2018/01, Aktuellt nummer

Redovisning för att hantera sociala ­dilemman | av Per Forsberg

Historien visar att redovisning kan användas för annat än att styra på distans

Redovisning är fantastiskt kul, spännande och intressant, och förekommer i de flesta sociala relationer. Redovisning påverkar oss mer än vi tror och är viktigt i konstruerandet av en hållbar värld. Men i redovisning som ämne på högskola och universitet så lyser detta inte igenom. I läroböcker och i huvud­delen av forskningen har det komplexa fenomenet ekonomi blivit synonymt med ”aktiebolagsekonomi” kombinerat med styrning och kontroll från distans.

Forskningen är i huvudsak inriktad mot frågor om hur redo­visning används av investerare eller vilka hinder som finns för utvecklingen av redovisningsstandarder som kan leda kapitalet dit där det är som mest produktivt. En av de viktigaste utgångspunkterna i denna forskning har varit att förklara och utveckla redovisningen som ett verktyg för att lösa det så kallade principal–agent-dilemmat. Detta dilemma går i korthet ut på att intressekonflikter ofta uppkommer mellan ägare som investerat i företaget och ledningen. Led­ningen har ofta mer information än ägaren, vilket innebär ett visst spelutrymme för att tillgodose andra intressen än ägarnas. Det kan gälla ledningens egna intressen eller intressen som artikuleras av miljörörelser, politiker eller fackföreningar. Redo­vis­ningens roll i lösningen av principal–agent-dilemmat har framför allt varit att ge investerare en ”rättvisare bild”. Sådan redovisning gör det möjligt för investerare att från ­distans kontrollera och styra vad som sker inom en verksamhet, sätta upp mål och bestämma vilka områden som bör prioriteras och effektiviseras, eller flytta kapital från ett företag till ett annat.

Men redovisning har använts och används fortfarande för andra syften än att styra agenter. Det gäller särskilt i självreglerande och demokratiskt styrda organisationer där det finns potentiella sociala dilemman. Sociala dilemman uppstår i situa­tioner där det ur ett individualistiskt perspektiv är lönsamt att få ut så mycket som möjligt och bidra med så lite som möjligt, vilket står i konflikt med det som är det bästa ur ett kollektivt perspektiv. Det var denna konflikt som Garrett ­Hardin pekade ut som grunden till ”allmänningens tragedi” (the tragedy of the commons), vilket enligt honom innebar att självorganiserade samarbeten inte fungerar och att det därför behövs antingen en stark stat eller effektiva marknadslösningar.

I ämnen som miljövetenskap, socialpsykologi, ekonomisk teori och statsvetenskap har sociala dilemman uppmärksammats och forskning har visat på alternativa lösningar: under vissa institutionella förhållanden kan sådana dilemman undvikas. Enligt Elinor Ostrom underlättas samarbete dels av att det är tydligt vilken den gemensamma resursen är och vilka ”medlemmar” som gemensamt får bruka den, dels av att det finns möjligheter för medlemmarna att övervaka varandra och att tillsammans påverka regler och sanktioner för dem som bryter mot reglerna. Sådana samarbeten kan dessutom skapa ömsesidig tillit som underlättar samarbetsinitiativ, minskar utanförskap och minskar nödvändigheten av att bygga upp byråkratiska system.

Samarbetena kan avse hanteringen av ändliga resurser som till exempel fiske och skötsel av ekologiska system, bevattningssystem och bilpooler. Men de kan också avse situationer där det är avgörande att alla bidrar till det gemensamma. Ett nutida exempel är ideella organisationer, som ofta har problem med att få alla medlemmar att bidra till verksamheten. Ett annat exempel är när flera individer ska samsas och underhålla gemensamma resurser, såsom parker, bibliotek och vägar. I alla dessa fall är redovisning en viktig teknik för att få samarbetet att fungera. Det kan man se även då man går tillbaka i historien.

Historiskt var redovisningens roll i självreglerande organisationer tydlig. I traditionella bondbyar utfördes i princip alla sysslor gemensamt och de flesta resurser var gemensamma. När allmogen organiserade sina byar var den grundläggande principen balansering av rättigheter och skyldigheter. Det innebar att varje gård skulle bidra med lika mycket, och den gård som inte bidrog med sin del stod i skuld till bygemenskapen. Redovisning användes som teknik för övervakning av att reglerna följdes och för att fastställa skuldernas storlek. Den centrala byggstenen i dessa byar var de årliga bystämmorna, där demokratiska beslut togs och där redovisningen som teknik upprätthöll ett system av institutionella regler och ömsesidig övervakning. Med hjälp av redovisning kunde gemensamma resurser definieras, rättigheter och skyldigheter tydliggöras och avstämningar göras över vem som hade en skuld till det gemensamma.

I övre Dalarna utfördes det mesta arbetet av arbetslag. ­Olika lag bildades för olika sysslor. Den redovisningsteknik som användes här bestod av trästickor, ofta runt 30–100 centimeter långa. Ofta användes symboler som betecknade gårdarnas bomärken, och vid sidan av dessa gjordes streck för att till exempel visa hur många dagar varje gård bidragit med till det gemensamma arbetet.

Olika typer av stickor utvecklades för att få den enskilda medlemmen att tänka på och agera på ett sätt som var bra för laget som helhet. En typ var turordningsstickor, som användes för att se till att plogningen av snö fungerade, att posten lämnades och hämtades i grannbyn, att isen togs bort från brunnen, att gäster till byn togs om hand, att det fanns brandvakt, att skolläraren fick mat och att kyrkklockorna ringde. På så sätt undvek man att folk väntade in i det längsta med att utföra sådana sysslor och hoppades att andra skulle bli tvungna att göra det i stället. För om alla inte bidrar uppstår lätt en situation där motivationen att agera för det gemensamma minskar.

En annan typ var bötesstickor. När någon inte hade lagat hål i den del av gemensamma gärdesgården som denne var ansvarig för, togs en mätsticka fram för att mäta hålet, och hålets storlek översattes till böter genom ristningar på bötesstickan. Också andra brott mot byarnas regler ristades in i bötes­stickorna, i form av prickar eller streck. Denna redovisning spelade en central roll under bystämmorna där böterna bestämdes och skulle återbetalas.

I övre Dalarna fick redovisningen en nyckelroll för att fördela och balansera rättigheter och skyldigheter. Vid bystämmorna bestämdes inte bara gårdarnas gemensamma skyldigheter, såsom antalet arbetsdagar, vilka typer av arbete det gällde och när de skulle äga rum. Under stämmorna stämde man även av gårdarnas bidrag under det föregående året. På det sättet kunde redovisningen erbjuda lösningar av sociala dilemman genom att göra ömsesidig kontroll möjlig och genom att lyfta fram vilka handlingar som bäst gagnade det gemensamma.

Denna typ av redovisning har en helt annan funktion än redovisning som används för att lösa intressekonflikter mellan principaler och agenter genom att skapa incitament för ledningen att agera för investerarnas bästa och möjliggöra styrning och kontroll på distans. Redovisning är viktigt inte bara i en aktiebolagsekonomi utan även i andra samarbetsformer, just därför att redovisning gör något – redovisningen är en teknik som har sociala effekter. Framför allt är redovisning en teknik som kan underlätta självorganisering och hållbart utnyttjande av gemensamma resurser.

Per Forsberg

Universitetslektor på Örebro universitet.


Referenser

Forsberg, P. (2018). Technology as integrated into institutions: Expanding the list of actors affecting institutional conditions of cooperation. International Journal of the Commons, 12(1).
Ostrom, E. (1990/2011). Governing the commons: The evolution of institutions for collective action. New York: Cambridge University Press.

Print Friendly, PDF & Email