2017/01

Drömmen om ordning och rädslan att göra fel | av Matilda Dahl

Vad händer när granskningslogiken – ämnad för organisationer och ofta stora sådana – möter individen? Granskning kan få oväntade och förödande konsekvenser för det lilla enmansföretaget och entreprenören

Granskningssamhället är sprunget ur och anpassat till organisationer, det vill säga verksamheter där ett flertal människor arbetar. Forskningen handlar därför också ofta om organisationer som granskar andra organisationer och vad som händer då. Men vad händer då en enskild individ utgör hela den ”organisation” som ska granskas och svara upp mot en mängd krav och regler från granskningsorgan och deras granskningsprocesser? I ett forskningsprojekt om svenska lantbrukare har jag och min kollega Jenny Helin bland annat intresserat oss för mötet mellan den enskilda lantbrukaren, och den granskningsapparat som drivs av organisationer såsom EU, länsstyrelsen, Jordbruksverket och Livsmedelsverket.

”Pärmarna står där, det är bara att öppna och kolla på vad ni vill! säger jag till dem om de kommer. Fjorton stycken är de, märkta och allt, snyggt och prydligt. Där fattas inget, för nu har jag lärt mig: det måste vara ordning på pappren, annars är det kört”, säger Helen¹, lantbrukare och egenföretagare, som talar om länsstyrelsens kontrollanter. Hon driver gården ensam som egen firma, liksom den stora majoriteten jordbrukare i Sverige. Helen trivs bäst när hon är med djuren eller jobbar med ullen i sin verkstad. Hon har bra koll på lönsamheten och är vad man skulle kalla en ”mycket driftig entreprenör”. Det som driver henne yrkesmässigt – att arbeta med djur och förädla produkter – är dock helt väsensskilda aktiviteter från den administration som hon ägnar sig åt för att vara beredd den dagen länsstyrelsen gör en kontroll av hennes verksamhet. De ordnade pärmarna är hennes skyddsmur, då hon blir attackerad av fienden.

När det ringer från ett 010-nummer kan Helen få ont i magen. ”Då svarar jag inte”, säger hon. Det kan nämligen betyda att det kommer en grupp kontrollanter från länsstyrelsen till gården inom tio minuter. Hittar de fel som överstiger den tillåtna gränser på tre procents felmarginal kan det i sin tur innebära att Helen blir återbetalningsskyldig för EU-stöd fem år tillbaka i tiden. Skräckscenariot är att en sådan kontroll leder till att verksamheten försätts i konkurs, vilket i så fall skulle innebära en personlig konkurs (eftersom företaget drivs som enskild firma) där Helen kan bli tvungen att lämna sitt hem och allt hon äger till Kronofogden. ”Lantbrukskonkurser är de allra värsta”, säger en bankman till oss, anledningen är att då förlorar människorna precis allt. Det är inte särskilt sannolikt, men heller inte helt omöjligt. Oron – det är det som tär.

Marie och Fredrik råkade ut för just en sådan kontroll. De är ett par i yngre medelåldern, har flera barn som går i skolan och driver sedan ett antal år tillbaka framgångsrikt ett större lantbruk. De har vunnit flera nationella priser för sin framstående avel, och det har skrivits spaltmeter om dem i lokaltidningarna eftersom de satsat stort och blivit erkända för kvaliteten i arbetet.

Enligt de idéer som framförs av Lantbrukarnas riksförbund och andra idéspridare inom jordbruksfältet skulle man kunna säga att Marie och Fredrik gjort ”allt rätt”. De driver Fredriks föräldragård, men innan de tog över den utbildade de sig och arbetade såväl administrativt som praktiskt på gårdar och inom förvaltningen. Marie har järnkoll på siffror och trivs såväl bland djuren som framför Excelfilerna. Vid datorn har hon byggt upp ett helt nytt system för att hålla koll på alla djur, bland annat i syfte att få fram de bästa avelslinjerna. Här råder verkligen ordning och reda.

Allt löpte på fint till en höstdag för ett antal år sedan. Med tio minuters varsel inleddes då en tre veckor lång kontroll utförd av ett helt team experter från länsstyrelsen. De kontrollerade de olika besättningarna, markerna, mätte höjd på träden och djupet i vattenpölarna. Efter de tre veckorna fick Marie och Fredrik vänta i ett halvår på besked om utfallet. I ett halvår visste de inte om de skulle få beskedet att ”fel” överstigande de tillåtna tre procentens felmarginal skulle ha uppdagats. Gårdens expansion hade skett med hjälp av arrenden av betesmarker som hållits öppna med hjälp av djuren och därmed genererat EU-bidrag, vilket i sin tur var del av hela den ekonomiska kalkylen bakom lån och expansion. Om de skulle bli återbetalningsskyldiga fem år tillbaka skulle de förlora precis allt – det skulle bli en, som banken skulle säga, ”blodig personlig konkurs”.

Ett halvår av oro, rädsla, ångest. ”Efter den där kontrollen var vi inga bra lantbrukare.” När väl svaret kom visade det sig att allt var i sin ordning, de behövde inte betala något. Men skadan var redan skedd. Glädjen och energin inför arbetet och livet som egenföretagare var som bortblåsta. Detta på grund av en kontroll där kontrollanterna inte hittade några fel.

Vi sitter ännu en gång i ett kök på en gård på landsbygden, den här gången hos lantbrukaren Kjell, vars gård producerar ekologiskt nötkött. Kjell har under större delen av sitt liv drivit gården själv, men numera är även de vuxna sönerna engagerade. Gården är Kjells livsverk och livskraft. Han växte upp på den i en större syskonskara. Marken fick säljas och arrenderas ut för att de skulle ha råd att bo kvar. Sedan tonåren har Kjell arbetat på gården, och genom ett helt livs arbete, banklån och olika satsningar har han lyckats återförvärva gård och mark och äger nu alltsammans. Dock – som så många andra lantbrukare i Sverige i dag – skuldsatt. Men det går runt.

Det som driver Kjell är att föra föräldragården vidare till sina söner i ett mycket bättre skick än han själv återerövrade den. Energin lyser i hans ögon då han berättar om hur han lyckats restaurera en äldre byggnad på gården till ursprungsskick med hjälp av skickliga hantverkare. Då vi talar om EU-regler och kontroller blir blicken mörk.

”Det är hårt, det är stenhårt”, säger han. Han förklar vidare att kontrollerna, eller rädslan inför dem, suger musten ur många. Det går inte att göra hundra procent rätt förklarar han vidare. ”Det är omöjligt! Man vill ju inte göra fel, det är ingen som vill göra fel. Och det tär på en att få höra att man gör fel. De ändrar reglerna hela tiden. Man lär sig allteftersom, men så kommer nya regler.”

Kjell berättar en historia för oss, som vi har fått höra av andra lantbrukare också. Den lyder ungefär så här:

De allra värsta kontrollerna, de har de ändå i Skåne! Där var det en lantbrukare som blev anmäld för vanvård av djur av någon som tyckte att hans hund var alldeles för mager! Så länsstyrelsen skulle åka ut och kontrollera. Men när lantbrukaren fick reda på detta så blev han så rädd att han bestämde sig för att skicka alla sina djur till slakt. Hellre det än att riskera att gå i konkurs ifall de fann för många fel. Alla djur skickade han in, på en gång – fina djur var det. Så när de kom ut dagen efter, för att göra kontrollen, så fanns där inga köttdjur kvar att kontrollera, inte ett enda. Och sen visade det sig att hunden, ja, den var ju inte ens mager, den var ju jättefin. Och fet!

Kanske är ovanstående att betrakta som en vandringssägen i dagens jordbrukssverige. Exakt hur ”sann” den är är i sig inte det intressanta, utan det faktum att den berättas och hur den berättas. Historien kan ses som en illustration av vilka starka känslor och drastiska handlingar som kontroller kan leda till. Den kan också ses som en illustration av granskningssamhällets baksida.

Då det inte är någon större organisation som granskas, utan granskningen bokstavligen riktas mot en individ, kan den bli övervägande destruktiv (helt oavsett dess ”resultat”). Kombinationen av den inbyggda personliga risken, ett komplext regelverk, en kärnverksamhet som ofta befinner sig långt ifrån en administration – det finns ingen ”organisation” som kan göras granskningsbar – gör verksamheten extra sårbar och känslig för den här typen av granskning. Den som blir granskad kan då uppleva själva granskningen som ett hot mot inte bara sin verksamhet utan även den egna existensen.

Varför blir känslorna så starka, rädslan så stor? Om vi varken relativiserar eller generaliserar utan tar dessa berättelser som ett tecken på en djup genuin oro hos människor som vill göra ett bra jobb, hur kan vi då förstå dem? Vilken är deras betydelse?

Ett svar på varför granskning kan skapa starkt obehag (men även lättare dito) finns både i och långt bortom de för ögat synliga ”pärmar” som granskningssamhället ger upphov till. Det är fortfarande ingen ordning på mina papper är titeln på en roman av Bodil Malmsten, hyllad svensk poet och författare. Och vem vill inte ha ordning på pappren? Vem vill inte med hjälp av uppmätta mått och utsagor kunna komma fram till vad som är rätt och fel, för att sedan kunna använda dessa resultat för att utvärdera och förhoppningsvis kunna göra mer bra och mindre dåligt i framtiden? Vem vill inte ha ordning på både dåtid, nutid och framtid? Alla människor när nog någon form av dröm om ordning. Organisationer skapar en form av ordning som syns, som går att redovisa, berätta om, mäta. Granskning förstärker och premierar denna typ av ordning, som även kan kallas rationell ordning där begrepp som mätbarhet, transparens och effektivitet är viktiga. Listan kan göras längre och brukar ofta kopplas samman med konkurrenskraft och tillväxt och andra av företagsekonomin, och ekonomin i stort, omtyckta begrepp.

Men människor har även andra drömmar, naturligtvis, än de om rationell ordning. Inte helt sällan kan det vara just dessa drömmar som leder fram till det så eftersträvansvärda (konkurrens)kraftiga och (till)växande. Bodil Malmsten var en framgångsrik och hyllad författare. Marie och Fredrik får genom sin avel fram unika lammskinn som kan säljas för ansenliga summor i New York. Kreativitet, mod, ambitioner och en stark vilja att gå en egen väg är egenskaper som oftast inte alls ryms i en granskningslogik om att rapportera om vad som görs för att möjliggöra utvärdering jämfört med fördefinierade mallar och vad andra gör.

Det vi ser är alltså ett stort glapp mellan två typer av logiker – eller två helt skilda drömvärldar, om man så vill. Låt oss kalla det vad som helst, men min poäng är att den ena världen ibland krockar med och riskerar att hindra den andra världen från att blomstra. Enskilda människors drivkrafter, om de så arbetar som enmansföretagare inom lantbruket, är lärare eller läkare är sällan överensstämmande med granskningssamhällets logik.

Ja, men vad göra då? Vi kan väl inte bara helt sluta kolla att regelverk efterföljs? Bara lita på att folk gör sitt jobb så gott de kan, rätt och slätt? Det riskerar ju att fuskas, felas och vanvårdas då. Så kan vi inte ha det!

Nej, det kan vi inte. Men det som saknas, och behövs, är kanske en helt annan ödmjukhet, vishet och förståelse för att all form av granskande och kontrollerande verksamhet (även mycket mjukare varianter än de som jag här använt som exempel) påverkar den enskilda människan, inte bara ”organisationen”. Jag har visat att granskning riskerar att inte bara skapa avarter i form av ”ökad administration”, som konstaterats under en längre tid i undersökningar av till exempel svensk statsförvaltning, utan att också skapa rädda människor: rädda ledare, rädda företagare, rädda bönder, rädda lärare, rädda läkare. Drömmen om ordning är helt enkelt inte den enda drömmen som leder fram till en bättre ordning.

Matilda Dahl
Universitetslektor i företagsekonomi vid Uppsala universitet, Campus Gotland.


¹Samtliga personer i artikeln heter egentligen något annat.

Print Friendly, PDF & Email