2015/02, Bok- och filmkrönikor

Bros before hoes – manlig homosocialitet på film. Filmkrönika av Nanna Gillberg

I somras när det regnade som mest tittades det i sällskapet jag ingick i mycket på film. När vi skulle bestämma vad vi skulle se föreslogs ofta filmer med en handfull män i huvudrollerna. Någonstans ute i periferin figurerade en flickvän, men i övrigt bara män. Att invända mot den föreslagna filmen med utgångspunkt i mansdominansen tog emot. Det gör det för det mesta i de flesta sammanhang. Ingen vill ju vara den som lägger sordin på stämningen eller ”förstör för alla”. Då är det utifrån en kvinnlig könstillhörighet och med bibehållen stämning för ögonen lättare att komma undan filmer med hänvisning till svårighet att hantera förekommande våldsskildringar.

Efter pliktskyldiga invändningar från min sida, brukade det sluta med att vi såg något om relationer mellan män. Det blir lätt så eftersom manlig homosocialitet är ett tongivande inslag i de flesta hollywoodfilmer. Nästan hälften av de filmer som Oscarsjuryn under 2000-talet utsett till årets bästa klarar inte Bechdeltestet. De innehåller med andra ord inte en enda scen där två namngivna kvinnliga rollfigurer pratar med varandra om något annat än män. I bästsäljande hollywoodfilmer består kvinnliga birollers bidrag i att säkerställa de homosociala manliga huvudrollernas heterosexualitet. Även om männen i allt väsentligt föredrar och är lojala med varandra är de heterosexuella. Som heterosexualitetsalibin har kvinnor alltså en roll att spela, inte minst i filmer som ensidigt fokuserar på mäns prioritering av andra män.

Manlig homosocialitet har en egen filmgenre – buddyfilmer – med rötter i 1930-talets western- och krigsfilmer. Efter att på 80- och 90-talen ha dominerats av actionradarpar har genren under 2000-talet fått ett uppsving i form av bromances – romantiska komedier mellan två heterosexuella män. Enligt traditionell romcommall kretsar handlingen kring kärlek med förhinder. De två männen är varandras antiteser och driver varandra till vansinne samtidigt som de inte kan leva utan varandra. Kvinnorepresentation, i bemärkelsen rollbesättning, har i buddyfilmerna nästan helt rationaliserats bort. Det räcker att de manliga karaktärerna i samtal med varandra refererar till en fru, före detta fru, bortgången fru eller flickvän, för att deras hegemoniska maskulinitetshemvist skall vara säkrad.

Buddyfilmens rörelse från manlighetsskildringar inriktade på fysiskt våld till dialoger med mer intellektuellt och känslomässigt innehåll har fått flera skribenter att kalla genren nyskapande. Publiken sägs få se flera dimensioner av manlighet. Att genren innebär intensifiering av ett inte så nyskapande inslag i amerikansk mainstreamfilm – marginalisering av kvinnor – förblir okommenterat. Och buddyfilmer är ju feel good så varför förstöra stämningen med att orda om kvinnorepresentation. när vi har det så trevligt. Eller när det föreslås ännu en film med män i alla roller.

Buddyfilmer, gamla skolan: 48 timmar, Dödligt vapen, Men in Black Buddyfilmer, nya skolan: I Love You, Man, The Trip, The Trip to Italy, Sideways

För att klara Bechdeltestet behöver en film ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer, som pratar med varandra om något annat än män. Testet är uppkallat efter upphovsmakaren Alison Bechdel, som först lanserade detta i en tecknad serie. Testet används av tidningsskribenter för att beskriva framställningen av kvinnor inom främst film, men ibland också inom litteratur.

Nanna Gillberg

Print Friendly