2015/02

Äldre entreprenörer – en lösning för samhälle och individer? | av Carin Holmquist och Elisabeth Sundin

Ålderismen bygger på vanföreställningar.

Äldre entreprenörer är en grupp som ger motsägelsefulla associationer – äldre associerar till problem och entreprenörskap till lösningar. Vi studerar denna grupp i ett forskningsprojekt med namnet ”Äldre som företagare – en lösning för individer och samhälle?”. Vi söker svar inte bara på frågor om hur många de äldre företagarna är, var de bor och vad de gör utan också om varför de är egna företagare och vad deras verksamhet betyder för samhället och politiken. Hög ålder väcker både individuella och kollektiva rysningar. Det finns, som Bodil Jönsson uttrycker det ”många spontana negativa associationer med åldrande”. Både i Sverige och i andra länder ses äldre som ett problem och dessutom förväntas de bli ett ännu större problem. Den främsta orsaken är att de äldre är för många. Även om det i officiella sammanhang som i Framtidskommissionens rapport ”Framtidens välfärd och den åldrande befolkningen” (Ds 2013:8) betonas att det är positivt att människor blir äldre än tidigare – det är en följd av bättre hälsa, bättre sjukvård och bättre mat – så dras ändå slutsatsen att det stora antalet äldre är ett problem. Det ger för stor försörjningsbörda för dem som arbetar – en verklighetsbeskrivning som utgår från att de äldre inte bidrar. Äldre människor kostar både genom sina pensioner och genom att de kräver hälso- och sjukvård och omsorg. Även om många äldre har bra hälsa så ökar demenssjukdomarna. Som om inte det vore nog så antas att de äldre kommer att kräva högre standard på välfärdstjänsterna. Med detta synsätt är det inte konstigt att äldre ses som ett stort problem. Hittills har forskningen kring äldre varit främst medicinsk, med ett stort inslag av geriatrik som är inriktad på de äldres problem.

Utredningar och problembeskrivningar både i Sverige och utomlands drar samtidigt en något annorlunda slutsats: att det är viktigt att friska äldre fortsätter arbeta längre än som nu är fallet. ”Active ageing” är ett uttryck som används i sammanhanget. Det låter rimligt och bra men är för många äldre inte så lätt att förverkliga. På arbetsmarknaden finns en markant åldersdiskriminering som, särskilt i vissa branscher, går långt ned i åldrarna. En fyrtioårig datakonsult (för att nu inte tala om fotbollsspelare) kan bedömas som för gammal. På arbetsplatserna är det vanligt att äldre medarbetare ses som problem – de beskrivs inte sällan som förändringsovilliga. Eftersom de snart ska lämna får de inte del av vidareutbildning. Det finns många spektakulära exempel på att personer har tvingats lämna sina anställningar enbart för att de uppnått en viss ålder. Sådana åtgärder och de negativa associationerna har fått beteckningen ”ålderism”. Trots att det finns brist på kompetens i vissa branscher så tycks satsningar på så kallad ”age management” inte vara vanliga.

Det finns självklart äldre som är sjuka och i behov av vård och omsorg. Men de personer som betecknas som äldre på arbetsmarknaden tillhör sällan den gruppen. Däremot är det de som utsätts för negativt bemötande på arbetsplatserna, något människor ofta är väldigt känsliga för. Känner man att arbetskamraterna gärna vill att man ska stanna kvar så gör man det – visar de att de vill att man ska sluta så slutar man. Det visar både tidigare forskning och våra egna intervjuer.

Sammantaget så framstår alltså hög ålder som ett problem både för samhälle, organisationer och individer. De äldre är för många, för sjuka och arbetar inte nog länge kan man sammanfatta diskussionen. Men de individer och grupper som diskuteras är inbördes mycket olika. Innebörden av ”hög ålder” och ”äldre” är starkt varierande med sammanhanget – det gemensamma är att ålder och äldre ses som problem. Det är en betoning som är i bjärt kontrast till fenomenet entreprenörskap.

Vi lever i entreprenörskapets tidsålder, det visas av såväl det politiska som det mediala intresset. Politiker och andra följer undersökningar som GEM (Global Entrepreneurship Monitor) och i Sverige och andra länder försöker man ständigt öka antalet entreprenörer, det vill säga antalet personer som startar och driver företag. Entreprenörskap har gjort ett veritabelt segertåg både i det akademiska och i den allmänna och politiska debatten. Förklaringen ligger i att entreprenörskap ses som en universallösning av samhälls- och organisationsproblem – det antas leda till utveckling, förändring och internationell konkurrenskraft.

Det finns en stark politisk önskan att stimulera och öka entreprenörskap. Därför är det viktigt med kunskap om vilka som kan tänkas starta eget och varför de väljer att starta. Helst vill man uppmuntra positiva skäl, som att entreprenören förverkligar en idé eller ser en affärsmöjlighet. De positiva skälen innebär att entreprenören kan välja och då föredrar eget företagande framför andra inkomstkällor. I realiteten, framförallt i utvecklingsländer, är det dock inte sällan negativa skäl som dominerar – individen känner sig tvungen att starta eget i brist på annat arbete. En orsak till att entreprenörskap är så omhuldat är att det tycks bra för allt och alla – en framgångsrik entreprenör har inte bara lyckats själv utan bidrar också till utvecklingen i den ort och det land där han (entreprenör är ett begrepp med tydlig manlig könsstämpel) är verksam. För enskilda personer kan företagande vara såväl en lösning på ett försörjningsproblem som ett sätt att bedriva en meningsfull och viktig verksamhet.

Äldre ger alltså associationer till problem och entreprenörskap till lösningar. De tycks alltså långt ifrån varandra. Att äldre inte finns på den politiska agendan då det gäller entreprenörskap och att inte entreprenörskap finns på agendan då det gäller äldre är ett uttryck för denna diskrepans. Och ändå finns dessa företagare och verkar bland oss. Det har vi redan siffror på genom vårt forskningsprojekt

För att ta fram grundläggande uppgifter om gruppen äldre som företagare har vi haft tillgång till databasen LISA som innehåller uppgifter om alla svenskar, deras sysselsättningar och inkomster. Databasen ger möjlighet att följa individer över tid och deras rörelser mellan sektorer och inkomstslag. Vi har dragit gränsen för att betecknas som äldre vid 50 års ålder efter diskussioner med arbetsmarknadsforskare som menar att diskriminering av äldre i arbetslivet är tydlig från denna ålder. Det är också en vanlig gräns i studier av andra länder vilket underlättar jämförelser.

En fråga vi i forskargruppen ofta får är om de äldre företagarna är många? Kort kan sägas – ja, de är många. Den relativa betydelsen av företagande ökar faktiskt över åren. För dem som är äldre än 73 år är företagande den dominerande sysselsättningsformen. Särskilt under åren kring 65–67 år ser vi en markant ökning av antalet företagare. I Sverige är det vanligt med pensionsuttag kring just denna ålder och det är många som förbereder ett fortsatt aktivt yrkesliv genom att starta eget företag i samband med detta. Många av dessa får i statistiken beteckningen ”konsulter” även om de inte tidigare betecknats som konsulter. Den stora gruppen ”konsulter” bland de äldre bedriver alltså företag med många olika inriktningar. Det kan vara sådana som fortsätter att arbeta för sin tidigare arbetsgivare eller med sina gamla kunder men efter pensionen som sina egna men det kan också vara sådana som byter inriktning. Det absolut vanligaste är dock att man fortsätter att utnyttja den kompetens man fått genom att långt yrkesliv. Det förekommer alltså en ökning av företagande i flera branscher men vi kan se en kontinuerlig minskning över tid som börjar tidigt i andra. Det gäller till exempel verksamheter som är fysiskt krävande och tär på hälsan – som exempel kan nämnas företagare inom hårvård och inom byggindustri.

Det finns alltså skillnader i äldres företagande som beror på vilken verksamhet företagen har. Det finns också andra skillnader inom gruppen äldre företagare. Bland dem vi intervjuat finns företagare som bestämt hävdar att det de gör ”kräver en livstid” att lära sig. Därför är det viktigt både att de själva fortsätter och att de sprider sina insikter till andra. Vi har också träffat äldre som startar ”ett nytt liv” och använder företagandet som en viktig del av en ny livsstil.

Våra resultat hittills tyder på att många föreställningar om äldre utmanas av företagarna och att föreställningar om företagande och entreprenörskap utmanas av de äldre företagarna. Vid våra delstudier har vi flera gånger blivit förvånande och gått tillbaka till materialet för att kontrollera att vi gjort rätt – det är faktiskt inte så att alla äldre inom jordbrukssektorn är gamla jordbrukare. Och äldre som företagare inte bara är pålitliga – de är också flexibla. Företagande i alla åldersgrupper kräver resurser. En resurs är erfarenhet som ökar med åldern men som också kan bli obsolet. Ålderismen finns och skapas också på marknader. Kunder, leverantörer och finansiärer är ibland skeptiska till äldre företagare – synen på äldre och deras förmåga medför att det kan vara svårare att få låna pengar eller finna investerare.

Kan äldre företagare vara en lösning på några av de demografiska problem som många länder sägs stå inför? Ja, det kan de bevisligen eftersom de själva förlänger sitt arbetskraftsdeltagande. Antalet skulle förmodligen öka om företagandet bland äldre uppmuntrades och underlättades.

Det finns många offentliga insatser som riktas till yngre men inga som riktas mot äldre trots att potentialen där är betydande. En positiv bieffekt av sådana insatser skulle vara en mera nyanserad bild av gruppen äldre och kanske en reell insikt om att det inte är en homogen grupp utan många olika. En mindre stereotyp syn på äldre skulle också leda till mindre fördomar i organisationer – vill man ha kvar entreprenöriella individer på arbetsplatserna måste man visa det och inte behandla äldre som obsoleta.

Forskningen om äldre som företagare är ännu i sin linda. Det återstår mycket, faktiskt det mesta, att undersöka om äldre som företagare. Resultaten är av stor betydelse för politiken men även för alla organisationer som behöver behålla och utveckla kompetens.

Elisabeth Sundin
Professor em. i företagsekonomi samt forskningsledare vid Helix, Linköpings universitet.

Carin Holmquist
Professor i entreprenörskap vid Handelshögskolan i Stockholm


Projektet Äldre som företagare har bedrivits med stöd från Handelsbankens Forskningsstiftelser. I forskningsgruppen ingår också Elisabet Cedersund, professor vid NISAL (Nationella Institutet för forskning om äldre och åldrande), docent Martin Klinthäll IEI och ek. mag Gunilla Rapp, IEI alla vid Linköpings institut.

Referens
Statsrådsberedningen (2013). Framtidens välfärd och den åldrande befolkningen: delutredning från Framtidskommissionen. Ds 2013:8. Norstedts Juridik AB.

Print Friendly, PDF & Email