2018/01

Kroppsarbete i dagens prestationskultur | av Carl Cederström och Torkild Thanem

Gymmet på jobbet skapar en arena för prestationsorientering och protestantisk arbetsetik

”Kom igen, nu kör vi!” skriker grupptränaren i sitt headset.

Nedanför scenen står vi tillsammans med ett femtiotal anställda från företaget Björn Borg och parerar varandras sparkar. Det är fredag. Klockan närmar sig tolv och sporttimmen är snart slut.

”Det är så jävla skönt med er”, säger grupptränaren när vi är klara med kickboxningspasset. ”Ni ger alltid hundra procent.”

Svetten rinner nerför kroppen när vi haltar in i omklädningsrummet och sätter oss på bänkarna och flämtar. Carl tror att han ska svimma. Torkild tar sig för knät. Något har sträckts. Han har ont. Nio månader senare har det ännu inte läkt.

Björn Borg är ett av flera svenska företag som introducerat obligatorisk träning på jobbet. Men medan företag som Kalmar Vatten främst pratar om träningens hälsofrämjande konsekvenser, har Björn Borg gått ett steg längre. För dem handlar träning om att utmana sina egna gränser och att ständigt förbättra sina resultat. Frågan är inte var man är, utan vart man ska. Allt kan formuleras som mål, och inga mål är omöjliga att nå.

Enligt Björn Borgs filosofi är det lika viktigt att uppnå individuella fysiska mål som att förverkliga företagets ekonomiska mål. Den anställdes kroppsliga utveckling, såsom att springa ett maraton eller få synliga magmuskler, anses spela en avgörande roll i företagets utveckling. Varumärket Björn Borg förkroppsligas genom medarbetarnas livsstil.

Tidigt följande måndag sitter vi i Björn Borgs lokaler i centrala Stockholm tillsammans med de drygt sextio anställda som arbetar på huvudkontoret. Företagets vd Henrik Bunge stormar in i en svart uppknäppt skjorta. Han drar högljutt igång måndagsmötet. Han ritar upp en modell på ett stort blädderblock.

”Vart ska vi?” frågar han och ritar en cirkel i det högra hörnet. En av de anställda läser upp företagets mål.

”Och var är vi nu?” frågar han retoriskt och börjar kladda i nedre vänstra hörnet. Efter ett tag börjar han peka på olika anställda i publiken. De ställer sig upp och redovisar före­gående veckas resultat.

I årsredovisningen från 2015 skriver Bunge i förordet att ”det är vår övertygelse att fysiskt välbefinnande är direkt kopplat till din förmåga att prestera ditt yttersta”. Detta utgör kärnan i vad Bunge beskriver som företagets kultur. Sedan han tillträdde 2014 är det just en distinkt kultur med fokus på prestation som Bunge försökt få fram.

I artikeln ”Managing organizational culture” från 1980 skriver Baker att en stark organisationskultur är själva ­nyckeln till ett företags ekonomiska framgång. Senare forskning har dock lyft fram de risker som medföljer utpräglade prestationskulturer.

I Alexandra Michels etnografiska studie från 2011, där hon följer ett antal ”investment bankers” på Wall Street, kan vi läsa om de konsekvenser som prestationskulturer kan ha på kroppen. Även om arbetsgivarna formellt uppmuntrade sina medarbetare att balansera arbete och fritid på ett hälso­samt vis, så undvek de att lägga sig i för mycket. De före­språkade i stället en hög grad av individuell autonomi. Medarbetarna förutsattes nå sina mål. Hur de nådde dit var deras ensak. Konsekvensen var att de arbetade långa dagar och helger, något som underlättades genom att bankerna tog hand om medarbetarnas dagliga behov, såsom tvätt av kläder, bil­service, fri parkering samt gratis hämtmat på kvällar och ­helger. De anställda behövde knappt lämna jobbet, vilket innebar att få eller inga begränsningar fanns för hur mycket de kunde jobba. Lågpresterande medarbetare sorterades snabbt ut.

För dem som levde upp till prestationskraven fungerade arbetet till en början bra. Men efter ungefär fyra år började medarbetarna utveckla en rad hälsoproblem, såsom stressymp­tom, övervikt, diabetes, hjärtproblem, förslitningsskador, kroniska ryggsmärtor och alkoholproblem. Först när besvären blivit outhärdliga började de lyssna på sina kroppar och anpassa arbete och livsstil därefter.

Av detta drar Michel följande slutsats: Vi kan anpassa vår attityd till arbetsplatsens kultur och normer, men kroppen säger förr eller senare ifrån. Våra tankesätt kan socialiseras. Men inte våra kroppar. De kan aldrig fullständigt socialiseras.

Den uppenbara skillnaden mellan Michels intervjupersoner och Björn Borgs anställda är att de förra förväntas ansvara för sin kropp själva. För dem finns ingen obligatorisk sporttimme. Ingen kontrollerar deras kroppsliga utveckling. På Björn Borg däremot registreras de anställdas hälsa regelbundet. Alla genomgår personliga fysiktester två gånger per år där bland annat deras fysiologiska ålder fastställs. I företagets årsredovisning beskrivs stolt att den fysiologiska åldern är tre år yngre än den kronologiska genomsnittsåldern på trettiotvå år.

Vad som gör parallellen mellan Björn Borg och Michels studie särskilt intressant är den roll som kroppen spelar i dessa prestationskulturer. Medan kroppen i Michels studie är ett hinder för hårt arbete, blir den i Björn Borgs företagskultur själva utgångspunkten för hårt arbete. Adrenalinet som pumpar under träningspassen får gärna följa med in på kontoret. Den gymmentalitet som säger att ingenting är omöjligt bör även prägla arbetets vardag. Utmattning och blodsmak i munnen är inget att vara rädd för. Det är snarare ett kvitto på att man har gjort sitt yttersta.

Kroppen undviker total socialisering, skriver alltså Michel, och samma sak går att se i fallet Björn Borg. Sedan Henrik Bunge blev vd och introducerade obligatorisk träning har många slutat. Av dem som fortfarande är kvar finns det flera som förhåller sig distanserat till den rådande kulturen, och ifrågasätter träningens relevans för deras arbeten. Dessa reaktioner har dock inte hindrat företaget från att fortsätta sitt arbete med att integrera kroppen i sin prestationskultur. Drömmen om att förena kroppsliga och ekonomiska resultat kvarstår.

Eftersom Björn Borg är i sportbranschen är det för Bunge självklart att de lever som de lär. Samtidigt finns det anledning att fråga varför ett företag som i första hand arbetar med design, marknadsföring och försäljning sätter så stort fokus på kroppen. Är det just avsaknaden av konkret kroppsarbete på jobbet som gör intresset för kroppen så stort? När vi arbetar med våra händer är resultaten synliga. När vi arbetar med abstrakta sysslor, som att åka på försäljningskonferenser eller planera reklamkampanjer, är det svårare att se exakt hur våra ansträngningar bär frukt. Kanske skapar gymmet en alternativ verklighet, så som vi egentligen skulle vilja att arbetslivet fungerar, där hårt arbete ger resultat.

Men dagens arbetsliv ser sällan ut på det sättet. I en ­engelsk undersökning svarade 37 procent att deras jobb var meningslösa, inte bara för dem själva utan också för samhället i stort. Är det i det sammanhanget vi ska förstå utbredningen av gymkulturen bland dagens företag? När relationen mellan hårt arbete och resultat blir grumlig erbjuder gymmet en plats där den protestantiska arbetsetikens gamla värderingar återupplivas.

Carl Cederström och Torkild Thanem

Verksamma vid Företagsekonomiska institutionen, Stockholms universitet.

Print Friendly, PDF & Email