Hoppa till innehåll

Företagsekonomisk tidskrift

Företagsekonomisk tidskrift

Kvinnor i akademin: Handlingsstrategier för jämställdhet

Varför består ojämställdheten i akademin trots återkommande jämställdhetssatsningar? Mia Larson, Cecilia Cassinger, Maria Lexhagen och Christina Öberg diskuterar strategier som sträcker sig från reträtt och motstånd till kollektiv organisering.

Dela denna artikel


Trots återkommande jämställdhetssatsningar präglas akademin fortfarande av tydliga könsskillnader, särskilt högre upp i hierarkin. I artikeln diskuteras tre strategier för förändring: att utmana ojämlikhet genom motståndsroller, att minska det ofta kvinnligt kodade akademiska hushållsarbetet och att bygga kollektiva nätverk som både stöttar och agerar. Huvudargumentet är att jämställdhet inte kan delegeras till enskilda företrädare eller formella initiativ. Verklig förändring kräver att individuell handlingskraft omvandlas till gemensamt och organiserat agerande.


Kvinnors underordnande inom akademin i Sverige har diskuterats under längre tid inom det företagsekonomiska ämnet. För några år sedan gav kollegor vid Handelshögskolan i Stockholm ut boken 179 år av ensamhet som handlade om erfarenheter av att vara betraktade som det ”andra könet” inom akademin i allmänhet och i det företagsekonomiska fältet i synnerhet.1 Andra företagsekonomiska forskare har visat hur kvinnors, det vill säga individer som identifierar sig som kvinnor, erfarenheter ofta har marginaliserats inom ämnet, vilket fortfarande leder till ojämlika villkor när det gäller karriärmöjligheter.2–3

Inom universitetsvärlden i bredare bemärkelse talar siffrorna sitt tydliga språk. Även om genusbalansen bland forskare och lärare inom universitetssektorn finns inom det så kallade 40–60-intervallet, är kvinnor fortfarande underrepresenterade på högre nivåer. Endast 31 % av professorerna i Sverige är kvinnor och den lägsta akademiska anställningskategorin, adjunkt, innehas till 62 % av kvinnor.4 Dessutom tar det längre tid för kvinnor att nå professorsnivå än för män – tolv år efter doktorsexamen innehar 16 % av kvinnorna en professorstjänst, medan motsvarande siffra är 23 % för männen.5 Trots att högskolor och universitet har i uppdrag att arbeta systematiskt med jämställdhet, når två av tre lärosäten inte upp till regeringens mål om andelen nyrekryterade kvinnliga professorer.6 Vidare rapporteras det löpande om skevheter avseende kvinnors möjligheter till en forskningskarriär i jämförelse med män. Män har mer forskningstid än kvinnor.5 55 % av meriteringstjänsterna innehas av män och drygt 60 % av forskningsmedlen går till män.4, 6 Enligt Vetenskapsrådet rapporterar kvinnor dessutom i högre grad än män om avsaknad av mentorer och brister i arbetsmiljön.5 Det är därför föga förvånande att en rapport från SCB från 2024 visar att kvinnors vetenskapliga produktion är lägre än mäns från 30-årsåldern och framåt.

År 2016 inleddes regeringssatsningen Jämställdhetsintegrering i högskolor och universitet (JiHU) och några år senare gjorde Universitetskanslersämbetet (UKÄ) en utvärdering som visade att lärosätenas arbete med jämställdhet tar sig olika uttryck. Vissa lärosäten arbetar aktivt inom detta område, medan andra mer hänvisar till generella skrivningar i styrdokument, handlingsplaner och policydokument.7 Det strukturella arbetet med att förändra den rådande ojämställda situationen ter sig alltså allt annat än systematiskt och framgångsrikt. Lövkronas slutsats efter att ha granskat jämställdhetsåtgärder och de resultat de ger är att verktygen vi har för att adressera den vertikala könssegregeringen i akademin inte ens är i närheten av att adressera huvudfrågan – förändring av akademins manliga strukturer.8 Dessutom rapporterar Jämställdhetsmyndigheten om tappad styrfart i att nå de generella jämställdhetspolitiska målen.6 Det rådande omvärldsklimatet, med ett uppsving av konservativa värderingar, bidrar inte positivt.

En uppmärksammad rapport från SULF visar att kvinnor upplever att de behandlas annorlunda än sina manliga kollegor och att de också oftare åläggs administrativa, icke-meriterande uppgifter – vilket innebär att kvinnor i högre grad än män utför det så kallade akademiska hushållsarbetet.9 Kvinnor möter generellt fler svårigheter än män och de vittnar i högre grad om erfarenheter av att inte bli inbjudna, sedda, hörda, lästa eller refererade.10 Jämställdhetsmyndighetens rapport 2021:5 visar också att universitetsmiljöer i hög grad präglas av tydligt manligt kodade normer, där gränslösa beteenden samverkar med organisatorisk homogenitet och krav på konformitet.10 Rapporten beskriver även reproducerande och exkluderande vetenskapsideal, ojämställd arbetsdelning samt organisatoriska strukturer och styrningsideologier som inte gynnar jämställdheten. Många kvinnor reflekterar över sina roller i akademin och möjligheterna till förändring samtidigt som de uttrycker en känsla av uppgivenhet.

Trots att akademin idag kan synas vara avsevärt mer jämställd än för tre decennier sedan, kvarstår betydande utmaningar innan män och kvinnor har likvärdiga förutsättningar att göra en framgångsrik universitetskarriär och bidra till den vetenskapliga kunskapsproduktionen på samma villkor. Vad kan vi som företagsekonomiskt kollegium då göra åt detta? För visst gynnar en ökad jämställdhet mellan män och kvinnor oss alla? I denna artikel är vår ambition att bidra till en framåtblickande diskussion som syftar till att fördjupa förståelsen för hur kvinnor kan utveckla mer medvetna strategier för att navigera och avancera inom akademiska karriärstrukturer. Vi tror att förändring åstadkoms bäst genom medvetna motstrategier för att exempelvis bemöta och motverka härskartekniker, där fokus ligger på individens agens och dess relation till kollektivet.11 Nedan diskuterar vi några konkreta handlingsstrategier för förändring (och möjligen motstånd) som kvinnor i akademin kan överväga.

Förändringsstrategier

Det finns många exempel på hur universitet bedriver jämställdhetsarbete på en organisatorisk nivå. I en intervjustudie med akademiker på olika positioner framkommer motstrategier som kan bidra till en mer jämställd universitetsmiljö såsom ett gott ledarskap, maktdecentralisering, ökad transparens och att inte fastna på policynivå.10 Om vi vänder blicken till agens på en individuell nivå ger boken om kvinnorna på Handelshögskolan i Stockholm flera tydliga exempel på strategier för att hantera ojämställda strukturer.1 Att blunda för problemet är en strategi som lyfts fram i boken för att kunna fokusera på det egna arbetet. En annan strategi är att hålla sig till arbetsuppgifter som männen anser vara kvinnliga för att minska risken för konflikt och motstånd. Ytterligare en strategi är att se till egna intressen för att få så mycket svängrum som möjligt utan att utmana strukturerna. En fjärde strategi enligt boken är att synliggöra problemen och agera kollektivt, att samarbeta med kollegor för att påverka och förändra situationen, vilket kvinnorna gjorde med stor kraft genom publiceringen av boken. Även respondenterna i Jämställdhetsmyndighetens studie betonar kollektivets betydelse och att ansvaret för förändring måste delas av alla.10

I denna artikel identifierar vi tre olika strategier för att uppnå jämställdhet i akademin med fokus på individens agens i relation till kollektivet. Bandura tar upp tre former av agens: personlig agens – individens egen förmåga att handla; proxyagens – när individen saknar eller tror sig sakna förmåga att agera och förlitar sig på andra; och kollektiv agens – när individer går samman i en grupp för att åstadkomma det som en individ inte kan åstadkomma själv.12 Som visats ovan har proxyagens, det vill säga att förlita sig på att experter inom jämställdhet och universitetsledningar driver igenom förändringar, varit begränsat framgångsrik. Så hur kan vi tänka kring individuell agens i förhållande till den ojämställda könsbalansen i akademin? Vi har identifierat tre strategier som diskuteras nedan: (1) Slå till reträtt i det akademiska medborgarskapet, till exempel att inte ta på sig det så kallade akademiska hushållsarbetet. (2) Agera glädjedödare och ta rollen som den sympatiska tuffingen, en strategi som bygger på Ahmeds begrepp killjoy och Fragales likeable badass.13–14 (3) Skapa och delta i stöttande och handlingskraftiga nätverk som innebär att övergå från personlig agens till kollektiv agens.

Strategierna understryker vikten av individuell agens för att förändring ska ske. Samtidigt sker individuell agens i relation till kollektivet – därav betydelsen av kollektivt samarbete. Således är det viktigt att komma ihåg att ingen grupp kan agera utan att enskilda individer tar initiativ, bidrar och agerar.12

Reträtt från det akademiska medborgarskapet

Idéer och diskussioner om hållbara akademiska miljöer tycks på senare tid allt oftare förekomma utifrån externa och interna perspektiv på akademiskt medborgarskap. Till exempel lyfts det som en del i jämställdhetsarbetet för att synliggöra och mer rättvist fördela uppgifter och ansvar. Forskning har visat att kvinnor i högre utsträckning, ofta på bekostnad av tid för forskning, ägnar sig åt beteenden kopplade till medborgarskap såsom att vara mentor åt andra, hoppa in för en sjukskriven kollega, ta på sig extra handledning eller vara med i olika kommittéer och nämnder.15 Kalm kallar dessa typer av arbetsuppgifter för akademiskt hushållsarbete och definierar dem som en uppsättning sysslor som måste utföras på en institution, som kräver att någon, men inte alla, utför dem och som är icke-meriterande.16 Chalmers tekniska högskola har pekat på det problematiska i att vissa investerar mer tid och engagemang än andra i lägre värderade uppgifter och har därför utformat en strategi för att förändra detta genom att införa krav och bedömningsgrunder vid anställningar som tydliggör innebörden och värdet i det akademiska medborgarskapet utifrån områdena kollegialitet, uppgifter och akademiskt ledarskap. Samtidigt ser man att mer behövs i form av strukturella och kulturella förändringar för att verkligen göra skillnad.17

Begreppet akademiskt medborgarskap inkluderar olika tolkningar av det medborgerliga syftet med universitet i stort och då ofta särskilt den plikt, ansvar och dygd som förväntas av den forskande och undervisande personalen, vilket kan sätta press på individnivå.18 Det är både ett abstrakt begrepp och ett begrepp med många inneboende praktiker genom oändligt många konkreta situationer med till exempel studenter, kollegor och administration. Det är också något som utmanas allt mer eller till och med riskerar att gå förlorat i takt med en allt starkare individualisering och en konkurrensdriven, hierarkiskt och neoliberalt formad universitetsvärld.18 Det tyder på ett ökat behov av att på strukturell och policynivå öka uppmärksamheten kring engagemang, kollegialitet, välvilja och lojalitet i akademiska miljöer. Forskning pekar till exempel på att fördelning av uppgifter och ansvar i akademiskt medborgarskap behöver tas mer i beaktande och då särskilt ur ett jämställdhetsperspektiv.15

Utan människors insatser för akademiskt medborgarskap är det sannolikt att stora delar av den akademiska miljön skulle äventyras. Frågan är vad det finns för risker och strategier för att hantera och förändra det akademiska medborgarskapet för individer och grupper av individer? Inte minst med tanke på att kvinnor som går emot könskodade normer och inte ställer upp på att vara “den hjälpande kvinnan” riskerar att bli straffade för det i högre utsträckning än en man eller ses ur ett mer negativt perspektiv och därför lätt kan hamna i en utmanande och svår situation.15 En strategi som går ut på att säga nej till uppgifter och ansvar som inte värderas kan vara ett svårt val för en enskild individ.

Organisatoriska medborgarskapsbeteenden, i betydelsen anställda som gör mer än vad som formellt krävs, är värdefulla för alla organisationer och kan vara uppskattade av individen. Trots det kan det innebära en risk, särskilt om resurser är begränsade och när det dessutom utgör en väsentlig del av arbetet eller det som förväntas i arbetsmiljön, för ökad börda och personliga kostnader för individen med medborgarskapsutmattning som följd. Det kan i sin tur leda till att individen väljer att dra ner på sitt engagemang. Upplevt organisatoriskt stöd, utbyte mellan kollegor och att inte skapa ett tryck och en förväntan om stort engagemang i akademiskt medborgarskap är viktiga i en strategi för att minska risken för medborgarskapsutmattning.19

Macfarlane beskrev redan för 20 år sedan risken för att både universiteten i stort och de akademiskt anställda var på väg att slå till reträtt i sitt akademiska medborgarskap på samma sätt som medborgerligt engagemang generellt har minskat i samhället.18 Att dra en gräns för sitt engagemang i akademiskt medborgarskap är en individuell strategi som i sig inte behöver betyda att man engagerar sig mindre i sitt övriga arbete eller på något sätt utför det i mindre utsträckning eller sämre, men vad blir konsekvenserna för individ, grupp och universitet?

En möjlig strategi för individen är såklart att lämna akademin och söka sig till en annan arbetsplats. För den som väljer att vara kvar behövs dock någon form av strategi som skapar positiva värden för alla. Ett slags mental exit-strategi eller reträtt från tyngande akademiskt medborgarskap skulle den nya trenden quiet quitting (att sluta i det tysta, vår översättning) kunna kallas där en anställd väljer att göra det förväntade men upphör att göra det lilla extra.20 Trenden är främst kopplad till arbete i företag och främst bland yngre generationer med argument som att “ditt arbete är inte ditt liv”, men det finns motsvarande inom akademin – hur kan det i så fall kopplas till problematiker inom det akademiska medborgarskapet generellt och specifikt inom företagsekonomin? Är det en gränsdragningsstrategi på kort eller lång sikt för individen med positiva effekter eller skapar det bristande engagemang med negativa effekter för både individ och universitet? Det saknas kunskap om skillnader kopplade till könstillhörighet vad gäller reträttstrategi, men i likhet med vad som nämnts ovan kring svårigheter för kvinnor att avstå från att ta på sig mindre värderade uppgifter i det akademiska medborgarskapet torde behovet av att belysa jämställdhetsperspektivet vara stort. Om man på universitetet och inom enskilda ämnen inte arbetar med förändringar i det akademiska medborgarskapet ur ett jämställdhetsperspektiv, till exempel för att det är svårt att mäta, kommer det inte bara att drabba jämställdheten negativt. Det kommer också att vara svårare att upprätthålla kvaliteten i de uppgifter och det ansvar som utgör just detta medborgarskap och därmed äventyras den akademiska miljön, men är det kvinnornas ansvar?

Agera ”glädjedödare” eller ta rollen som en sympatisk ”tuffing”

Trots att jämställdhet länge har varit ett uttalat mål inom akademin, kvarstår strukturella hinder som försvårar kvinnors möjligheter att verka och avancera. Råd och strategier för att skapa jämställda arbetsplatser är många, även inom universitetsvärlden. Men precis som i självhjälpslitteraturen läggs ansvaret ofta på individen att omsätta dessa råd i praktiken. Det är upp till var och en att utmana genusstrukturer och bryta barriärer. Problemet är att sådana strategier tenderar att förbise vikten av kollektiv organisering och ofta förblir abstrakta. Resultatet kan bli att den som engagerar sig i jämställdhetsarbete riskerar att marginaliseras som någon som stör ordningen, med kulturteoretikern Sara Ahmeds ord: en glädjedödare (eng. killjoy).13

Enligt Ahmed är glädjedödaren en person som vägrar bekräfta genusordningen och bryter med etablerade maktstrukturer.13 Det är någon som utmanar det rådande tillståndet genom att inte anpassa sig till normer som upprätthåller ojämställdhet. Lycka är en sådan norm. Ahmed skriver att ”lycka ofta fungerar som en distraktion och uppmuntrar människor att finna frid i trasiga system i stället för att riva ner dem” (s. 258, vår översättning).21 När kvinnor strävar efter lycka – eller väntar på att någon annan ska göra dem lyckliga – glöms ofta det egna handlingsutrymmet bort.

Glädjedödaren kompromissar inte med sina värderingar för att passa in. Hon intalar sig inte att lycka är det högsta målet, och hon ler inte överseende för att undvika konflikt. Hon vägrar bejaka en ytlig positivitet som osynliggör strukturella problem och accepterar inte den ensidiga framgångsberättelsen som centrerar manliga (och vita) perspektiv.

Men denna strategi har ett pris. Ahmed påpekar att glädjedödaren ofta förlorar något på sitt motstånd, till exempel karriärmöjligheter, social status eller hälsa.13 För många som är familjeförsörjare eller som vill avancera inom akademin kan kostnaden kännas överväldigande. Frågan ”Varför ska just jag ta den här striden?” är bekant för många. Svaret ligger i kollektivets kraft. Om vi är flera som utmanar samtidigt delas kostnaden. Priset för individen minskar och tillsammans kan vi åstadkomma förändringar som ingen av oss kan skapa på egen hand.

För att strategin ska bli framgångsrik krävs dock mer än stöd från andra glädjedödare. Mobilisering måste vara bredare och nå ut till fler. Ett sätt att göra detta är att kombinera motstånd med egenskaper som ger social status och relationell legitimitet. Organisationspsykologen Alison Fragale presenterar i sin bok figuren “den sympatiska tuffingen” (eng. likeable badass); en person som når framgång genom att kombinera styrka med värme.14 En kort summering av hur man kan förvandla sig själv till en omtyckt tuffing handlar om att: (1) äga sina styrkor och övertygelser utan att framstå som arrogant, (2) vara sann mot sig själv, (3) visa genuint intresse för andra genom aktivt lyssnande, (4) stå upp för sig själv och våga säga nej, (5) anta utmaningar, (6) inte ta sig själv på för stort allvar, (7) prova nya saker utanför sin komfortzon, (8) stötta andra, och (9) vara en lagspelare. Dessa principer följer det klassiska självhjälpsprotokollet för senkapitalismens ideal om den kapabla, självständiga individen. De är alltså inte nödvändigtvis särskilt utmanande utan snarare reproducerar rådande normer.

Om glädjedödaren uppfattas som obekväm, representerar den sympatiska tuffingen en mer accepterad väg. Hon utmanar systemet, men gör det på ett sätt som ger status och respekt. Frågan är om det går att ifrågasätta den rådande ordningen och samtidigt bejaka egenskaper som omsorg, humor och värme, särskilt i en miljö där relationer och nätverk är avgörande för framgång. Kanske är det just kombinationen av dessa två roller, glädjedödaren och den sympatiska tuffingen, som kan bana väg för förändring. Där den ena vägrar att acceptera ojämställdhet, visar den andra att motstånd inte behöver leda till social isolering. Detta slags motstånd handlar om mer än att peka ut orättvisor; det handlar om att aktivt förändra spelplanen och skapa ett sammanhang där omsorg och rättvisa blir centrala värden. Inte bara för kvinnor utan för alla.

Skapa och delta i stöttande och handlingskraftiga kollektiva nätverk

Att sträva efter jämställdhet genom personlig agens, exempelvis genom att själv anta strategin som glädjedödare eller sympatisk tuffing eller slå till reträtt i det akademiska medborgarskapet är ofta svårt för den enskilda individen. För att få genomslagskraft krävs kollektiv agens. Vi hör ofta att “ensam är inte stark” och att kollektiva initiativ är grunden till förändring.22 En strategi för individen är således att skapa, delta i och driva stödjande och handlingskraftiga nätverk och därmed bidra till kollektiv agens, viktigt inte minst kopplat till de strategier som redogjorts ovan: reträtt från rollen att göra mer och sköta det akademiska hushållsarbetet, glädjedödandet och den sympatiska tuffingen. När detta görs gemensamt blir genomslaget ett annat och utsattheten att agera mindre. Casad m fl menar att nätverk kan ses antingen som stöttande eller som att de driver förändring.23 Det stöttande nätverkets primära roll handlar om att kvinnor inte ska känna sig ensamma.1 Frågan blir hur ett stöttande nätverk får en roll och vad som händer när någon verkligen behöver dess stöd. I ett sådant skede kan ett stöttande nätverk behöva ikläda sig rollen som ett förändrande nätverk.

Medan legitimitet och institutionellt erkännande är viktiga för att nätverk ska kunna få manövreringsutrymme och agera inom den akademiska miljön, kan dessa komma att ifrågasättas just när nätverket agerar. Samtidigt finns en risk att ett nätverk som inte omsätter intentioner i handling reduceras till en symbolisk eller social sammanslutning – vilket kan underminera dess legitimitet och därmed begränsa dess praktiska relevans internt. Inom nätverk finns även risk för åsiktsskillnader – de omständigheter som upplevs som ojämställda skiljer inte sällan mellan kvinnor baserat på erfarenheter och karriär. Vad som därmed ska uppnås kan bli tveeggat och innebära olika typer av förväntningar som inte gynnar en gemensam sak. Utöver vad som är viktigt finns det skillnader inte sällan i hur det ska lösas och av vem. När en osäkerhet råder om att överhuvudtaget våga engagera sig i ett nätverk, uppstår en risk både kopplad till den egna medverkan och till att faktiskt kunna göra gemensam sak. En förväntan på representationsskap uppstår som egentligen underminerar nätverkets intention.

En fråga som insmyger sig när det handlar om nätverk är om och varför jämställdhet behöver lösas med initiativ bortom de etablerade strukturerna inom akademin. Borde vi inte lita på proxyagens, det vill säga att andra parter inom universitetet som är ansvariga för jämställdhetsfrågor också säkerställer dem? Tidigare litteratur och utvecklingen som vi berörde inledningsvis visar på att jämställdhet inte nås i praktiken – vare sig den numerära eller den upplevda. Att förenas i kollektiva initiativ behövs därför som ett komplement till arbete med jämställdhetsplaner och policys på central nivå i universiteten. För att jämställdhetsarbete i kollektiva nätverk ska kunna fungera behöver det dock bygga på frivillighet och gemensam diskussion om vad som ska uppnås och varför det är värdefullt för individer att delta. Av legitimitetsskäl är det viktigt att olika yrkeskategorier och könstillhörigheter ingår samt att nätverken bygger på en kollektiv tanke. Det stöttande nätverket torde främst ha en funktion som stöd i karriärplanering och frågor bortom jämställdhetsfrågorna. Det är i det agerande nätverket som jämställdhetsfrågorna behöver sättas i centrum och till exempel handlingsstrategier som att agera glädjedödare och avsäga sig det akademiska hushållsarbetet kan diskuteras. En central egenskap i nätverket är principen om att varje erfarenhet och berättelse tillmäts betydelse, vilket är avgörande för att nätverket inte ska riskera att motverka sitt eget syfte. Samtidigt är det viktigt att tydligt definiera nätverkets kollektiva intention och de medverkande individernas ansvar gentemot nätverket.

Samtidigt ingår kvinnor mer sällan än män i nätverk och har mindre stöd från andra.23 Medan idén om att gå samman i nätverk kan synas god, kommer den med ett antal problem som diskuterats ovan. Generellt är det nästan alltid svårt att bestämma vem som ska ingå i ett nätverk – vem som lämnas utanför och hur nätverket organiseras. Är nätverket bara till för kvinnor eller öppet för alla? Vilka konsekvenser får det för hur det vinner legitimitet externt och för hur det organiseras i form av uppgifter internt? Är det självklart att “alla” kvinnor har samsyn om ojämställdhet? Vad innebär olika perspektiv, föreställningar om vem som bör representera och driva kamp för andra, samt olika erfarenheter för nätverkets konsistens och möjlighet att åstadkomma förändring? Tildesley och Bustelo diskuterade nyligen interna nätverk för jämställdhet inom akademin.24 Enligt dem kan nätverk ses som utmanare till etablerade strukturer där institutionellt erkännande blir viktigt samtidigt som nätverken behöver förbli sensibla. Risken finns att ett nätverksorganiserande ses som ett hot mot de etablerade strukturer som finns inom akademin. Medan syftet kan vara att just utmana dessa strukturer, är risken överhängande att nätverken skapar ett motstånd bara genom att finnas.

Slutord

Trots en numerärt jämn könsfördelning bland universitetsanställda kvarstår en tydlig könssegregering i akademin där exempelvis endast 30 % av professorerna är kvinnor och de når dessutom denna position betydligt senare i karriären än sina manliga kollegor. Kvinnor möter fler hinder än män, såsom mindre forskningstid och ojämställda arbetsförhållanden, och tvingas manövrera i en manligt kodad miljö. Det finns ofta en tilltro till att myndigheter fullgör sina uppdrag, i detta fall att säkerställa att arbetsplatser på universitet är könsneutrala och jämlika, men rapporter och studier som utvärderar jämställdheten på universiteten visar att arbetet är ojämnt och många gånger ineffektivt, och många kvinnor känner sig uppgivna. I denna artikel har vi diskuterat strategier för att motverka den kvardröjande vertikala könssegregeringen som fortfarande råder på svenska universitet, så även i ämnet företagsekonomi. Vi hävdar att det inte är tillräckligt att förlita sig på att proxyagens ska ge önskade resultat. Det är när individer agerar och går tillsammans i kollektiva agerande nätverk som förändring sker.

Den första strategin, att slå till reträtt i det akademiska medborgarskapet, skulle kunna sägas gå hand i hand med ovannämnda strategi. Att dra ner på, eller avstå från, det akademiska hushållsarbetet handlar också om att bryta mot institutionaliserade normer och rutiner, vilket många gånger kan vara svårt att genomföra utan att riskera sin sociala position i organisationen. Det förekommer också att dessa uppgifter påförs som en del av tjänsten, ofta med en alltför liten timavräkning, och upplevs som omöjliga att säga nej till utan att det ska uppfattas som arbetsvägran. Alternativet att okritiskt fortsätta utföra dessa uppgifter medför dock inte bara förlorad tid för meriterande uppgifter utan dessutom risk för den så kallade medborgarutmattningen, som ytterligare försenar karriärsutveckling. Att som i initiativet på Chalmers tydliggöra och kräva värdering av icke-meriterande arbetsuppgifter kan vara ett steg framåt som kan leda till att det akademiska hushållsarbetet fördelas mer rättvist.

Den andra strategin, agera glädjedödare och ta rollen som den sympatiska tuffingen, handlar om att individer bryter mot institutionaliserade normer och rutiner som är könskodade, något som kan medföra sociala och professionella kostnader och som många därför försöker undvika. Men som Kalm16 menar är det alternativa valet att inte säga eller göra något och därmed upprätthålla normer, inte något passivt. Ofta internaliserar anställda manligt kodade normer, vilket upprätthåller ojämställdhet och gör problemet otydligt både för dem själva och för andra. Denna internalisering kräver både aktiv anpassning av beteenden för att passa in i en manlig struktur och en aktiv bearbetning av det egna känslolivet för att förstå och hantera uppkomna situationer på arbetsplatsen och i tjänsteutövningen.16 Denna anpassning och bearbetning blir således en extra belastning i kvinnors akademiska yrkesroll som tar ytterligare tid och kraft från arbete som är meriterande. Att i stället iklä sig rollen som en ”killjoy” och/eller ”likable badass” i syfte att skapa förändring ter sig som ett mer konstruktivt och meningsfullt val.

De två strategierna ovan bygger på personlig agens. Det är personer som gör val att stå upp för en jämställd arbetsplats genom att tydligt synliggöra orättvisor eller diskriminerande beteende – exempelvis att tydligt påpeka olämpligheten av sexistiska kommentarer vid fikabordet, kritisera avsaknaden av kvinnliga keynote-talare på konferenser eller orättvisa befordringsförfaranden. Det är också individer som själva måste agera för att minska den tid som de själva lägger ner på det akademiska hushållsarbetet. Detta kräver givetvis mod. Linnea Claesson talade om detta mod på FEKIS-konferens 2024 i Karlstad. Hon menade att det, precis som att träna på gym, kräver övning och att ju mer man gör det, desto lättare blir det och ju bättre blir resultatet. Att stå ut med den känslan av obekvämhet som följer av att gå mot sociala normer, säga ifrån och säga nej, är något man vänjer sig vid, menar hon, och till slut är civilkurage eller att stå upp för sig själv en naturlig del av det egna beteendet.

Samtidigt är det lättare att agera själv om man har ett kollektivt nätverk i ryggen som support. En grundläggande maktstrategi är att gå in i koalitioner och tillsammans agera och kräva förändring – att individer samtidigt agerar ger mer kraft och påverkar mer. Problemet med kollektiv agens är dock att det ofta är svårt och tar tid att finna en samsyn som inkluderar individernas olika förhållningssätt till arbetssituationen. Utmaningen blir att skapa nätverk som är öppna för individers olika tolkningar av kvinnors jämställdhet i akademin och hur förändringar bör ske – en arena med acceptans för olikheter och med ett övergripande mål att eliminera den vertikala könsordningen i akademin. Detta sträcker sig längre än tidigare argument om nätverk som främst är sociala hubbar och inkluderar hur olika strategier vävs samman och tillämpas via kollektiv agens.

 

Av: Mia Larson, Cecilia Cassinger, Maria Lexhagen och Christina Öberg

 

Litteratur

[1] Lantz, J., & Portnoff, L. (Eds.). (2016). 179 år av ensamhet. Albert Bonniers Förlag.

[2] Wahl, A. (2023). Inte jämställt på högskolan bara för att du rekryterar kvinnor, Dagens Nyheter, 25 oktober.

[3] Solér, C. (2023). På Handels premieras män som satsar på säkra kort framför nytänkande. Göteborgs-Posten, 26 februari.

[4] SCB (2024). På tal om kvinnor och män – Lathund om jämställdhet 2024. https://www.scb.se/webbrapporter/le0201/lathund2024/

[5] Vetenskapsrådet (2021). Hur jämställt är det i högskolan? Kvinnors och mäns förutsättningar att bedriva forskning (VR2106, Dnr 3.1–2020–06760).

[6] Jämställdhetsmyndigheten (2024). Bättre styrning för bättre resultat: resultat av åtgärder för ökad jämställdhet (Rapport 2022:16).

[7] Dryler, H., Nordström, K., Stening, E., & Boman, U. (2022). Karriärvägar och meriteringssystem i högskolan: Redovisning av ett regeringsuppdrag 2022 (Rapport 2022:6), Universitetskanslersämbetet.

[8] Lövkrona, I. (2022). Feministiska interventioner: en utmaning av könshierarkier i akademin? Kulturella Perspektiv, 31, 1–9.

[9] Hellerstedt, L. (2022). Rapport: ”Kvinnor gör det akademiska hushållsarbetet”, Universitetsläraren, 8 mars.

[10] Jämställdhetsmyndigheten (2021). Informella hierarkier, könade praktiker och ojämlikhet i akademin (Rapport 2021:5).

[11] Gatti, A. (2011). Kokbok för jämställd akademi. SULF:s skriftserie XXIX, Stockholm: Sveriges universitetslärarförbund.

[12] Bandura, A. (2001). Social cognitive theory: An agentic perspective. Annual Review of Psychology, 52(1), 1–26.

[13] Ahmed, S. (2023). The Feminist Killjoy Handbook. Penguin Random House.

[14] Fragale, A. (2024). Likeable Badass: How Women Get the Success They Deserve. Headline Publishing.

[15] Russo, L., & Ionescu, D. P. (2024). The helpers, the doers, and the ones left behind: Reflections on the gendered dimension of academic citizenship in Dutch academia. Journal of Praxis in Higher Education, 6(2), 101–121.

[16] Kalm, S. (2019). Om akademiskt hushållsarbete och dess fördelning. Sociologisk forskning, 56(1), 5–26.

[17] Ernström, U. (2023). The invisible work at the heart of the university. Chalmers, 19 december. https://www.chalmers.se/en/current/news/the-invisible-work-at-the-heart-of-a-university/

[18] Macfarlane, B. (2006). The academic citizen: The virtue of service in university life. Routledge.

[19] Bolino, M. C., Hsiung, H. H., Harvey, J., & LePine, J. A. (2015). “Well, I’m tired of tryin’!” Organizational citizenship behavior and citizenship fatigue. Journal of Applied Psychology, 100(1), 56–74.

[20] Kullberg, F. (2022). Därför är ”quiet quitting” – att smygsluta – den senaste arbetstrenden. Chef, 30 augusti.

[21] Ahmed, S. (2010). The Promise of Happiness. Duke University Press.

[22] Ostrom, E. (2000). Collective action and the evolution of social norms. Journal of Economic Perspectives, 14(3), 137–158.

[23] Casad, B., Franks, J., Garasky, C., Kittleman, M., Roesler, A., Hall, D., & Petzel, Z. (2021). Gender inequality in academia: Problems and solutions for women faculty in STEM. Journal of Neuroscience Research, 99(1), 13–23.

[24] Tildesley, R., & Bustelo, M. (2024). Tensions, Challenges, and Opportunities: Internal Networks Supporting Gender Equality Policy Processes and Structural Change in Universities. Social Politics: International Studies in Gender, State & Society, 32(3), 612–636.

Komplexa processer ligger bakom konkurrensens funktionssätt i den digitala ekonomin
Jörgen Rundgren och Karin Semberg. Fantasi Fakta, 2020
Nils Brunsson och Mats Jutterström (red.), Oxford University Press, 2018.
NPM bör inte användas som ett enkelt penseldrag med ambitionen att förklara komplexa problem, vinna gillande och locka folk till barrikaderna
Redaktionen önskar en god helg och vill rikta ett stort tack till alla författare och granskare under åren som gått.