. Redovisningen skulle snarare bidra till att kyrkan koncentrerade sig på sin huvuduppgift. Den skulle leda till god skötsel och stärka det andliga, kyrkans speciella kultur och ideal. Redovisningen var tänkt att förena det kyrkliga och det profana. Den blev en mix av tekniker för att samla in information, både finansiell och icke-finansiell.

En viktig del i Eugens initiativ var visitationer. Under visitationerna dokumenterades noggrant vilka fasta och lösa tillgångar klostret hade och hur verksamheten sköttes. Vid visitationerna användes det så kallade Constitutiones, som bestod av 20 punkter som på ett detaljerat sätt beskrev hur kyrkans ledare skulle arbeta och agera. Under visitationerna intervjuade biskopen prästerna. Dessa intervjuer byggde på 26 formulerade frågor som rörde moral, förekomst av danser och spel m.m. Femton av de 26 frågorna avsåg hur tillgångarna användes. Man ville säkerställa att tillgångarna användes i kyrkans andliga mission.

I rapporter från visitationer talas om bokföringsböcker över intäkter och kostnader, och krav på att sådana skulle finnas. Denna typ av redovisning utvecklades mot bakgrund av religiösa principer. Bokföringsböckerna gjorde det möjligt att kontrollera och verifiera att inte den ekonomiska verksamheten fungerade i något annat syfte än kyrkans andliga mission. Den nya ordningen anses ha fungerat i Ferrera stift i Italien, men utifrån vad vi vet om Vadstena kloster verkar det ekonomiska där getts stor betydelse även fortsättningsvis.

Ekonomi och välfärdsverksamhet
Vadstena klosters utveckling påminner om dagens debatt om välfärdssektorn: farhågan att ekonomin tar överhanden, frågan om hur vinster ska hanteras, hur redovisningen ska göras och behovet av regler och inspektioner.
Komplexa organisationer och mål kräver komplex redovisning. Att enbart använda vinst för att styra och utvärdera verksamheter är för enkelt. Vinsten räcker inte som bevis på att en organisation drivs på ett bra sätt. Men att generera överskott är viktigt för att organisationer ska kunna utföra sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt. Den ekonomiska redovisningen är det instrument som gör det möjligt att räkna fram ett överskott som i sin tur gör det möjligt att föra en diskussion om hur överskottet kan användas. Men för att kunna bedöma om en verksamhet utförs på ett bra sätt behövs flera olika sätt att redovisa vad som görs och vilka resultat som uppnås. Det är viktigt att organisationer utvärderas för om de faktiskt uppfyller sina samhälleliga uppdrag – vinst allena säger inget om detta.

Per Forsberg
Docent och anställd som universitetslektor i företagsekonomi vid Örebro universitet.


Noter
¹Norborg (1958) sid. 161.
²Norborg (1958) sid. 126.
³Norborg (1958) sid. 115.

Källor
Uppgifterna om Vadstena kloster och dess redovisning kommer från boken: Norborg, Lars-Arne (1958) Storföretaget Vadstena kloster: studier i senmedeltida godspolitik och ekonomiförvaltning. Lund: Gleerup.
Uppgifterna om Eugen den fjärdes initiativ bygger på artikeln: Bigoni, M & Gagliardo, E.D. (2013) ”Rethinking the sacred and secular divide: Accounting and accountability practices in the Diocese of Ferrera (1431–1457)” Accounting, Auditing and Accountability Journal (vol. 26:4).

Print Friendly, PDF & Email