Företagsekonomi har sedan starten 1909 vid Handelshögskolan i Stockholm, för över hundra år sedan, haft stora framgångar. Ämnet är i dag ett av de största vid landets lärosäten. Nils Västhagen, som 1950 blev den förste svensken att disputera i ämnet vid Handelshögskolan i Göteborg, har efter sjuttiofem år fått mer än två tusen efterföljare. På motsvarande sätt har den förste professorn i handelsteknik i Stockholm, Ernst Walb, följts av ett stadigt växande antal professorer i ämnet. Några av dem har tagit på sig att engagera sig som akademiska ledare ‒ inte bara som rektorer vid handelshögskolor, prefekter och studierektorer vid företagsekonomiska institutioner ‒ utan också som rektorer för högskolor. För några år sedan utsågs Anders Söderholm till rektor för Kungliga Tekniska Högskolan ‒ som den förste ekonomen i detta uppdrag ‒ efter att tidigare ha varit rektor för Mittuniversitetet och universitetskansler. Han är dock inte ensam företagsekonom på hög akademisk ledningsnivå. År 2025 leds Högskolan Dalarna och Högskolan i Kristianstad av företagsekonomerna Jörgen Elbe respektive Håkan Pihl. Föregångare till dem var Clas Wahlbin vid Högskolan i Jönköping 1994–2004 och Agneta Stark vid Högskolan Dalarna 2004–2010. De följdes av Björn Brorström vid Högskolan i Borås mellan 2011 och 2018.
Brorström har nu valt att i bokform skildra sitt liv som företagsekonom och akademisk ledare. Därmed har han hörsammat uppmaningen från medicinhistorikern Thomas Söderqvist i Köpenhamn, som uppmanat professorer att teckna sina minnen som underlag för vetenskapssociologiska studier. För oss som har varit verksamma under den tid Brorström behandlar, är det med igenkänning vi läser om en tid som flytt men också om aktuella företeelser. Vi får dessutom inblick i de många personer han mött, vilket kunde ha motiverat ett personregister.
Brorströms akademiska karriär inleddes på den tiden då professorn – i hans fall Sten Jönsson – kunde rekrytera studenter i sin närhet som denne fann begåvade i stället för att som nu lysa ut doktorandtjänster över hela världen och därmed få några hundra sökanden. Det var ju förstås också en tid då det var en mänsklig rättighet för den som hade grundexamen att ansluta till forskarutbildningen. Liksom Sten Jönsson hade vi andra professorer på den tiden ett stort antal doktorander som endast var verksamma på deltid om ens det. Många av dem blev aldrig färdiga. Dit hörde inte Björn Brorström, som tog sig an forskningsuppgifter rörande kommunal ekonomi. Han gjorde det i en forskningsmiljö, där han fick samspela med ett flertal senare professorer som Nils Brunsson, Bo Hedberg, Rolf Lundin och förstås Sten Jönsson. Forskarstudierna var på den tiden inte finansierade med säkra doktorandtjänster, utan genom omfattande undervisningsåtaganden. Resultatet blev en avhandling baserad på 214 kommunala bokslut som visade att dessa dokument efteråt fick begränsad användning eftersom de var otillgängliga och svårbegripliga.
Efter disputationen kom Björn Brorström att undervisa mycket både i grundutbildningen och i chefsutbildningar. De senare ledde till att han fick ansvar för att bygga upp ett forskningsinstitut med inriktning mot kommunal ekonomi och organisation. På så sätt kom han i samspel med företrädare för kommuner i Västsverige att utveckla intressanta projekt som bidrog till hans egen akademiska meritering. Den ledde honom till en professur i kommunal ekonomi vid Förvaltningshögskolan i Göteborg 1995. Därmed kunde han tillsammans med två kolleger utveckla en forskningsmiljö. Själv fortsatte Björn Brorström framgångsrikt sin forskning men fick med tiden allt fler ledningsuppdrag. Som prefekt under många år fick han möta alla de problem som denna utsatta frontposition innebär. Han drogs sedan successivt in i administration på högre nivåer. Vid rekryteringarna till rektorsposterna i Göteborg och Karlstad blev han uppmärksammad som kandidat och fick på så sätt erfarenhet av att träffa rekryteringskonsulter. En sådan var också mellanhand då han 2006 blev prorektor i Borås.
Som prorektor i Borås fick Björn Brorström ansvar för forskning och forskarutbildning samt så småningom även för grundutbildningen. Efter en ändring i Högskolelagen 2009 fick han som ansvarig för forskarutbildningen arbeta med att söka om rättigheter att examinera på forskarnivå. Utfallet blev för Högskolan något överraskande. Ansökan rörande ämnet Utbildningsvetenskap, som man själva bedömde som den starkaste, fick avslag. Bättre gick det för ämnena Textil och mode, Biblioteks- och informationsvetenskap samt Resursåtervinning. Därmed fick Högskolan de eftersträvade examinationsrätterna.
Själv markerade Björn Brorström sin tillhörighet med sitt nya lärosäte genom att lämna sin tjänst i Göteborg för en professur i Borås. Efter fem år som prorektor blev han 2011 lärosätets rektor. I den rollen fick han leda försöken att uppgradera sin högskola till ett tredje universitet i Västsverige. Bakgrunden var att det vid den tiden hos den borgerliga regeringen fanns ambitioner att minska antalet högskolor i landet genom sammanslagningar. För de tre högskolorna i västra Sverige såg man framför sig att de efter en fusion skulle kunna bli universitet. Dessa planer gick dock i stöpet när den borgerliga regeringen efter valet 2014 ersattes med en socialdemokratisk. I stället blev Malmö högskola och Mälardalens högskola universitet 2016 respektive 2022. Borås fick för sin del polisutbildning, som inte direkt passade i lärosätets eftersträvade profil. Den gav dock ytterligare utbildningsresurser.
Under Björn Brorströms tid som rektor fick Högskolan i Borås en ny organisation och i anslutning till den skapades som vid flera andra lärosäten vad som även på svenska numer kallas Science Park. Vidare genomfördes en flytt av campus. Utöver dessa mer påtagliga åtgärder skildrar boken den mångfald av krav som ställs på dagens akademiska ledare. De ska vara synliga, de ska hantera media och de ska delta i ett stort antal möten såväl på hemmaplan som på andra platser. För Björn Brorström blev resorna till Stockholm och Bryssel särskilt frekventa, medan han klokt nog avstod från de ofta förekommande besöken till presumtiva partneruniversitet i olika delar av världen. Utanför landet utnyttjades hans kompetens genom ett ledamotskap i styrelsen för Högskolan i Östfold i Norge.
Efter avgången som rektor kom Björn Brorström att engageras vid sitt gamla lärosäte i Göteborg som senior rådgivare och fick sedan på nytt träffa rekryteringskonsulter i samband med ett förestående rektorsskifte i Göteborg. Valet föll denna gång på Oslorektorn Ole Petter Ottersen, som dock svek Göteborg för Karolinska Institutet. För Björn Broströms del blev nästa steg i det akademiska arbetslivet att han utsågs till ordförande i styrelsen för Högskolan i Kristianstad. Hans kompetens kom också att användas i en rad utvärderingar och utredningar. Att avgångna rektorer tas till vara på detta sätt måste anses som mycket positivt.
Det är uppenbart att Björn Brorströms akademiska liv har gett honom betydande erfarenheter men också åsikter. I den andra delen av boken tar han upp ett antal frågor som han funnit viktiga framhålla. Först tar han upp den akademiska friheten och luftar då sin kritik av regeringens principer för resursfördelning med begränsade basanslag och öronmärkta satsningar. Han har vidare inte oväntat synpunkter på vad han kallar Högskolelandskapet med den för högskolorna svårbegripliga gränsdragningen mot universiteten. Det är inte heller överraskande att han diskuterar två frågor, där han själv har varit en stark förespråkare: hållbarhet och samverkan med det omgivande samhället. När han sedan behandlar kvalitetsfrågorna pekar han på de svårigheter som föreligger vid utvärdering av lärosätenas verksamhet och deklarerar att han ser det nuvarande systemet som kraftigt överdimensionerat. Att han som erfaren akademisk ledare slutligen diskuterar ledarskap är förstås naturligt. Här ger han till och med råd. Av dessa är det mest originella att aldrig vända sig om, eftersom detta ofta leder till frågor som i sin tur tenderar att framkalla mindre välbetänkta svar.
När Brorström i en kort tredje del tar upp universitetens och högskolornas uppdrag är han oroad. Han ser hur akademiska institutioner och deras forskningsresultat allt mer ifrågasätts. Vidare återkommer han till sin kritik mot regeringens riktade satsningar och konstaterar att politisk logik har fått dominera saklighet. Utvecklingen sedan Brorström skrev sin bok visar att hans oro är än mer befogad. Donald Trump härjar inte bara i USA utan tycks också inspirera politiska ledare i andra länder.
Sammanfattningsvis har Björn Brorström skrivit en läsvärd bok om sin väg från ung doktorand till avgången högskolerektor. På så sätt har han belyst hur en del av den företagsekonomiska forskningen har växt fram, hur akademiska ledare sållas fram med hjälp av rekryteringskonsulter och hur en regional högskola kämpat för att få examinationsrättigheter och universitetsstatus. Efter läsningen av boken känner man tacksamhet mot Björn Brorström för att han under åren har engagerat sig som akademisk ledare och att han efter sin avgång har delat med sig av sina erfarenheter. Detta är viktigt för vårt ämne och för vår förståelse av akademiskt ledarskap.
Lars Engwall
Professor em. i företagsekonomi, Uppsala universitet
