Investeringar är naturliga inslag i allt företagande och i alla organisationer. I grunden handlar investeringar om nutida uppoffringar för att möjliggöra framtida vinster – en form av långsiktig satsning som ofta är nära kopplad till en organisations strategi och strategiska arbete.[1] I kombination med detta spelar omvärld och trender en viktig roll. Ett exempel är den ”gröna omställningen”. För att klara anpassningen och vara framgångsrik – oavsett om det handlar om övergång till eldrivna fordon, energieffektivisering eller gröna transporter – krävs vanligen stora investeringar. Att förstå, analysera och förklara vad som sker vid investeringar och i investeringsprocesser är därför en central uppgift inom företagsekonomin.

Investeringar och investeringsbedömningar är ett grundläggande inslag i företagsekonomiska utbildningar och behandlas ofta inom ämnen som finansiering och ekonomistyrning. Eftersom investeringar är framåtblickande bygger besluten på långsiktiga kalkyler, det vill säga ett ekonomiskt beslutsunderlag som specificerar och jämför samtida uppoffringar mot eventuella framtida förtjänster. I företagsekonomisk utbildning och grundläggande litteratur används flera modeller och metoder för att bedöma investeringar. Följande fyra är de mest frekvent förekommande[2]:

• Återbetalningsmetoden (pay-back)
• Nuvärdemetoden
• Internräntemetoden

Empiriska studier visar att dessa modeller även i praktiken är de som används i organisationer, ofta i kombinationer.[3] Alla utom återbetalningsmetoden bygger på antagandet att pengar har ett tidsvärde – det vill säga att det finansiellt är mer fördelaktigt att erhålla 1 miljon kronor idag än om 10 år. Metoderna utgår från ekonomiska grundbegrepp och logiker, där vinst, avkastning och lönsamhet är centrala. Detta utesluter dock inte att sociala och miljömässiga värden kan beaktas. Ett genomarbetat investeringsunderlag omfattar ofta fler aspekter och konsekvensanalyser än enbart de finansiella.

Detta kan man studera i grundböcker i ekonomistyrning, kalkylering och finansiering. Så långt är det inga konstigheter, och investeringskalkylering med tillhörande bedömningar framstår härigenom som ett rimligt och rationellt arbetssätt vid investeringsbeslut. Rationalitet i detta sammanhang knyts till förnuft, reflektion och ekonomisk logik i samband med beslutssituationer och måluppfyllnad.[4] Med stöd i en eller flera metoder för bedömning väljs det alternativ som bäst leder till målet. Fram träder en bild av investeringskalkylering som är både rationell och normativ, det vill säga föreskrivande om hur vi bör upprätta och använda kalkyler.

Idealtypiskt kan investeringsprocessen illustreras på följande sätt: Först samlas relevant information in – informationen kan omfatta både ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter. Därefter tillämpas en eller flera metoder för ekonomisk bedömning. Baserat på resultatet av dessa, och med stöd av ytterligare analyser såsom risk- och känslighetsanalyser, fattas beslut. Och trots att människan som bäst bör ses som en begränsat rationell[5] varelse får vi anta att hon – givet det underlag och den information hon har – ändå landar i ett ekonomiskt någorlunda ”rätt” beslut, så länge kalkylerna framställs och används enligt regelboken.

Också investeringsforskningen domineras av en ”rationell” ansats.[6] Antaganden om regelefterlevnad, ekonomiskt rationella beteendemönster och konsekvent användning av kalkyler präglar många studier. Ofta formaliseras beslutsprocesserna i olika faser som logiskt följer på varandra och som aktörerna förväntas efterfölja. På en sådan – rationell – grund bygger mycket forskning vidare.

Den rationella bilden stämmer emellertid dåligt överens med hur det ser ut i ”verkligheten”. Det har visat sig att en sådan förståelseram ofta brister i att förmedla investeringsprocesser, bedömningar och beslut utifrån sina sociala sammanhang.[7] Människor agerar sällan enligt den ekonomiska logik som förmedlas i manualer och läroböcker.[8]

En pionjär inom investeringsforskning som bryter mot antaganden om rationalitet och nyttomaximering är Joseph L. Bower, som 1970 publicerade boken Managing the resource allocation process. I den visar han att investeringar och bedömningar är komplexa processer som ofta involverar aktörer i olika avdelningar på olika nivåer, där aktörernas (chefernas) beteenden formas av sociala omständigheter, såsom kultur, politik och informella förväntningar, istället för vad som står i strategidokument, budgetar, direktiv och handlingsplaner. För några år sedan reflekterade han kring forskningsområdets utveckling.

Ur ett perspektiv på över 50 år är det förbluffande hur lite som har förändrats i diskussionerna kring resursfördelning. Trots en hel del arbete som beskriver hur processen för resursfördelning faktiskt fungerar i företag, har den etablerade akademiska kanon, om något, blivit än mer avlägsen från vad som faktiskt händer i organisationer. (författarens översättning)[9]

Riktigt så illa är det inte. Det finns studier som försöker gå till botten med vad som sker i investeringsprocesser och varför. Saker som har studerats och uppmärksammats är till exempel hur olika känslor alltid är en del av beslutsfattande[10], att intuition och erfarenhet ofta är avgörande vid investeringsbeslut[11] och hur social kontext, externa faktorer och maktförhållanden mellan aktörer påverkar investeringsprocesser[12]. Andra studier visar att investeringskalkyler används symboliskt – eller inte alls – under osäkra omständigheter.[13] Ytterligare andra studier betonar vikten av att väga in kultur och institutionell kontext för att begripliggöra hur investeringar genomförs och på vilket underlag.[14]

Sammanfattningsvis har det vid sidan om den rationella och normativa forskningen växt fram en annan bild som framhäver sociala, kulturella och politiska omständigheter. Studierna är ofta empirinära och deskriptiva. Teoretiskt uppvisar de däremot inte alls samma bredd och djup och perspektivrikedomen är minst sagt begränsad.[15] Harris med flera menar att det saknas försök att jämföra, teoretisera och knyta samman investeringsstudier.[16] Som svar på detta introducerar de struktureringsteori som övergripande ansats för att ta sig an investeringar utifrån ett helhetsperspektiv.  Jag ansluter mig till argumentet att det behövs nya ansatser och perspektiv inom investeringsforskningen. Till skillnad från Harris med flera – som verkar vilja förklara ”allt” – förordar jag teoretisk pluralism, och en praktisk relevans som utmärks av begrepp som främjar alternativa tankesätt.[17] Syftet med föreliggande artikel är därför att komplettera investeringsforskningen med ett nytt perspektiv på investeringskalkylering och användning av investeringskalkyler.

Några ord om ansatsen, frågeställningen och kunskapsbidraget

Jag utgår från en tolkande och kritisk ansats inspirerad av Mats Alvesson och Stanley Deetz. Framför allt är jag inspirerad av deras ambition att utveckla ”motbilder till dominerande ideal och förståelser”.[18] I detta fall gentemot den rationella synen på investeringar och användning av investeringskalkyler. Mer precist försöker jag introducera ett perspektiv som bryter med invanda och utbredda tankesätt för att därigenom öppna för alternativa sätt att närma sig och förstå investeringskalkylering. Motbilden – eller perspektivet – består i ett antal paradoxer som har växt fram genom studier av tidigare forskning.

Metodologiskt är ansatsen inspirerad av hur Harris med flera går tillväga så till vida att jag har valt ut ett antal investeringsstudier för ett slags ”återanalys” [19], eller tolkning, som jag kallar det. De utvalda studierna belyser sociopolitiska aspekter av investeringar – ett eftersatt område i investeringsforskningen[20] som erbjuder alternativ till rationella föreställningar. Med sociopolitiska avses studier där social dynamik, personliga och strategiska intressen samt maktrelationer påverkar och utmärker kalkylanvändning.[21] Eftersom jag riktar mig till en svenskspråkig publik har jag i stor utsträckning valt att presentera och tolka skandinaviska studier. Under läsningen föddes tankar om hur studierna öppnade för ett slags motsättning, eller motstridighet, mellan rationella antaganden och faktisk kalkylanvändning. Detta resulterade i paradoxerna. Jag har i synnerhet granskat empiri- och analyskapitel. I likhet med Harris med flera menar jag att vi alltför sällan återvänder till empiri från tidigare studier. Till skillnad från en bred genomgång – jämför till exempel hur Emmanuel med flera ytligt går igenom ett stort antal investeringsstudier och utifrån det drar slutsatser[22] – möjliggör ett färre antal fall en djupare inläsning och en problematisering som öppnar för nya insikter.[23] Följande frågeställning vägledde undersökningen: Hur kommer användning av investeringskalkyler till uttryck i studier med sociopolitiska ansatser och resultat?

Svaret på forskningsfrågan – motbilden – utvecklas i två steg, ett i vardera efterkommande avsnitt. I det första avsnittet etablerar jag motbilden genom att redogöra för, och diskutera, ett par exempel och studier. Avsnittet kan även ses som en fördjupad litteraturgenomgång där fokus ligger på ett fåtal studier som tillsammans erbjuder en sociopolitiskt orienterad förståelse för investeringsprocesser och användning av kalkyler. Nästkommande avsnitt kompletterar motbilden genom introduktionen av ett par paradoxer som synliggör investeringskalkylering utifrån ett annat perspektiv än det rationella.

Elmassri med flera skriver att forskningslitteraturen är rik på ”uppmaningar att teoretisera investeringspraktiken”.[24] Jag försöker i den här artikeln möta uppmaningarna genom att komplettera litteraturen med ett nytt perspektiv. Paradoxerna bidrar till investeringsforskningen på två sätt. På ett allmänt plan bidrar de till teoretisk pluralism genom att erbjuda ett alternativt seende och en tankeväckande motpol till rationella perspektiv och antaganden. Mer specifikt bidrar de genom att introducera tolkningar som provocerar och konfronterar invanda tankesätt samtidigt som de erbjuder nya sätt att förstå de dilemman och motsättningar som uppstår vid investeringsbeslut. Studiens relevans är alltså av konceptuell natur; jag försöker begripliggöra investeringar med ord och termer som förändrar vår förståelse och öppnar för nya tankebanor.[25]

Motbild till rationell syn på investeringar

Startpunkten för det här avsnittet är David Janssons[26] utmärkta doktorsavhandling om hur kalkyler används. Den erbjuder en bas för att studera hur sociala omständigheter färgar investeringsprocesser och användning av kalkyler. Jansson inleder med en kritik av rationella ansatser till investeringar. Han menar att de är usla på att beskriva och fånga hur det verkligen går till. I stället för att följa etablerade ekonomiska antaganden ställer han två enkla frågor: varför och hur använder projektledare investeringskalkyler? För att svara på dessa frågor genomför han fyra fallstudier i fyra bolag; tre kommunala och ett privat. Med stöd i en omfattande empirisk redogörelse för han sedan ett resonemang som rör sig mellan flera nivåer. Ibland blir det aningen snårigt varför jag sammanfattar analysen stegvis utifrån det jag ser som huvudpunkterna.

1. Inledningsvis preciserar han hur investeringskalkylerna användes. Ett urval av användningsområdena var: a) få reda på konsekvenser för alternativ, b) få reda på skillnader mellan olika alternativs konsekvenser, c) ekonomiskt motivera förespråkade handlingar, d) ge andra kunskap som de förmodades behöva för att kunna agera.
2. I användningen av kalkylerna vägleddes projektledarna av regler kring vad de upplevde som lämpliga tillämpningar av kalkylerna. Reglerna var emellertid outtalade och ingen räknade med att behöva försvara sin användning av kalkyler – det ansågs för-givet-taget att investeringskalkyler skulle användas som beslutsunderlag. Och om kalkyler saknades efterfrågades de.
3. Kalkylerna användes sedan för att förverkliga en vald investering snarare än att välja en investering att förverkliga. Uttryckt annorlunda användes det för-givet-tagna för att motivera, legitimera och genomföra något som mer eller mindre redan var förutbestämt.
4. För att få investeringar till stånd användes kalkyler sålunda strategiskt. Jansson observerar ett par olika strategier. Till exempel kunde intäkter och kostnader anpassas för att investeringen skulle framstå som önskvärd. Dessutom användes kalkylerna för att kontrollera information om projektens konsekvenser och värderingar. Projektledarna använde alltså strategierna för att hålla sina projekt vid liv, antingen genom att ändra förutsättningar för investeringen eller genom att ändra bilden av den. Det var sällan något projekt övergavs.
5. Skälet Jansson ger till varför projektledarna ville få investeringarna till stånd är tänkvärd. Han lämnar idéer om egennytta och personlig vinning därhän och fokuserar i stället på att projektledarna upplevde att de förväntades medverka till att investeringar förverkligades. Allt annat vore att betrakta som misslyckanden.
6. Tillsammans antyder detta en handlingslogik som påminner om ett spel där aktören först tilldelas en uppgift, utifrån den undersöker reglerna för att därefter anpassa strategierna med syfte att uppnå målet (vinna).

Jansson erbjuder ett välutvecklat sociopolitiskt perspektiv på användningen av investeringskalkyler. Först visar han hur kalkyler tas för givna, och sedan hur det för-givet-tagna används på strategiska sätt för att genomföra redan valda investeringsalternativ. Detta kan ses som ett spel där huvudaktören brottas med att slita sig loss från det invanda sammanhanget. Aktören är alltför inbäddad i det sociala nät, med tillhörande spelregler, som omger investeringsprocesser.

Som avslutning diskuterar Jansson tolkningen i relation till andra studier om användning av investeringskalkyler. Hur står sig bilden, är den generaliserbar? Frågan besvaras jakande. Bland annat refererar han en studie av Claesson och Hiller om investeringsprocesser i svenska industriföretag. Från den studien lånar Jansson följande citat från en produktionschef: ”[d]et är skräp till produktionschef som inte kan fiffla till kalkylen så att han får den maskin man behöver”.[27] Fler fall och citat som stöd för det strategiska spelet kring investeringskalkyler anförs också. Referensen till en finländsk studie av Olli-Pekka Lumijärvi sticker ut. Lumijärvi observerar nämligen hur chefer manipulerar kalkyler i strategiska syften för att kunna ro hem önskvärda investeringar – ett slags kvalificerat fiffel med siffrorna, som en strategi för att vinna spelet (jfr fusk). Därtill menade han att detta var långt mer utbrett än vad han kunde visa med egen empiri eftersom chefer ogärna erkänner att de ägnar sig åt fifflande. Jag har läst Lumijärvis studie och klistrar in en serie med citat (min översättning) från ett par högt uppsatta chefer som deltog i studien.[28]

Om du ser på dem [kalkylerna] historiskt, har deras resultat inte infriats. Det betyder att de har lovat för mycket.

Alla vet att en kalkyl kan bli allting du vill att den ska bli, och alla vet hur man gör det.

Jag har gjort flera kalkyler och jag vet att de kan manipuleras. Kalkylerna kan visa det du vill att de ska visa, och på det sätt beslutsfattaren [för projektet] vill ha dem.

I en annan studie analyserar Lumijärvi hur projektledare måste ”sälja in” investeringar hos chefer högre upp för att få dem till stånd.[29] Han visar hur ”försäljningen”, eller övertalningen, som han också kallar det, sker genom både formella och informella sammankomster. Därtill visar han att när investeringsförslagen väl når officiella beslutsmöten, har besluten ofta redan fattats – formella beslutsmöten är mer av en formalitet. Vidare delar Lumijärvi in försäljningsargumenten i olika kategorier (ekonomiska, strategiska, teknologiska, och sociala). De ekonomiska argumenten var sällan de mest effektiva. Beträffande dessa sa en medlem i beslutskommittén följande:

Jag bryr mig inte om beräkningarna utan om beskrivningen av investeringen och vad vi kommer att få ut av den. Det som står i investeringsbeskrivningen och det som finns mellan raderna spelar roll.[30]

De mest effektiva argumenten följde ur övriga faktorer; strategiska, teknologiska och sociala. En annan central ingrediens var ”försäljarens” personlighet, sociala position och karaktär. Det kunde avgöra huruvida investeringen blev genomförd eller inte – en bra säljare, med erfarenhet och goda kontakter, får igenom föreslagna investeringar.

Ett annat exempel på hur investeringskalkyler upptas i ett slags strategiskt spel återfinns i Bengt Jacobssons[31] studie om Stockholm stads investering i ett koleldat kraftvärmeverk på åttiotalet. Studien visar hur beslutsprocesserna bakom investeringen – som involverade flertalet olika nyckelaktörer så som politiker, företag, kommuner och statliga organisationer – löpte jämte varandra, parallellt. Det var alltså inte fråga om en (investerings-)process, utan om flera processer som var delvis separerade. Detta skapade svårigheter eftersom de flesta aktörerna bara medverkade i en eller ett fåtal processer, varför koordinering, samspel och överblickbarhet blev lidande.

Beträffande kalkylernas roll i investeringsprocesserna användes de flitigt och framför allt för att hantera osäkerhet och rättfärdiga utfall. Särskilt utmärkande är deras roll i processen där det skulle fastställas vilken aktör som skulle få bygga kraftvärmeverket – eller vinna ”racet” som de inblandade sa. I ”racet” spelade kalkylerna en viktig roll, om än inte i rationell bemärkelse för att komma fram till det bästa alternativet. Detta då några alternativ verkade bortdömda på förhand, och det vinnande alternativet uppvisade ett dåligt ekonomiskt resultat. Jacobsson reser retoriskt frågan varför kalkylerna användes överhuvudtaget. Jag klistrar in hans utförliga svar i helhet:

Ett svar är att de gjordes av gammal vana. Tekniker och ekonomer i energibolaget gör kalkyler. Det ingår i de ”standard operating procedures” som gäller. Det pågår inom energibolaget i Stockholm ständigt en kalkyleringsprocess. Och när teknikerna kalkylerar tar de med flera olika alternativ och beräknar konsekvenserna av dessa. Kalkylerna uppfattades på detta sätt som en helt naturlig del av en teknisk och ekonomisk process som verkade relativt frikopplad från övriga överväganden. För de intervjuade i energibolaget framstod heller inte kalkylernas förekomst som något fenomen som behövde förklaras. De gjorde objektivt korrekta kalkyler. Olyckligtvis kom dock kalkylen i detta fall att stärka ett ”omöjligt” alternativ, och framställa det ”önskvärda” i dålig dager.

Kalkylerandet gav också möjlighet att visa upp en slags fasad, dvs. att visa upp rationalitet. Det fanns också sådana intentioner med kalkylprocessen. Intervjun med finanssekreteraren visade hur angelägen han var att visa upp processen som ett förutsättningslöst ”race”: en kamp mellan olika alternativ. […] Kalkylerna uppfattades inte som särskilt viktiga av politikerna. För dem var det viktiga att sälja ”kol” som lösning på stadens värmeproblem. Och för det syftet var det egalt hur kalkylerna såg ut (så länge de såg ut som kalkyler bör se ut!). […]

Kalkylerna användes inte för att välja det bästa alternativet, knappast ens för att välja ett tillräckligt bra. […] Energibolagets tekniker och ekonomer gjorde kalkyler för att det var deras sätt att arbeta på. De gjorde alltid kalkyler. Det var det (enda) acceptabla sättet att diskutera och presentera investeringar på. Att använda ett annat språk än kalkylens uppfattades inte som legitimt. Det var viktigt att för omgivningen med kalkylen kunna visa att man gjorde sitt jobb.[32]

Återigen framträder en bild av investeringskalkylering som ett slags spel. Kalkyler är för-givet-tagna underlag för beslut som i egenskap av rationella markörer blir centrala i strategier för att genomföra investeringar. Detta utan att aktörerna som är med i processerna reflekterar över vare sig kalkylernas roll eller betydelse i ett större perspektiv. Observera att detta inte ska ses som att kalkyler inte fyller någon funktion eller inte får några konsekvenser. För det fick – och får – kalkyler ofta. I stället spelar kalkyler många fler och varierade roller än vad en klassisk och rationell syn får oss att tro.

En annorlunda syn på investeringskalkyler följer ur Bo Karlsson och Monika Kurkkios studie om kalkylanvändning i ett svenskt gruvbolag.[33] De ansluter sig till en sociopolitisk tradition och intresserar sig för hur investeringskalkyler används och vad de gör tidigt i investeringsprocesser. Deras ingång är att kalkyler har och får performativa roller – kalkyler bäddar för beslut och handling, öppnar och stänger vägar, medlar mellan aktörer samt skapar gemensamma horisonter. Poängen är att kalkyler inte används i rationell bemärkelse för att visa på rätt projekt att satsa på, utan för att möjliggöra samtal, jämförelser och informationsutbyten. Kalkyler skapar en gemensam referensram för olika aktörer samtidigt som de utgör bas för handling. Ett par observationer förtjänar ett omnämnande. Ett första berör författarnas huvudpoäng. En typisk kommentar (från en controller) lyder:

Under den tidiga fasen använder vi kalkylerna för att prova idéer och för att diskutera dem med olika aktörer och experter.[34]

En annan observation handlar om hur manualer och riktlinjer åsidosätts. Så här uttalar sig en respondent:

För den här gruvan följer beräkningarna inte de interna riktlinjerna, och jag har ingen aning om hur sådana riktlinjer skulle vara till nytta. Vi kan inte följa riktlinjerna; det finns helt enkelt för många frågor som komplicerar arbetet.[35]

Citatet om rundning av formella dokument och riktlinjer får stå som symbol för de återkommande bristerna bakom antaganden om rationell kalkylanvändning. Sammantaget har jag i avsnittet diskuterat investeringskalkyler och investeringsprocesser utifrån studier och ingångar som bryter mot rationella föreställningar; kalkyler kan till exempel vara brickor i spel och användas strategiskt för att gå i en eller annan riktning – de utgör även kollektiva referensramar som möjliggör handling. Deras för-givet-tagna användning har även en personlig prägel; människorna bakom kalkylerna är viktiga – till exempel får en bra ”säljare” alltid investeringar till stånd. Jag kommer nu komplettera den nyss etablerade motbilden genom att tolka de presenterade resultaten inklusive några andra studier som på olika sätt berör sociala och sociopolitiska frågor kopplat till investeringar. Tolkningen mynnar ut i ett antal paradoxer som konfronterar inrotade idéer och antaganden om investeringar.

Paradoxer vid investeringskalkylering och användning av kalkyler

Paradoxer utmanar våra föreställningar genom att visa på motsägelser i det invanda. Därigenom kan de stimulera till ifrågasättande, kritiskt tänkande och öppna för nya insikter. De lämpar sig med andra ord väl som intellektuellt redskap för att ”bidra till frigörelse” från, och ”uppmuntra till omprövning” av, djupt rotade tankemönster i enlighet med en kritisk forskningsansats.[36]  Jag kommer presentera fyra paradoxer som knyter an till investeringar och kalkylanvändning. Paradoxerna tenderar att skära in i varandra, men för att framhäva deras särdrag håller jag dem åtskilda. Observera att jag renodlar och överdramatiserar det slagkraftiga i paradoxerna en smula. Syftet med tilltaget är att skapa reflektionspunkter som kan utgöra grund för ny förståelse och kritiska samtal. Jag har valt att formulera dem som empiriska samband.

1. Informationsparadoxen – ju mer information och underlag desto svårare att fatta investeringsbeslut.
2. Dignitetsparadoxen – ju viktigare beslut desto sämre förutsättningar att överblicka, koordinera och beslutsfatta.
3. Sofistikationsparadoxen – ju mer sofistikerad bedömningsmodell desto sämre underlag för investeringsbeslut.
4. Tidsparadoxen – ju mer tid som fortlöper och står till förfogande vid bedömningar desto svårare beslutsfattande.

Informationsparadoxen pekar på att mer information som stöd för beslut inte nödvändigtvis resulterar i bättre beslut. Förhållandet kan ses som omvänt eftersom det innebär fler variabler att ta hänsyn till, något som kan förvirra och försvåra vid översyn, samsyn och i förlängningen beslutsfattande. Som inledande stöd för paradoxen återvänder jag till Karlsson och Kurkkios studie[37], där CFOs och controllers framhäver svårigheten med att välja ut rätt information att inkludera i en kalkyl. De kan spendera ”tusentals timmar” på förarbeten och underlag samtidigt som de förlitar sig på flera källor eftersom ingen källa eller person sitter inne på all information och expertis. Mångfalden av involverade aktörer resulterar dessutom i andra informationsutmaningar, inte minst beträffande informationsdelning. Betänk följande citat från en controller involverad i investeringsprocesser:

För att förstå finansiell information måste vi controllers känna till aktörerna i organisationen. Finansiell information hanteras av mellanchefer under kontrollgruppsmöten, projektledare rapporterar till oss controllers, och vi controllers rapporterar till toppcheferna, ja, till alla. I grunden delar vi finansiell information med andra chefer. Detta blir snabbt komplicerat; därför är det avgörande att känna till de inblandade aktörerna för att kunna göra beräkningar, oavsett i vilken fas investeringen befinner sig i. [38]

En annan aspekt av informationsparadoxen är hur bearbetning av mycket information skapar problem. För att visa på detta i någorlunda ren form ska jag ta ett extremt exempel. Michael Foley, tidigare universitetslärare, berättar i boken The age of absurdity om hur han och hans kollegor i samband med en investering i ett nytt IT-system ”drunknade” i information. Detta trots att omständigheterna inte direkt var överväldigande. Foley skriver följande:

Som lärare i databasteori blev jag invald i ett team med ansvar för att välja ett nytt databashanteringssystem, som skulle användas i all databasundervisning och som universitetets egna informationssystem. Det fanns tre stora kandidater för databashanteringssystem och teamet besökte varje företag, satt igenom långa demonstrationer och ställde utforskande frågor. Men, till slut, utan att någon offentligt erkände det, var vi utmattade av tekniska detaljer och valde systemet vars presentatörer vi gillade bäst. Faktum är att deras databas blev marknadsledande medan de andra två försvann. Således, en användbar teknik – bedöm säljaren, inte produkten.[39]

Anekdoten följer Lumijärvis observation om hur investeringar behöver ”säljas in”. Kanske behöver de just säljas in på grund av omöjligheten att ta till sig och värdera all tillgänglig information. En klassisk artikel på temat informationshantering är skriven av Martha S. Feldman och James G. March.[40] Deras huvudsakliga poäng är att information tenderar att ha en närmast fetischistisk position i organisationer. Den är alltid åtråvärd och ska samlas in i allt större utsträckning oavsett om den används eller inte. De menar att information blir en symbol för vad som är rationellt och rätt att ägna sig åt snarare än att den faktiskt används eller ens beaktas. Som stöd för sin tes redogör författarna för tre exempel, alla sprungna ur olika investeringssammanhang. De sammanfattar informationshanteringen enligt följande:

Information samlades in. Mer information eftersöktes. Information övervägdes. Relationen mellan beslut och information var svag.[41]

Ett av skälen de anger som förklaring till hur detta kommer sig avser organisatoriska och mänskliga begränsningar i förmågan att bearbeta information. Mer konkret talar de om en form av överbelastning – kanske kunde man i vissa fall kalla det för kortslutning – vid informationshantering.

Dignitetsparadoxen avser vår förmåga att övervärdera den inneboende rationaliteten i investeringsprocesser när det kommer till stora och viktiga investeringsbeslut. Ta Stockholm stads investering i ett nytt kolkraftverk som exempel; det var ett synnerligen viktigt beslut: uppvärmning i en stor stad. På grund av investeringens dignitet involverades många aktörer – politiska, ekonomiska, tekniska, miljöbejakande, och så vidare. Inför viktiga investeringsbeslut tycks det ligga i processens natur att beakta mångfaldiga intressen genom att engagera flera intressenter. Å ena sidan är det fullt rationellt att dra in fler aktörer och mer expertis i en investeringsprocess – det förmodas leda till mer välgrundade beslut. Å andra sidan kan alla aktörer och intressenter svårligen få plats och utrymme i en och samma process. Detta hände i Stockholm stad, och Bengt Jacobsson skriver fram hur det skapades parallella processer, vilket försvårade överblick och koordinering. Så trots att viktiga investeringsbeslut och investeringsprocesser kräver många aktörer och bred expertis är just ”viktigheten” förknippad med egna begränsningar.

Ett annat sätt att ta sig an dignitetsparadoxen är genom ekonomiska underlag. Eftersom viktiga investeringar ofta är förbundna med rejäla uppoffringar och förtjänster är uppskattningar och ingångsvärden ofta avgörande. Olle Eriksson, före detta VD, koncernchef och styrelseledamot i börsbolag, senare disputerad forskare i ”investeringar”, har under lång tid, och vid flera företag, studerat stora industriella investeringar.[42] En av hans slutsatser lyder:

Den slutsats som dras är att nuvärdekalkylen inte är ändamålsenlig som beslutsunderlag vid stora industriella investeringar. Den kan vara direkt missledande […] när den konfronteras med osäkerhet.

Kontentan är att viktiga beslut kräver omfattande och avgörande skattningar och eftersom alla skattningar innehåller felmarginaler och felmarginalerna växer exponentiellt med större belopp, procentsatser och tidshorisonter får det ödesdigra konsekvenser för den slutliga kalkylen. Olle Eriksson menar att det som ”teoretiskt” torde vara den mest lämpliga investeringskalkylen vid stora investeringsbeslut empiriskt visade sig vara direkt olämplig. Detta leder till nästa paradox.

Sofistikationsparadoxen gör gällande att ju mer avancerade modeller som används för investeringsbedömning desto svagare underlag för välgrundade investeringsbeslut. Om vi fortsätter referensen till Erikssons avhandling konstaterar han i inledningen att flera röster menar att nuvärdekalkylen ”teoretiskt” är modellen att föredra – i synnerhet om nuvärdemetoden kompletteras med optioner. Pay-backmetoden diskvalificeras på grund av att den inte tar hänsyn till pengars tidsvärde genom diskontering av kassaflöden. Empirin visar emellertid en annan bild då problemen med att skatta grundinvesteringar och inbetalningsöverskott över tid var så stor att kalkylerna inte blev ändamålsenliga som beslutsunderlag. Eriksson summerar:

Insikten att nuvärdekalkylen inte kan användas vid stora industriella investeringar, eftersom osäkerheten i skattningen av de ingående parametrarna är för stor leder till att alternativa kalkylmetoder måste sökas om det är önskvärt att fatta beslut på kvantitativt underlag.[43]

Återigen landar vi i en position där avancerade modeller kräver mer indata som i sin tur kräver uppskattningar, information och bedömningar. Beträffande bedömningar påtalar Karin och Nils Brunsson att någon måste ”ta ställning till vilka poster som ska ingå i kalkylen och hur dessa poster ska värderas”.[44] Avancerade kalkyler kräver inte bara fler poster och skattningar utan även fler personer som är med och samlar in information, utför beräkningar och påverkar utfallet. För att återigen använda ett citat från en controller i Karlsson och Kurkkios studie måste man ”ibland förstå människorna för att förstå siffrorna”.[45] Sofistikerade kalkylmodeller kräver alltså inte bara förståelse för siffror utan ställer också krav på människokännedom. Det komplicerar ekvationerna.

Tidsparadoxen handlar om att mer tid för begrundande, bearbetning och informationsinsamling inte ger bättre beslut. I sin studie om varför projektkostnader ofta överstiger kalkylernas prognoser lämnar Esbjörn Segelod ett par lärdomar till varför så är fallet.[46] Flera av lärdomarna berör tidsaspekter och jag delger två av dem (min översättning).

Tidiga kostnadsuppskattningar tenderar att vara mer snedvridna mot kostnadsöverskridningar än senare uppskattningar. Uppskattningar tenderar att öka över tiden, och de ökar vanligtvis snabbare under de tidiga faserna av både planerings- och genomförandeprocesserna. […] Tidiga uppskattningar är inte bara lägre än senare, de varierar också mer och är mindre exakta än senare uppskattningar.

Ju längre tiden är mellan godkänd budget och slutlig kostnad, desto större tenderar kostnadsöverskridningen att bli. Denna relation gäller även när siffrorna har justerats för inflation. Ett sätt att förklara detta fenomen är att ju längre tid det tar, desto fler förändringar görs i projektets design, såsom anpassning till marknadsförändringar, införlivande av nyare tekniska lösningar och anpassning till förändrade regleringar. Dessutom ökar förlängningen av byggtiden också de ackumulerade räntekostnaderna.

Tid är förbundet med många svårigheter. Framförallt försvåras uppskattningar och kostnadsöverskridanden är närapå regel i stora investeringar som sträcker sig över långa tidsperioder. Längre tid innebär fler oförutsedda händelser, marknadsförändringar och ändrade tekniska förutsättningar. För att inte tala om ändrade lagar, normer och regler. Centrala omständigheter förändras konstant. Segelod talar även om förankring, det vill säga tendensen att ny information hakas i och anpassas till befintlig i oproportionerligt stor utsträckning; man börjar aldrig på ny kula utan låter i stället det förflutna styra anpassningen av det ”nya”. Förankring är exempel på en ”mental fälla” vid beslutsfattande.[47] Ett annat exempel är bekräftelsefällan, som innebär att man går i riktning mot att se och välja information som stödjer den redan inslagna vägen – ytterligare en fälla är att människor tenderar att bli bekväma i den befintliga situationen. Mentala fällor är psykologiska tendenser som begränsar förmågan att fatta rationella beslut.

Ett exempel på hur många av tidsaspekterna sätts i rörelse återfinns i Christine Blomquist och Bengt Jacobssons studie av två gigantiska infrastrukturprojekt: bron över Öresund och tunneln genom Hallandsås.[48] Det finns mycket att säga om dessa båda projekt – ursprunget till brobygget går över hundra år bakåt i tiden. Ett par lärdomar från studien förtjänar emellertid i vårt sammanhang extra eftertanke. Författarna väljer bland annat att belysa processernas historiska bundenhet. Nedan följer två utdrag på temat, ett från respektive investeringsprojekt.

Tidigare projekt användes som modell, som när danskarna önskade använda Stora Bält-förbindelsen som modell för prissättningen. Att besluta sig för något var lika ofta kopplat bakåt till historien som mot framtiden. Det har tidigare visats att processer ofta startar i drömmar och visioner om framtider men i slutskedet mera handlar om att följa det spår som man en gång tidigare har kommit in på och att fullfölja det. Diskussionen kring Öresundsbron handlade i slutskedet varken om europeisk integration eller om den regionala drömmen, utan om diverse procenttal för vattengenomströmning.

Tunneln genom Hallandsås är ett exempel på hur historiskt bundet ett förlopp kan bli. Enligt en modellmässigt rationell analys fanns det i tunneln redan nedlagda kostnader som borde betraktas som ”sunk costs”, och som inte ur ett ekonomiskt perspektiv borde belasta kalkylen. Men de mycket komplexa beslutssituationer som tunneln hamnade i (efter det tekniska misslyckandet med Hallborr, och efter det miljömässiga misslyckandet) var inte alls frikopplade den historia som hade förflutit. Tvärtom fanns historien med på ett mycket påtagligt sätt hos alla aktörer, när man funderade på hur man skulle gå vidare.

Det är som att ”tiden” blir en egen aktör i processen, som tycks ha åsikter om utfallet och drar projektet åt eller annat håll. Tiden är ständigt närvarande och påverkar det som sker, inte sällan i ”icke-rationella” riktningar. Ekonomiska begrepp som ”förlorade kostnader” väger tunt om miljöfarliga tätningsmedel når grundvattnet samtidigt som hela svenska folket tittar på. Då tillåts inga ”misslyckade” eller nedlagda projekt. Tiden – gärna förenad med tidsandan – är en betydande aktör vid stora investeringar.

Blomquist och Jacobsson påtalar även hur viljor förändras över tid. För att fortsätta på den ovan inslagna vägen kunde man säga att ”tiden” påverkar övriga aktörer och får dem att ändra sig, både beträffande vad som är viktigt och hur saker ska vägas mot varandra. Grunden för hur viljor förändras kan också vara en laddad process. Miljöskandalen i Hallandsås påverkade inte bara användning av tekniska anordningar och borrteknik utan också åsikter hos såväl politiker som tjänstemän och experter. Sådant går heller inte att förutse eller skapa scenarier för. Tiden försvårar det som från början skulle gå enligt plan. Slutligen verkar tiden även kunna byta ut aktörer. Personer och positioner som var avgörande vid start kan vid slutet av investeringsprojekt vara perifera, eller rentav bortplockade. Också detta är svårt att räkna på, bedöma och ta höjd för. Dessutom tycks tiden ha förmågan att skriva om (redigera) händelseförlopp, inte minst hur och varför saker hände. Tiden är en komplicerad aktör och en knepig följeslagare vid investeringar.

Motbild och paradoxer som forskningsbidrag med praktisk relevans

I artikelns upptakt skrev jag fram en rationell syn på investeringar, beslut och användning av kalkyler. Utifrån det perspektivet ter sig investeringar som ett förhållandevis oproblematiskt förfarande. Det är mest fråga om att samla in information, sammanställa en kalkyl och låta lämpliga personer fatta beslut om vilket alternativ som är mest ändamålsenligt, för att därefter genomföra investeringen.

Undan för undan har jag gjort upp med den sortens förståelseram. Vägledd av frågan om hur kalkylanvändning kommer till uttryck i studier med sociopolitiska ansatser och resultat har jag etablerat en motbild. Bland annat diskuterade jag hur kalkyler används strategiskt i spelliknande förfaranden. Dessutom visade jag att manipulationer och fiffel kan förekomma vid investeringskalkylering samt att investeringar behöver ”säljas in” under former som ibland lämnar ekonomiska argument och kalkyler därhän. Därefter kompletterade jag motbilden genom att introducera ett par paradoxer som bryter med invanda föreställningar och synliggör investeringskalkylering utifrån annorlunda premisser. Tillsammans bildar paradoxerna en idealtypisk motbild till rationella ansatser och de kan med fördel användas som reflektionspunkter och underlag för samtal om vilken roll sociala omständigheter spelar i investeringsprocesser och vid investeringsbedömningar.

Paradoxerna kompletterar investeringsforskningen med ett nytt perspektiv.[49] Investeringsforskare har efterfrågat teoretiseringar och perspektiv som binder samman empiriska resultat från olika forskningsstudier på sätt som möjliggör ny och annorlunda förståelse. [50] I detta sammanhang erbjuder paradoxerna en förståelse för hur sociala omständigheter skapar motsägelsefulla förutsättningar – eller rentav spänningar – i investeringsprocesser och vid investeringsbeslut. Såvitt jag vet har ingen tidigare gjort upp med etablerade antaganden genom att ur olika vinklar visa på och diskutera motsättningar.

I företagsekonomiska kurser kan motbilden, men även paradoxerna, agera lämpliga reflektions- eller samtalspunkter. Inte minst kan de utgöra komplement till den mer etablerade litteraturen med ekonomiska modeller. Sida vid sida med paradoxerna får de matematiskt orienterade modellerna en annan nyans; de är inte lika svartvita som de ser ut att vara i läroböckerna.

Till chefer och beslutsfattare bistår artikeln med ett perspektiv som laddar praktiska utmaningar och dilemman med nya ord, och ett annorlunda seende. Likt hur medvetenheten om mentala – psykologiska – fällor förväntas leda till att man förhåller sig till dem på ett reflekterande sätt, bäddar medvetenhet om sociopolitiska aspekter vid investeringar för ett eftertänksamt förhållningssätt till investeringars sociala omständigheter och utmaningar. Paradoxerna blir då ett slags träningsredskap för tankarna. Det är min övertygelse att den sortens tankegymnastik i förlängningen leder till bättre beslut och klokare beslutsfattare.

Martin Holgersson är universitetslektor i företagsekonomi vid Ekonomihögskolan, Linnéuniversitetet. Han under­visar i ekonomistyrning, organisationsteori och metod. Hans forskning handlar främst om vardagslivets ekonomi och vetenskapliga metoder.

 

[1] Northcott, D. and Alkaraan, F. (2007). Strategic investment appraisal. i Hopper, T., Northcott, D. and

Scapens, R. (Eds), Issues in Management Accounting, Pearson Education, London.

[2] Se till exempel Andersson, G. & Funck, E. (2020). Ekonomistyrning: Beslut och handling. Lund: Studentlitteratur.

[3] För en översikt, se Alpenberg, J. & Karlsson, F. (2005, sid. 51ff). Investeringar i mindre och medelstora tillverkande företag. Lund University Press.

[4] Northcott, D. (1991). Rationality and decision making in capital budgeting. The British Accounting Review, 23(3), s. 219-233.

[5] Se till exempel Brunsson, K. & Brunsson, N. (2014, s. 27f). Beslut. Stockholm: Liber.

[6] För en kort översikt, se Fjertorp, J. (2010, sid. 6f). Investeringar i kommunal infrastruktur: Förutsättningar för en målfokuserad investeringsverksamhet. Lund University Press.

[7] Emmanuel, C., Harris, E., & Komakech, S. (2010). Towards a better understanding of capital investment decisions. Journal of Accounting & Organizational Change, 6(4), 477-504.

[8] Jfr. Taffler, R. J., Spence, C., & Eshraghi, A. (2017). Emotional economic man: Calculation and anxiety in fund management. Accounting, Organizations and Society, 61, 53-67.

[9] Bower, J. L. (2017, sid. 2422). Managing resource allocation: Personal reflections from a managerial perspective. Journal of Management, 43(8), 2421-2429.

[10] Jakovaara, M. (2020). Feelings of emotion in strategic investment decisions. Turku: Turku School of Economics.

[11] Alkaraan, F., & Northcott, D. (2006). Strategic capital investment decision-making: A role for emergent analysis tools?: A study of practice in large UK manufacturing companies. The British Accounting Review, 38(2), 149-173.

[12] Huikku, J., Harris, E., Elmassri, M., & Northcott, D. (2024). Agents’ context-specific conduct in making strategic investment decisions. Journal of Accounting & Organizational Change, 20(6), 27-55.

[13] Elmassri, M. M., Harris, E. P., & Carter, D. B. (2016). Accounting for strategic investment decision-making under extreme uncertainty. The British Accounting Review, 48(2), 151-168.

[14] Lima, A. C., da Silveira, J. A. G., Matos, F. R. N., & Xavier, A. M. (2017). A qualitative analysis of capital budgeting in cotton ginning plants. Qualitative Research in Accounting & Management, 14(3), 210-229.

[15] Elmassri, M., Abdelrahman, M., & Elrazaz, T. (2020).

[16] Harris, E. P., Northcott, D., Elmassri, M. M., & Huikku, J. (2016). Theorising strategic investment decision-making using strong structuration theory. Accounting, auditing & accountability journal, 29(7), 1177-1203.

[17] van der Meer‐Kooistra, J., & Vosselman, E. (2012). Research paradigms, theoretical pluralism and the practical relevance of management accounting knowledge. Qualitative Research in Accounting & Management, 9(3), 245-264.

[18] Alvesson, M., & Deetz, S. (2022, sid. 28). Kritisk samhällsvetenskaplig metod. Lund: Studentlitteratur.

[19] Harris, E. P., Northcott, D., Elmassri, M. M., & Huikku, J. (2016).

[20] Ibid. sid. 1178.

[21] Northcott, D. and Alkaraan, F. (2007). Strategic investment appraisal. i Hopper, T., Northcott, D. and

Scapens, R. (Eds), Issues in Management Accounting, Pearson Education, London.

[22] Emmanuel, C., Harris, E., & Komakech, S. (2010). Towards a better understanding of capital investment decisions. Journal of Accounting & Organizational Change, 6(4), s. 477-504.

[23] Alvesson, M., & Sandberg, J. (2020). The problematizing review: A counterpoint to Elsbach and Van Knippenberg’s argument for integrative reviews. Journal of Management Studies, 57(6), s. 1290-1304.

[24] Elmassri, M., Abdelrahman, M., & Elrazaz, T. (2020).

[25] van der Meer‐Kooistra, J., & Vosselman, E. (2012, sid. 252). Research paradigms, theoretical pluralism and the practical relevance of management accounting knowledge. Qualitative Research in Accounting & Management, 9(3), s. 245-264.

[26] Jansson (1992) Spelet kring investeringskalkyler. Stockholm: Norstedts.

[27] Ibid. sid. 164.

[28] Lumijärvi, O-P. (1991, sid. 193) Gameplaying in capital budgeting. Turku School of Economics and

Business Administration.

[29] Lumijärvi, O. P. (1991). Selling of capital investments to top management. Management Accounting Research, 2(3), s. 171-188.

[30] Ibid. sid. 178.

[31] Jacobsson, B. (1987) Kraftsamlingen: Politik och företagande i parallella processer. Lund: Doxa Ekonomi.

[32] Ibid. sid. 73f.

[33] Karlsson, B., & Kurkkio, M. (2018). Using calculations in the early phase of strategic capital investment projects–insights from the mining industry. Qualitative Research in Accounting & Management, 15(4), s. 465-484.

[34] Ibid. sid. 475.

[35] Ibid. sid. 475.

[36] Jfr. Alvesson, M., & Deetz, S. (2022, sid. 20).

[37] Karlsson, B., & Kurkkio, M. (2018). Using calculations in the early phase of strategic capital investment projects–insights from the mining industry. Qualitative Research in Accounting & Management, 15(4), s. 465-484.

[38] Ibid. sid. 478.

[39] Foley, M. (2010, sid. 80) The age of absurdity. London: Simon & Schuster.

[40] Feldman, M. S., & March, J. G. (1981). Information in organizations as signal and symbol. Administrative science quarterly, s. 171-186.

[41] Ibid. sid. 174.

[42] Eriksson, O. (2002, sid. 532). Tre stora industriella investeringar: om investeringskalkyleringens bristande ändamålsenlighet vid stora investeringar. Mälardalen University Press.

[43] Ibid. sid. 536.

[44] Brunsson, K. & Brunsson, N. (2014, sid. 63).

[45] Karlsson, B., & Kurkkio, M. (2018, sid. 478).

[46] Segelod, E. (2017, sid. 69f). Project cost overrun: Causes, consequences, and investment decisions. Cambridge University Press.

[47] Hammond, J. S., Keeney, R. L., & Raiffa, H. (2006). The hidden traps in decision making. Harvard business review, 84(1), s. 118.

[48] Blomquist, C. & Jacobsson, B. (2002, sid. 130f). Drömmar om framtiden: beslut kring infrastruktur. Lund: Studentlitteratur.

[49] Elmassri, M., Abdelrahman, M., & Elrazaz, T. (2020). Strategic investment decision-making: A theoretical perspective. Corporate Ownership and Control, 18(1), s. 207-216.

[50] Harris, E. P., Northcott, D., Elmassri, M. M., & Huikku, J. (2016). Theorising strategic investment decision-making using strong structuration theory. Accounting, auditing & accountability journal, 29(7), s. 1177-1203.