2019/02, Bokrecensioner

Hur västvärlden fylldes med musik. Människorna. Organisationerna. Musikens kedjor av Lars Östman, Kulturhistoriska bokförlaget 2018 och Musikens makt. RJ:s årsbok 2018

Musik och samhälle: Två sidor av samma mynt – Hur västvärlden fylldes med musik. Människorna. Organisationerna. Musikens kedjor av Lars Östman, Kulturhistoriska bokförlaget, 2018 och Musikens makt. RJ:s årsbok 2018 av Jenny Björkman och Arne Jarrick (red), Makadams förlag, 2018.

”Musik och samhälle” är ett område som intresserat många forskare. Nationalekonomen Jacques Attali har t.ex. hävdat att förändringar i musiklivets politiska ekonomi är ett slags omen för större förändringar i samhället; musiketnologer med Alan Lomax i spetsen menar att olika samhällsstrukturer kommer till uttryck – ja, rent av kan höras – i det sätt på vilket musik framförs; och i Lund samlas varje år, sedan drygt ett decennium tillbaka, (företrädesvis) historiker, pedagoger och litteraturvetare på konferensen ”Musik och samhälle” för att på olika vis utlyssna musiklivets och samhällets sammanflätningar.

Bland svenska företagsekonomer har dock intresset varit tämligen svalt för sådana utlyssningar trots att musikbranschen är en mångmiljardindustri i kraftig tillväxt, trots att den svenska musikexporten har fördubblats på tio år, från en miljard till två miljarder, och trots att många av musikens aktörer tillmäts stora kulturella värden och betydelser. Jeanette Wetterström och Ann-Sofie Köping skrev förvisso sina avhandlingar om institutioner på musikens fält, Henrik Ferdfelt och Linda Portnoff intresserade sig i sina respektive avhandlingar för popmusiker mellan ”konst och kommers”, Kjell Arvidsson har skrivit om skivbolagens utbredning i Sverige, och själv har jag försökt dra mitt strå till stacken genom studier av det brittiska musikerkollektivet Aquarian Nation respektive Smålandsoperan. I övrigt är ”musik och samhälle” en relativt sett outforskad terräng

Att mot denna bakgrund ramla över Lars Östmans bok Hur västvärlden fylldes med musik en gråmulen söndagseftermiddag i den alltid så välsorterade Hedengrens bokhandel vid Stureplan i Stockholm är därför minst sagt upplyftande. Äntligen en företagsekonom som tar sig an musikens fält utifrån ett samhällsorganisatoriskt perspektiv – och dessutom med ambitionen att beskriva synnerligen komplexa skeenden över lång tid, från 600-talets gregorianska sånger till samtida svenska popunder som Swedish House Mafia och Avicii. Östman, professor emeritus i redovisning från Handelshögskolan i Stockholm, företar sig helt enkelt att beskriva hur musikens organisationer och företag utvecklats hand i hand med det västerländska samhällets utveckling, samt frilägga de historiska epoker under vilka olika aktörer länkats samman genom musiken.

Det är ett minst sagt ambitiöst projekt och även om Östman inledningsvis skriver att han inte har några encyklopediska avsikter, är det svårt att inte tillskriva hans projekt sådana dimensioner. På de tätt skrivna fem hundra sidorna målar Östman helt visst med bred pensel upp de stora dragen i västerlandets musikorganisatoriska historia, men han inskärper samtidigt historien in i minsta empiriska detalj. Det fylliga och förtjänstfulla indexet pekar också det i samma encyklopediska inriktning, liksom de Spotify-spellistor som författaren tagit fram för att illustrera de nio olika historiska epoker som identifieras. Boken utgör helt enkelt en slags kulturhistoria som sammanfattar det som är värt att veta om musiklivets samhälleliga och organisatoriska tillblivelse.

Det finns dock två problem med Östmans framställning. För det första finns inte en endaste explicit referens i boken, trots att de källor Östman använt sig av tydligt redovisas längst bak i boken. Läsaren får därmed ingen möjlighet att granska trovärdigheten i den detaljerade historieskrivningen, och inte heller möjlighet att själv nyfiket leta sig vidare bland källorna. Av källförteckningen att döma finns det dock litet som talar för att Östmans berättelse inte skulle vara trovärdig. Däremot kan den mycket väl vara något tillrättalagd då Östmans bibliotek är förhållandevis litet: Flera tongivande forskare på fältet, som Attali och Lomax, lyser med sin frånvaro – liksom därmed motstridiga tolkningar av musikens samhälleliga historia och betydelser.

För det andra är boken till sitt innehåll, detaljrikedomen till trots, tämligen ytlig. Eller rättare sagt: Den kräver en initierad läsare med synnerligen goda musikkunskaper och som själv kan sätta in de många artister, låtar och skivbolag som nämns en passant i ett sammanhang. För en sådan läsare blir berättelsen förmodligen nyanserad och poäng­rik, men det är å andra sidan mindre troligt att en läsare besitter så breda kunskaper att hela bokens innehåll kan kontextualiseras på ett meningsfullt sätt. Läsningen ­riskerar med andra ord att bli fragmentiserad.

Sådan läsning erbjuder också RJs årsbok, antologin Musikens makt, som av en tanke placerats precis bredvid Östmans bok i bokhandelns skyltning. Fragmentiseringen ligger delvis i antologins form, men det som är styrkan med Östmans bok – en sammanhållen berättelse – saknas här helt. Redaktörerna Jenny Björkman och Arne Jarrick har sammanställt femton bidrag utan tillstymmelse till övergripande narrativ struktur – och utan en diskussion om hur de olika bidragen på olika sätt relaterar till det som är tänkt att vara antologins övergripande tematik. Måhända är det ett medvetet val. Utan en sådan diskussion blir ”makt” och ”musik” dock innehållslösa och till intet förpliktigande begrepp – och en presumtiv läsare kan mycket väl förstå det som att musikens makt endast kan ta sig ett endaste uttryck.

En sådan förståelse gör sig också påmind i flertalet av bidragen där utgångspunkten tycks vara att musik, med redaktörernas ord, är något som utgör ”en positiv och hälsobringande kraft i människors liv”. Denna idé omfamnas särskilt av de bidrag som författats av medicinare, neurobiologer och psykologer, men omhuldas också av en hel del humanister i boken. Musikens makt kläs här i positivistisk förklaringsdräkt och intresset riktas mot hur musik påverkar män­niskan som biologisk varelse, som gör henne glad eller ledsen, mer kreativ eller får henne att minnas bättre.

Makt i en mer sociologisk mening, att få någon att göra något som hon annars inte skulle göra – eller ideologiskt i form av ”makt över tanken”, glittrar dock fram här och där. Filmvetaren Peter Bryngelsson problematiserar t.ex. hur musik har använts som tortyr; latinaren Gunilla Iversen beskriver hur mässan under 800-talet var ett medel för att befästa den världsliga makten; historikern Mats Greiff visar hur skifflen under 1950-­talet mobiliserade unga människor politiskt; och etnologen Alf Arvidsson uppmärksammar hur jazzens intåg i Sverige på 1920-talet bidrog till att reproducera ras­stereo­typer.

Med dessa texter för ögonen ges musikens makt djupare dimensioner – och antologin öppnar upp för en differentierad förståelse för musiklivets organisering och dess många olika samhälleliga konsekvenser. I perspektiv kan därför Lars Östmans bokprojekt och RJs årsbok sägas vara komplementära för den företagsekonom som önskar bidra till det samtal som förs om musik­industrins historiska utveckling och framtida utmaningar; den förra läses med fördel för den övergripande förståelsens skull, medan väl valda delar av den senare läses för den fördjupade maktanalysen.

Av Daniel Ericsson

 

Print Friendly, PDF & Email