Sedan den första svenska doktorsavhandlingen i företagsekonomi lades fram 1950 har drygt 2 000 personer disputerat i ämnet. I den här artikeln följer vi utvecklingen under 75 år och visar hur forskarutbildningen har förändrats vad gäller bland annat antalet doktorer, könsfördelning, avhandlingsformat, språk och ämnesinriktning. Resultaten pekar också på frågor som blir viktiga för företagsekonomins framtid – inte minst rekryteringen av nya doktorander och balansen mellan internationalisering och svensk kunskapsproduktion.

Bakgrund

Den 11 november 1950 var en märkesdag för ämnet företagsekonomi i Sverige. Då disputerade nämligen Nils Västhagen, som den förste företagsekonomen, med en avhandling med titeln Inkomst- och utgiftsbegreppen i förvaltningsbokföring och affärsbokföring.¹ Folke Kristensson, som senare skulle bli professor i företagsekonomi, hade visserligen disputerat fyra år tidigare vid Handelshögskolan i Stockholm, men det var på en avhandling i nationalekonomi med titeln Studier i svenska textila industriers struktur.² Bådas avhandlingar var led i en utveckling där olika professionsutbildningar successivt fick rätt att genomföra disputationer. Enligt Henrik Björcks tvåbandsverk Vetenskapshistorisk hattparad³ inleddes denna process med att den yrkesgrupp han benämner kirurgerna vid Karolinska Institutet fick möjlighet att disputera från och med 1874. De följdes av teknikerna vid KTH 1928, veterinärerna vid Veterinärhögskolan 1935 och agronomerna vid Lantbruksinstitutet 1942. Därefter kom ekonomerna, först vid Handelshögskolan i Stockholm 1946 och därefter vid systerinstitutionen i Göteborg 1950. Året innan Göteborg fick disputationsrätten hade tandläkarna 1949 fått samma möjlighet och samma år som ekonomerna i Göteborg tillkom Skogshögskolans rätt att utdela doktorsgraden till jägmästarna. 1954 kom turen till farmaceuterna och sedan 2010 kan även konstnärer bli doktorer. Vid den senare tidpunkten hade en viktig förändring inträffat genom att doktorsgraden 1969 hade ersatts av doktorsexamen med amerikanska avhandlingar som förebild. Avsikten var att förkorta studietiderna och att doktorerna därmed skulle vara yngre. Normalstudietiden sattes till fyra år och de graderade betygen avskaffades. Ett annat syfte var att avhandlingarna skulle ha en enklare utformning och att endast de bästa skulle tryckas i efterhand. Utvecklingen av trycktekniken medförde dock att denna ambition inte kom att fullföljas. Vidare fanns inledningsvis inga krav på betygsnämnder, men efter att några avhandlingar hade ansetts tveksamma skärptes kraven successivt. Med tiden har villkoren i forskarutbildningen vidare stegvis förändrats så att finansiering krävs för antagning. Sedan 2017 kan en antagen doktorand kräva att få en doktorandtjänst ett år efter antagningen.⁴

Mot den här bakgrunden kommer vi i denna artikel att redovisa resultaten av en undersökning av avhandlingar i företagsekonomi i Sverige under de 75 åren från 1950 till 2024. Grunden för vårt arbete har varit den lista som redovisats i andra upplagan av Mercury Meets Minerva⁵ samt det material som har insamlats sedan 2004 inför besluten om Oskar Silléns pris för årets bästa svenska doktorsavhandling i företagsekonomi från lärosäten med examensrätt i företagsekonomi. Av Mercury Meets Minerva framgår att 1 016 författare under åren 1950–2007 försvarade 975 avhandlingar, medan prismaterialet omfattade 1 140 avhandlingar med 1 208 författare. Sedan de båda databaserna hade länkats och våra data stämts av med lärosätena kunde vi konstatera att under de 75 åren, från och med 1950 till och med 2024, hade 2 083 doktorer försvarat 2 038 avhandlingar i företagsekonomi vid svenska lärosäten. För vår analys har vi vidare kompletterat databasen med uppgifter om författarna (födelseår och kön) och om avhandlingarna (graden visavi examen, monografi visavi sammanläggning, språk samt klassificering enligt SAB-systemet). Därmed har vi i det följande möjlighet att redovisa resultat rörande doktorer och avhandlingar i företagsekonomi under 75 år.

Doktorerna

Det är uppenbart att den största tillväxten av företagsekonomiska doktorer har ägt rum under den tredje och sista 25-årsperioden (se figur 1). Medan antalet 1950–1974 var knappt 100 eller 4 % och antalet 1975–1999 knappt 600 eller 28 %, var antalet doktorer de sista 25 åren drygt 1 400 eller 68 %. Det högsta antalet disputationer per år noterades 2007, då 83 företagsekonomer blev doktorer. Därefter har antalet successivt minskat till omkring 50 per år.

Figur 1. Kumulerat antal företagsekonomiska doktorer 1950‒2024.

Vid vår analys av avhandlingarnas fördelning på de olika lärosätena har vi valt att i bokstavsordning inom grupperna göra följande uppdelning:

• Äldre lärosäten: Göteborgs universitet, Handelshögskolan i Stockholm, Lunds universitet, Sveriges Lantbruksuniversitetet, Stockholms universitet och Uppsala universitet.
• Nya universitet. Karlstads universitet, Linköpings universitet, Linnéuniversitetet, Malmö universitet, Mittuniversitetet, Mälardalens universitet, Umeå universitet och Örebro universitet.
• Högskolor: Blekinge Tekniska Högskola, Chalmers Tekniska Högskola, Högskolan Dalarna, Högskolan i Borås, Högskolan i Halmstad, Högskolan i Jönköping, Kungliga Tekniska Högskolan, Luleå Tekniska Universitet och Södertörns Högskola.

Med denna gruppering fördelar sig doktorerna som visas i figur 2. De äldre lärosätena svarar för drygt två tredjedelar, medan den återstående tredjedelen fördelar sig relativt jämnt mellan de nya universiteten och högskolorna. Bland de äldre svarar de båda handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg, som fick disputationsrätt före de övriga, tillsammans för en tredjedel. Lika stor andel har universiteten i Uppsala, Lund och Stockholm tillsammans. Denna fördelning av doktorer över de olika typerna av lärosäten har bestått även under den senaste 25-årsperioden, då de äldre lärosätena svarar för ca 60% av alla avhandlingar medan nya universitet och högskolor står för cirka 20% var.

Figur 2. Fördelningen av företagsekonomiska doktorer efter slag av lärosäten.

Ett mål för forskarutbildningsreformen var, som nämnts ovan, att doktorerna skulle bli yngre. För de företagsekonomiska doktorerna har detta inte blivit fallet. Som framgår av figur 3 har medelåldern för doktorerna från 1950 till 2024 varit relativt konstant, strax under 40 år. Samtidigt har den högsta åldern ökat från 47 år 1950–1974 till 76 år 2000–2024, medan den lägsta åldern därefter genomgående har legat omkring 25 år.

Andelen kvinnor bland doktorerna har förändrats i riktning mot ökad jämställdhet (se åter figur 3). Det var först under 1970-talet som de första kvinnorna disputerade i företagsekonomi: Birgitta Wadell i Uppsala⁶, Gisèle Asplund på Handelshögskolan i Stockholm⁷ och Birgitta Isaksson-Perez i Umeå⁸.

Figur 3. Doktorernas medelålder och kvinnoandel per decennium.

En analys av de tre grupperna av lärosäten visar på klara skillnader vad gäller andelen kvinnor men inte vad gäller medelålder (se Figur 4). Vid de äldre lärosätena var för hela perioden kvinnoandelen 32 procent, vid de nya universiteten 40 procent och vid högskolorna 47 procent. Från 2010-talet och framåt ligger andelen kvinnor stabilt omkring 50 procent i alla tre grupperna.

Figur 4. Kvinnoandel och medelålder i de olika grupperna av lärosäten.

Avhandlingarna

Under 1950-talet och 1960-talet försvarades totalt 19 avhandlingar, alla för doktorsgraden. Efter reformen 1969 tilläts disputation för graden även under 1970-talet. Av de 148 avhandlingar som försvarades under detta decennium framlades 14, eller 9 procent, för graden. Totalt innehåller populationen således 33 gradualavhandlingar, vilket motsvarar knappt 2 procent. Som framgår av figur 5 var avhandlingarna på 1950-talet och 1960-talet monografier. Detta var också huvudsakligen formatet fram till 1990-talet. Därefter har sammanläggningsavhandlingar blivit allt vanligare, så pass att andelen monografier under de första fem åren av 2020-talet hade sjunkit till 30 procent. Samtidigt som andelen monografier har minskat har andelen som har skrivit på engelska sedan 1980-talet förändrats i motsatt riktning. Dessförinnan hade andelen avhandlingar på engelska under 1960-talet överstigit 50 procent för att under de följande två decennierna sjunka till 20 procent. Från 1990-talet har andelen avhandlingar på engelska ökat stadigt till 95 procent under åren 2020–2024. Bakom båda de här förändringarna ligger den ökade pressen på de företagsekonomiska forskarna att publicera sig i internationella tidskrifter.

Figur 5. Utvecklingen av monografier och avhandlingar på engelska per decennium.

Ökningen av andelen sammanläggningsavhandlingar innebär att inslaget av samförfattande har tilltagit eftersom det är vanligt att en eller fler av avhandlingens artiklar är samförfattade, ofta med en handledare. Samförfattande förekom dock även bland monografierna från 1970-talet till 2000-talets första decennium. Under 1970-talet var 37 (22 procent) av monografierna samförfattade med doktorandkolleger. I ett fall var antalet författare till och med så många som tre. Totalt hade 89 avhandlingar under de nämnda decennierna fler än en författare, vilket motsvarar blygsamma 7 procent. För dessa har frågor ställts rörande de olika författarnas bidrag. För nutidens sammanläggningsavhandlingar finns därutöver osäkerheten kring doktorandens självständighet. Röster har därför höjts för att kraven på kappan, som är doktorandens unika bidrag, borde skärpas. En tydligare redovisning av arbetsfördelningen mellan författare och medförfattare i artiklar skulle också underlätta bedömningen av självständighet, vilket numera allt fler internationella tidskrifter ställer som krav.

Liksom för kvinnoandelen och medelåldern finns det skillnader mellan de tre grupperna av lärosäten. Monografierna utgör 77 procent av avhandlingarna vid de äldre lärosätena, medan de utgör 59 procent vid de nya universiteten och 34 procent vid högskolorna. På motsvarande sätt är andelen avhandlingar på engelska för hela perioden 58 procent vid de äldre lärosätena, 66 procent vid de nya universiteten och 94 procent vid högskolorna. Under åren 2020–2024 var den genomsnittliga andelen avhandlingar på engelska för samtliga grupper över 90 procent.

För att ytterligare belysa avhandlingarnas inriktning har vi klassificerat dem i enlighet med Sveriges allmänna biblioteksförenings klassificeringssystem, primärt inom området Qb. Detta har varit möjligt för huvuddelen av avhandlingarna, men omkring 250 av dem (13 procent) saknar en meningsfull klassificering. För de övriga har vi fört samman klassificeringarna i tre huvudkategorier ‒ (1) Organisation, (2) Redovisning och finansiering och (3) Marknadsföring ‒ samt en övrig kategori på 5 procent. För hela perioden finner vi att 45 procent av avhandlingarna behandlar organisation, 23 procent redovisning och finansiering samt 14 procent marknadsföring.

En jämförelse mellan de tre typerna av lärosäten visar att dominansen för Organisation är särskilt stark vid de nya universiteten med en andel över hälften (se Figur 6). Vid de äldre universiteten ligger andelen för denna ämneskategori strax under hälften, medan den för högskolorna är en tredjedel. Vid tolkningen av den senare siffran ska särskilt beaktas att för högskolorna är en så hög andel av avhandlingarna som en tredjedel oklassade. De äldre universiteten svarar för en högre andel av avhandlingar som behandlar redovisning och finansiering (26 %), medan de nya universiteten och högskolorna ligger under en femtedel (19 % respektive 14 %). Andelen avhandlingar som behandlar marknadsföring ligger på ungefär samma nivå för alla tre grupperna av lärosäten (13–14 %).

Figur 6. Avhandlingarnas ämnesinriktning inom de tre grupperna av lärosäten.

Under de tre perioderna var andelen avhandlingar inriktade mot organisation strax under hälften, dock närmare 40 % under den sista perioden, då andelen oklassade ökade betydligt (se Figur 7). Avhandlingarna mot redovisning och finansiering var ungefär en fjärdedel och mot marknadsföring omkring 15 %.

Figur 7. Avhandlingarnas ämnesinriktning under tre perioder.

Slutsatser

Nils Västhagen har sedan han 1950 lade fram den första avhandlingen i företagsekonomi i Sverige fått fler än två tusen efterföljare. Detta har framför allt skett vid de äldre lärosätena, som tillsammans svarar för två tredjedelar av avhandlingarna. Andelen avhandlingar som har lagts fram under den senaste 25-årsperioden är likaså två tredjedelar.

Ambitionen vid införandet av doktorsexamen att sänka disputationsåldern har inte förverkligats för företagsekonomer. Medelåldern för doktorerna har genomgående under de sjuttiofem åren legat strax under fyrtio år. Bakom denna homogenitet döljer sig dock en ökad spridning i ålder med tiden, vilket tyder på en större diversitet i doktorandprofiler, allt från doktorander som börjar direkt efter grundutbildningen till doktorander som börjar sina doktorandstudier sent i karriären eller till och med efter sin pensionering.

Andelen kvinnor bland de företagsekonomiska doktorerna har ökat kraftigt sedan den första kvinnan disputerade 1971. Så pass mycket att kvinnorna sedan 2010 har stabilt utgjort omkring hälften av de disputerade.

Två andra betydelsefulla förändringar rör formatet och språket. Medan monografin var det dominerande formatet i början, svarar sammanläggningsavhandlingar i slutet av perioden för 70 procent av avhandlingarna. Samtidigt har allt fler avhandlingar skrivits på engelska så att detta språk under den sista perioden närmade sig 100 procent. Detta gör det tydligt att de företagsekonomiska doktorerna numera deltar i en global kunskapsproduktion, där publiceringar i internationella tidskrifter är ett viktigt inslag redan på doktorandnivå. Samtidigt bör det hållas i minnet att huvuddelen av avhandlingarna behandlar svenska empiriska problem. Det finns därför goda skäl för att fler avhandlingar skrivs på svenska för att värna det svenska språket och dess begreppsbildning. I kvalitativa studier finns det också risk att viktiga språkliga nyanser går förlorade när intervjuer genomförs på andra språk än respondentens eller forskarens modersmål, särskilt när citat översätts till engelska i samband med analys och publicering.

Vad gäller sammanläggningsformatet bör det uppmärksammas att det ger färre möjligheter att presentera en integrerad behandling av olika forskningsfrågor och att redovisa omfattande och rik empiri. Sammanläggningsavhandlingarna har vidare skapat frågor kring bedömningar av doktorandernas prestationer och självständighet när flera av avhandlingens artiklar är samförfattade, ofta med mer seniora forskare. Det finns därför skäl att ställa ökade krav på tydlig redovisning av doktorandernas bidrag i respektive artikel och på sammanläggningsavhandlingarnas kappa så att doktoranden i denna visar sina egna insikter i avhandlingens forskningsfrågor, teoretiska utgångspunkter och metodologiska överväganden. I de sammanläggningsavhandlingar som har en ensamförfattad artikel borde denna tillmätas särskild betydelse vid bedömningen. Samtidigt bör det hållas i minnet att kunskapsproduktion numera i allt högre utsträckning sker i forskarlag, varför det också kan ses som en viktig del i en forskarutbildning att doktorander bedriver åtminstone delar av sin forskning i kollektiv form och att detta avspeglas i avhandlingen genom samförfattade artiklar. Själva disputationen blir då ett viktigt prov på doktorandens kunskaper, särskilt förmågan att förklara och försvara de val som har gjorts i avhandlingen.

Nära hälften av avhandlingarna har behandlat organisationsfrågor, särskilt ledning och förändring. Avhandlingar i redovisning och finansiering, som särskilt har lagts fram vid de äldre lärosätena, svarar för omkring en fjärdedel, medan marknadsföringsavhandlingarna står för omkring en sjundedel. Fördelningen mellan olika inriktningar har varit relativt stabil över tid. Här har det sedan länge varit ett problem att det inte finns fler avhandlingar inom redovisning och finansiering, eftersom behovet av kvalificerade lärare inom grundutbildningen med denna inriktning är betydande.

För framtiden finns det anledning att oroa sig över det fallande antalet disputationer sedan toppnoteringen 2007, eftersom svensk företagsekonomi framöver kommer att behöva finna ersättare till de nuvarande professorerna och lektorerna som kommer att pensioneras. Problemet accentueras av det faktum att svenska studenter i företagsekonomi numera är mindre benägna att gå vidare till forskarutbildning och att institutionerna i allt större utsträckning rekryterar internationella studenter till forskarutbildningen. De senare gör i allmänhet goda prestationer, men en stor andel av dem lämnar Sverige därför att de vill arbeta i andra länder eller inte tillåts stanna i landet på grund av gällande migrationsbestämmelser. Även om dessa regler kan komma att luckras upp finns det starka skäl att försöka locka fler svenska studenter till företagsekonomisk forskarutbildning, eftersom de med sina bakgrundskunskaper har bättre förutsättningar att identifiera och studera empiriska fenomen med särskild betydelse för det svenska näringslivet och samhället. Samtidigt är det viktigt att behålla doktorander med utländsk bakgrund i landet och att integrera dem i institutionerna, inte minst genom att de lär sig lärosätenas myndighetsspråk, svenska.

Mot den här bakgrunden kan det finnas behov av att se över principerna för rekrytering av doktorander. Äldre tiders system där duktiga studenter i grundutbildningen rekryterades som amanuenser och assistenter för att på så sätt känna på forskning och därefter, för dem som så önskar, gå in i forskarutbildning kan vara en väg att överväga. Därmed skulle man kunna rekrytera såväl internationella som nationella doktorander som man fått viss kännedom om och som skapat sig en bättre förståelse för vad ett doktorandprojekt kan innebära. Detta utesluter förstås inte att man också genomför internationella utlysningar.

Oavsett hur vi rekryterar doktorander och deras bakgrund bör det stå klart att Nils Västhagen behöver fler efterföljare för att ämnet företagsekonomi ska kunna utvecklas vid landets universitet och högskolor.

Av: Lars Engwall, Fredrik Tell och Andreas Werr

Litteratur

[1] Västhagen, N. (1950). Inkomst- och utgiftsbegreppen i förvaltningsbokföring och affärsbokföring. Doktorsavhandling från Handelshögskolan i Göteborg. Lund: Gleerup.

[2] Kristensson, F. (1946). Studier i svenska textila industriers struktur. Doktorsavhandling från Handelshögskolan i Stockholm. Uppsala: Almqvist & Wiksell.

[3] Björck, H. (2025). Vetenskapshistorisk hattparad: forskarutbildningarna i det svenska högskolesystemets historia I-II. Göteborg: Makadam.

[4] Högskoleförordning (1993:100). Stockholm: Utbildningsdepartementet.

[5] Engwall, L. (2009). Mercury Meets Minerva: Business Studies and Higher Education: the Swedish Case. Second extended edition. Stockholm: Economic Research Institute, Stockholm. First edition 1992, Oxford: Pergamon Press.

[6] Wadell, B. (1971). Daghemsbarns frånvaro: ett kommunalt planeringsproblem. Doktorsavhandling från Uppsala universitet.

[7] Asplund, G. (1974). Osäkerhetsfaktorer i företaget och i dess miljö: en taxonomisk studie. Doktorsavhandling från Handelshögskolan i Stockholm.

[8] Carstedt, G. & Isaksson Pérez, B. (1974). Företag i strukturomvandlingen. Doktorsavhandling från Umeå universitet.