2020/01, Aktuellt nummer

Sant och falskt från ledare i postsanningens tid | av Sverre Spoelstra

En central del i idén om ledarskap är att ledare inte bör ägna sig alltför mycket åt den faktiska verkligheten utan åt en högre san­ning

Under de senaste tre åren har idén om ett ”postfaktiskt samhälle”, post-truth society, blivit ett vanligt samtalsämne. Politiker från hela världen, från Europa till Sydamerika och USA, har betecknats som ”postfaktiska ledare”, och Donald Trump framställs som den som har lagt ribban för denna nya typ av politisk diskurs. Men postfaktiskt ledarskap är inget nytt: ända sedan Max Weber utvecklade sina tankar kring karismatiskt ledarskap i början av 1900-talet har västerländska samhällen genomsyrats av föreställningen att ledare inte bör ägna sig alltför mycket åt den faktiska verkligheten utan åt en hög­re sanning. I någon mån har alltså ledarskap alltid varit postfaktiskt.

Föreställningen om ledarskap är i vår kultur förknippad med ordning, vilket filosofen Giorgio Agamben tar upp i sin senaste bok Creation and anarchy. Ledaren är den som ”ger order”, det vill säga den som skapar en ny ordning, och anses också normalt vara den som är bäst lämpad att styra den nya ordningen. Den som är bäst på att visa vägen antas också vara den som skapade vägen. Ledarskap tenderar därför att förstås som en handling där något grundläggande sker här och nu som förändrar den faktiska verkligheten och ger viss vägledning för en ”bättre” framtid.

Sett ur ett ledarskapsperspektiv är det emellertid problematiskt att objektivt beskriva verkligheten som den är här och nu – en korrekt representation av verkligheten som strängt taget inte gör någonting med verkligheten. Beskrivningar redogör för verkligheten, men de varken avbryter eller stör den; de skapar inte den nya ordning som vi har kommit att associera med ”verkligt” ledarskap. Men med hänsyn till den kulturellt dominanta bilden av ledaren som en slags skapare är det knappast meningsfullt att samtidigt drömma om ledare som tillhandahåller exakta framställningar av världen, representationer av den typ som vi förknippar med forskare.

Våra kulturella förväntningar på att ledare ska ha visioner är en bra illustration av att ledare knappast kan anses vara ”sanna gentemot verkligheten”. En vision är per definition en avvikelse från verkligheten, eftersom den målar upp en bild av en annan framtid, en framtid som är attraktiv och inspirerande. Ett faktiskt uttalande talar om det faktiska: om saker som är, eller tillblivelsen av saker i det förflutna eller i samtiden. I kontrast till detta är bilden av den visionära ledaren någon som tänker och talar i stora ord om vad som kan bli i framtiden.

”Gräset är gult” är bara en beskrivning (och kanske lite deprimerande) och har därför dålig potential som slogan. Men ”Gräset kan bli grönt igen!” skådar in i framtiden och uppmanar oss att tro på en bättre morgondag, vilket kan inspirera och ge en samlad röst åt dem som söker något mer än vad de har just nu.

Effektiva visioner handlar inte om vardagliga uttalanden om framtiden, som dessutom troligtvis kan avslöjas som falska eller oärliga (till exempel ”Handelssamtalen kommer att vara slutförda på mindre än en månad”, trots att man vet ­eller tror att de kommer att ta ytterligare ett år). Vilket uttalande som helst om framtiden duger inte: visioner är mest effektiva när de är grandiosa, vilket gör dem omöjliga att direkt jämföra med sakernas tillstånd i dag. I själva verket är denna ojämförbarhet den främsta anledningen till att ledare lyckas förena människor, då det inte är möjligt att ifrågasätta sanningshalten i det som påstås.

Vår uppfattning om ledarskap i dag bygger till stor del på Max Webers idé om karismatisk auktoritet som han utvecklade i början av 1900-talet. Enligt Weber härrör karismatisk auktoritet från att en individ tillskrivs extraordinära egenskaper av sina anhängare, egenskaper som i en ganska bokstavlig mening inte tillhör den normala ordningen. Det skiljer karisma från legal och traditionell auktoritet, auktoritetstyper som inte vilar på en exceptionell individ utan på antingen juridiska system eller förgivettagna traditioner.

Det religiösa ursprunget till begreppet karisma (ordet betyder ”nådegåva”) är inte slumpmässigt. Weber lyfter den karismatiska ledaren till en sfär som inte grumlas av det vardagliga livets begränsningar. Hos Weber är karismatiska ledare i huvudsak överskridande, de är personer som går bortom gränserna för den nuvarande ordningen, medan deras anhängare ser sådana överträdelser som bevis på ledarens extraordinära karaktär.

Den karismatiska ledarens extraordinära karaktär bygger på anhängarnas övertygelse. Så snart anhängarna slutar att se sin ledare som en extraordinär person försvinner hens karisma. Häri ligger en ständig fara eftersom ledarens auktoritet är knuten till personen snarare än att vara rotad i en stabil ideologi. Att vara en karismatisk ledare medför därför ett behov av att ständigt kunna bevisa att man inte är en del av den verklighet som vanliga människor lever i.

Sådana höga förväntningar kan vara svåra för ledare att leva upp till. Innan han valdes till USA:s president kritiserades George Bush för sin brist på ”visioner”. I stället för att omfamna idealet om en karismatisk ledarstil, visade Bush ­öppet förakt för ”det där med visioner”. En reporter på tidningen Newsweek plockade upp uttalandet och skapade en berättelse där Bush framställdes i termer av sin kamp mot ”mesfaktorn”. Bilden av en svag ledare utan visioner förföljde därefter Bush under hela hans presidentperiod.

I min senaste bok Leadership and organization (2018) diskuterar jag ledarskap som en extraordinär kraft ur ett filosofiskt perspektiv. Jag menar att Webers positiva syn på ledarskap som något som befriar oss från en grå administrativ tillvaro hemsöker organisationer än i dag. Weber skilde mellan byråkrati och karisma på samma sätt som vi i dag skiljer mellan chefskap och ledarskap, en skiljelinje som varit populär sedan 1970-talet. Chefskap handlar om byråkratisk kontroll och styrning, medan ledarskap förstås som en kreativ ursprungskraft som kan lyfta organisationer till nya nivåer. Inom politiken framstår Webers karismatiska politiker, en skicklig demagog som skänker ny kraft åt en föråldrad partipolitik, som mer aktuell i dag än någonsin.

Utifrån detta sätt att förstå sig på ledarskap bör vi alltså förvänta oss att politiker som vill uppfattas som ”äkta” eller ”framstående” ledare så långt som möjligt undviker att göra uttalanden som faktiskt kan kontrolleras och i stället fokuserar på att fängsla publiken med visioner om framtiden. Genom att undvika sakfrågor kan ledare visa att deras sinne inte formas av vare sig dåtid eller nutid. På sätt och vis befinner de sig redan i framtiden och fokuserar på att visa resten av världen hur vi kan följa dem dit.

Mot denna bakgrund borde det vara mindre överraskande att Trump, som New York Times observerade, ”försöker skapa en atmosfär där verkligheten är irrelevant”. För Weber ingår det i ett karismatiskt ledarskap. Genom att inte intressera sig för vare sig det förflutna eller för nutiden, eller genom att låtsas vara någon man inte är, skapar karismatiska ledare en bild av att de tillhör en högre sfär för kunna åstadkomma förändringar här och nu.

Ledarskap har alltså länge varit en postfaktisk företeelse. Men det finns något nytt över samtidens postfaktiska ledare, som exempelvis Trump. Till skillnad från Webers karismatiska ledare, som inte alls oroar sig för det faktiska, talar Trump mycket ofta om fakta, vilket har gett upphov till ett uppsving för faktakontrollerande medier.

Att avslöja osanningar hos en ledare som Trump är utan tvekan en viktig uppgift för att bevara en sund demokrati. Men lika viktigt är det att fråga sig vad han uppnår genom att säga saker som är uppenbart falska. Anledningen till att få kommentatorer har ställt den frågan kan bero på att svaret verkar vara alltför uppenbart: genom att ljuga om fakta har Trump – och andra postfaktiska ledare – som syfte att vilse­leda människor att ägna mer tid åt dem och deras politik än vad de förtjänar. Det finns utan tvekan ett korn av sanning i denna tolkning, men det är inte hela sanningen.

Hannah Arendt skrev i sin bok The origins of totalitarianism (1968 s. 350) att ”påståendet att Moskvas tunnelbana är den enda i världen är bara en lögn så länge som bolsjevikerna inte har makten att förstöra alla andra tunnelbanor”. Arendt ger exempel på hur ett uttalande som verkar vara ”faktiskt”, i den meningen att det kan faktakontrolleras (och uppenbar­ligen är falskt), inte kommuniceras som ett faktum. Snarare är detta medvetna falska påstående en maktdemonstration, som i det här fallet handlar om makten att begå en grov våldshandling.

Något liknande kan sägas om många av Trumps ”lögner”. De är lika mycket en maktdemonstration som de är uttalanden med avsikten att vilseleda. I sin ökända valkampanj lovade Trump att sätta Hillary Clinton i fängelse om han valdes. Men tanken var aldrig att någon skulle tro på löftet. I stället var det främst ett försök att skapa en bild av honom själv som någon vars makt står ovanför lagen. Även lögner som syftar till att vilseleda publiken har andra syften. Det mest kända exemplet är kanske Trumps bevisligen falska påstående om att hans installationsceremoni lockade en större publik än föregångaren Barack Obamas. Framför allt visar Trump här sina väljare att han inte har något behov av att följa de normer som vanliga människor måste följa. I det avseendet är han ett typexempel på Webers överskridande ­ledare.

Det som är nytt i det postfaktiska ledarskapet är inte ointresset för verkligheten, utan snarare det sätt på vilket det ­visar sin icke-världsliga och gränsöverskridande karaktär: ­genom att uppvisa förakt för faktapåståenden, snarare än genom att undvika dem. Detta aggressiva förhållningssätt till fakta må vara ny, men konsekvenserna av det ligger helt i linje med Webers idé om karismatiskt ledarskap. Inte nog med att det ger Trump en aura av att vara icke-världslig och överskridande, det skapar också en trosbaserad verklighet där han ensam äger rätten att definiera vad som är rätt och fel, sant och falskt.

För ledarskapsforskare är det mest akuta uppdraget inte bara att förstå och kritisera ledarskapet hos postfaktiska ledare som Trump. Den mer grundläggande uppgiften är att ompröva ledarskap som sådant. Detta gäller inte minst den klyfta som Webers karismatiska ledarskap skapat mellan vanliga människor (som är bundna av lagar och traditionella normer) och extraordinära människor (som förväntas överskrida dessa normer), och likaså att uppmärksamma att separationen mellan chefskap och ledarskap är en del av de ledarskapsproblematiker vi i dag står inför.

Den här texten är baserad på artikeln ”Donald Trump’s war on facts is the latest play in a long-established tradition to create a post-truth reality” av Sverre Spoelstra, publicerad i tidskriften The Conversation den 24 oktober 2019.

Sverre Spoelstra
Docent vid Företagsekonomiska ­institu­tio­nen, Lunds universitet


Litteratur

Agamben, G. (2019). Creation and anarchy: The work of art and the religion of capitalism. Stanford: Stanford University Press.
Arendt, H. (1968). The origins of totalitarianism. Orlando: Hardcourt.
Spoelstra, S. (2018). Leadership and organization: A philosophical introduction. London: Routledge.