2019/02, Aktuellt nummer

Tid är pengar – ekonomisk tidsanda och omförtrollning | av Martin Holgersson

Tanken på att tid är pengar tar alltmer över vårt tänkande i vardagen

Lite varstans kan man höra uttrycket ”tid är pengar”. I finansläroböcker på universitet och högskola är det ett slags fundament. Finansiella modeller och kalkyler skulle vara värdelösa utan pengars tidsvärde som grundbult. Hur diskonterar man kassaflöde utan tidshorisont? Och hur värderar man något utan att ta pengars tidsvärde i beaktande? Kanske kan man påstå att finansämnet skulle behöva lämna in om inte ”tid är pengar”.

Också på andra håll spökar uttrycket. Vardagslivet är fullt av stunder och möten som kretsar kring orden. På banken får man exempelvis höra att ens sparpengar bör placeras, annat är idioti. Slantarna kan inte bara ligga stilla – tid är pengar. Hur man presterar kan sedan på daglig basis studeras via en smart telefon. Någonting med allt detta är i väsentlig mening egendomligt. Jag tror att min förundran grundar sig i det faktum att ekonomi och finans förknippas med en hårdhet utan plats för mjuka värden och godtycke. Icke desto mindre ­verkar den underliggande tanken vara baserad på en simpel meta­for.

Tid är inte pengar – åtminstone inte i någon strikt saklig mening. ”Tid är pengar” är bara en metafor. Metaforikens ­väsen bär däremot på en möjlig ingång till hur vi kan närma oss uttrycket. Såvitt jag förstår är metaforer konstruerade utefter premissen att de inte ska läsas bokstavligt. Syftet med en metafor är följaktligen att skapa effekt, inte att göra utfästelser kring hur något är beskaffat. Att läsa en metafor bokstavligt är fånigt, för att inte säga enfaldigt. Begrunda en annan metafor: ”Jag är en tiger.” Vitsen är att skapa en poängrik asso­ciation. Möjligen leder den tankarna i riktning mot en morrande stämma eller en vild, stark och skrämmande person. Det finurliga är hur som helst att leda tankeverksam­heten i nya omloppsbanor, inte att befästa en sanning, eller något man ska gå runt och tro på.

Metaforen ”tid är pengar” har rika anor. För den tyske gigan­ten Max Weber och hans essä Den protestantiska etiken och kapitalismens anda spelar den något av en huvudroll. Så som jag läser essän menar han att ”tid är pengar” kan förstås som essensen i den tidsanda som etablerades på 1800-talet och som sedermera lade grunden för kapitalismens framfart och framgång. ”Tid är pengar” är alltså kärnutsagan i kapitalismens anda.

Det som har gjort Webers skrift världsberömd och odödlig är emellertid inte ovanstående. Tanken är bara en liten pusselbit. Det stora pusslet handlar om frågan kring kapitalismens ursprung. Varför växte kapitalismen fram i kontinentala Europa och inte i, säg, Sydamerika, Indien eller Ryssland? Den tes Weber framför är, förenklat, att den protestantiska, och närmare bestämt kalvinistiska, etiken var förenlig med den ”kapitalistiska andan”, det vill säga ”tid är pengar”. Båda lärorna kunde därmed samexistera och resultera i liknande handlingar; det fanns inte längre någon motsättning mellan guds ord och att vilja tjäna pengar i massor. Tidigare, och i andra läror, var pengar och ackumulation förenat med ocker och synd. Av naturliga skäl hade kapitalismen där svårt att ta fart.

En person är mer framträdande än andra i den här berättelsen. Hans namn är Benjamin Franklin och titeln på hans inflytelserika bok som publicerades år 1748 är Advice to a young tradesman. Weber anför mottot ”tid är pengar” som ledordet i Franklins bok. Det är också kapitalismens anda i ren form. Att döma av boktiteln utgör då ”tid är pengar” rådet, för att inte säga direktivet, till framtida handelsmän (och kapitalister). Så här skriver Franklin:

Kom ihåg, att tid är pengar. Den som kunde tjäna tio shillings om dagen genom sitt arbete och går ut och går, eller sitter sysslolös halva dagen, även om han gör av med endast sex pence under sin sysslolöshet, bör inte räkna endast dessa som utgift. Han har i själva verket gjort av med, eller kastat bort, ytterligare fem shilling. (Franklin i Weber 1978 s. 23)

Det kostar att lata sig eftersom tid är pengar. För den som är osäker över hur livet ska levas finns här en riktning att inlemma. Om vi spolar fram bandet till nutid står en skarp kontrast att återfinna gentemot Webers teorier och lärorika resonemang. Den kapitalistiska andan hade olika innebörd för ”arbetare” och ”kapitalister”. Arbetare skulle arbeta hårt och vara flitiga, medan kapitalister skulle förmera kapital. Weber skriver följande på temat:

En specifik borgerlig ekonomisk etik hade uppstått. Med vetskap om att vara helt innefattad i Guds nåd och synbart välsignad av honom, så kunde den borgerlige företagaren följa sina ekonomiska intressen och känna, att det var hans plikt att göra det, så länge han höll sig inom gränserna för det formellt korrekta, hans sedliga vandel var otadlig och hans användning av sin rikedom inte var anstötlig. Den religiösa asketismen ställde dessutom till hans förfogande nyktra, samvetsgranna och ovanligt arbetsamma arbetare som ägnade sig åt sitt arbete som åt en livsuppgift som tilldelats dem av Gud. Den gav honom dessutom den lugnande försäkran, att den ojämna fördelningen av denna världens goda var ett speciellt uttryck för Guds försyn, som med dessa skillnader, liksom med den endast partikulära nåden, fullföljer syften, som är dolda och okända för människan. (s. 83)

Om andan på 1800-talet såg annorlunda ut för arbetare och kapitalister måste man nog i dag göra gränserna suddiga. I vår del av världen förväntas numera även arbetaren förmera kapital och investera pengar. Antingen via fonder och aktier hos banken eller genom det pensionssystem som har förvandlat alla medborgare till arbetande investerare. Forskare talar om vardagslivets finansialisering och syftar då på att alltmer göranden och förehavanden hos ”vanliga människor” flätas samman med finansiella marknader (se exempelvis Holgersson 2018). I dag går det svårligen att undvika finansmarknader och finansiella spörsmål; ­ingen verkar gå fri, alla ska investera sina sparpengar på marknaden.

Härifrån ser det ut som om kapitalismens anda – och därmed ”tid är pengar” – har segrat. För att göra uttrycket rättvisa i nutid föreslår jag dock en korrigering (Holgersson 2018). Den nu rådande ekonomiska andan gör inte skillnad på folk och folk. Med andra ord ser den inte annorlunda ut för den som arbetar och den som äger kapital. Andan av i dag framstår i stället som universell. Som helt vanlig medborgare ­förväntas man både arbeta och investera sina pengar. Lite tillspetsat kunde man kanske skriva att den moderna med­borga­ren förväntas arbeta på dagarna och samtidigt tjäna pengar på sina pengar vid sidan om. Jag föreslår att vi kallar den samtida ekonomiska andan för en finanskapitalistisk anda, och nu som då formger den våra liv genom att peka ut rätt väg för oss att handla utefter. Dessutom får andan – såväl i går som i dag – det ekonomiska systemet att fungera; andan kan ses som ett slags smörjmedel. Utan en finanskapitalistisk anda hade kanske folk fått för sig att lönearbete är vedervärdigt eller att sparande och investeringar är oviktigt. Och då kan det gå illa.

Såvitt jag förstår verkar det aldrig ha slagit Franklin in att tid inte är pengar. Hans livsfilosofi och den moderna människans ekonomiska anda är ingenting annat än en metafor. Jag är inte en tiger och tid är inte pengar och det verkar dumt att tro på och hålla det för sant. Där somliga talar om kapitalismens anda som draglok i en större modern avförtrollning av tillvaron kan man i stället förstå det som en omförtrollning (se Holgersson 2018). Förr var guds ord och etik heliga rättesnören. I dag kan ”tid är pengar” sägas ha tagit över rollen som självklar vägvisare. Utvecklingen från 1800-talet och framåt kan ses som en flyttresa från en helig idé till en annan: en omförtrollning av vad som är innerligt och meningsfullt i tillvaron.

En extrem manifestation av omförtrollningen återfinns en gång per år i Globen. Där anordnas Sveriges största event för sparande (en fördjupad beskrivning och tolkning av fenomenet står att läsa i Holgersson 2018). Tusentals människor från spridda åldrar, kön och klasser sluter där samman kring hur man kan tjäna pengar på sina pengar – eller: ”tid är ­pengar”. På en fantastisk scen och till tonerna av musik kan man höra vår tids experter predika ekonomins fundament. Runt omkring finns möjlighet att träffa andra företrädare för ”tid är pengar”. Representanterna går inte att missa eftersom de samtliga är iklädda ekonomins dräkter och omger sig med bilder på idel märkvärdiga höghus.

Man kan utan svårighet likna tillställningarna i Globens kupol med vad som uträttas i en minst lika ståtlig kyrka. Det som pågår är att människor kommer samman kring viktiga livsfrågor i spektakulära byggnadsverk som bryter med vardagslivet. Deltagare får lyssna till dem som är invigda och kan läran bäst. Man kan även förstå alltsammans som en gemenskap kring vår tids centrala budskap: ”tid är pengar”.

Alla besöker naturligtvis inte Globens lokaler och alla vandrar heller inte omkring med ”tid är pengar” som existentiellt riktmärke. I vår tid är det dock svårt att helt slita sig fri från trosföreställningen. Finanskapitalismens anda – uppmuntran till lönearbete och finansiellt skolad hantering av pengar – är den existens man förväntas leva. Urtypen är den plikttrogna borgaren vars livsmönster följer de predikade sanningarna. Antagonisterna kunde vara de som håller helt ­andra saker för heliga, såsom den asketiske buddhisten eller den revolutionära kommunisten. Finge jag spekulera fritt skulle jag skriva att dessa båda har lika svårt att förstå vår anda som jag tror att vi alla har att förstå dem som dansar regndans runt en hög träpåle – alla lika trollbundna i sin värld och de ramar som omger och formar dem.

En omformulering av Franklins och den finansiella ekono­mins heliga ord kunde kanske därför vara upplysande. Varför inte något i stil med: ”Vår tid är möjlig att ägna åt att förmera kapital.” De orden synliggör någonting helt annat än en vägvisande sanning. Framför allt tror jag att uttrycket ”vår tid är möjlig att ägna åt att förmera kapital” också hintar om möjligheterna att ägna tid åt helt andra aktiviteter. Jag frestas att föreslå potentiella göromål med hjälp av metaforer i stil med ”tid är kunskap” eller ”tid är idrott” eller ”tid är kamratskap”. Men då kanske någon läsare tar mig på orden.

Martin Holgersson
Universitetslektor i företagsekonomi vid Ekonomihögskolan, Linnéuniversitetet


Litteratur

Holgersson, M. (2018). Finans och existens: Tolkning av vardagslivets finansialisering. Doktorsavhandling. Växjö: Linnaeus University Press.
Weber, M. (1978). Den protestantiska etiken och kapitalismens anda. Övers. A. Lundquist. Lund: Argos.

Print Friendly, PDF & Email