2020/01, Debatt

Egenförfattade eller samförfattade doktorsavhandlingar?

Debattartikel av Nils Brunsson, Uppsala universitet och Score och Caroline Wigren, Lunds universitet.

Välkommen att skicka in inlägg och kommentarer på publicerade debattartiklar. Dessa får innehålla högst 3000 ­tecken inklusive blanksteg och skickas till redaktionen.
Vi ­kommer att publicera utvalda kommentarer i anslutning till artikeln.


Utmärkande för akademin är förekomsten av starka institutioner. Mycket av formerna för verksamheten tas för givna och diskuteras sällan. Nya former växer fram utan att utsättas för så mycket diskussion eller beslut. Det gör livet bekvämt och lugnt – inga stora strider – men gör också att vi ibland hamnar i egendomliga och svårförsvarbara lösningar.

Exempel kan hämtas från examination av doktorander. Länge bestod doktorsavhandlingen i företagsekonomi och de flesta samhällsvetenskapliga ämnen av en sammanhållen bok som doktoranden skrivit själv (kallas ofta ”monografi” i debatten). Med inspiration från naturvetenskapliga ämnen växte så småningom idén fram att en avhandling kunde bestå av ett antal fristående uppsatser- idén om en ”sammanläggningsavhandling”. Från början talades det om att en sådan skulle innehålla fyra publicerade artiklar.

Det var en i nästan alla fall orimlig ambitionsnivå – mycket få redan utbildade, seniora företagsekonomiska forskare klarar av en sådan publikationsfrekvens på de cirka två åren som en doktorand har på sig när hon läst de kurser som också ingår i utbildningen. Kraven fick sänkas; man började tala om publicerbara snarare än publicerade artiklar och framför allt blev allt fler av ”artiklarna” skrivna ihop med andra författare, ofta seniora sådana och ibland t o m tillsammans med någon av handledarna.

Resultatet blev att vi nu står inför två slags avhandlingar där indelningen i ”monografier” och ”sammanläggningsavhandlingar” inte längre är särskilt relevant. Det behöver i princip inte vara så stor skillnad mellan ett verk där delarna kallas kapitel och ett där de kallas artiklar – delarna kan hänga mer eller mindre ihop i bägge typerna. I stället är den viktiga distinktionen den mellan avhandlingar som författats av doktoranden själv och avhandlingar som författats av flera personer, både doktoranden och seniora forskare. Dessa två typer anknyter helt klart till olika ideal.

Den egenförfattade avhandlingen (vare sig den består av artiklar eller kapitel) bygger på idén om ett gesällprov där doktoranden visar att hon självständigt behärskar alla aspekter av forskningsprocessen. Samförfattade avhandlingar (i artikel- eller kapitelform) fungerar mer som en bekräftelse att man kan ingå i ett forskarlag med gemensamma problem och metoder – i naturvetenskapen ofta samlade kring ett laboratorium, en apparat eller en klinik. I grunden rör det sig om två olika utbildningar med olika syften. Ändå hanteras egenförfattade och samförfattade avhandlingar i företagsekonomi som om det bara var frågan om en slags teknik och där doktoranden kan välja fritt.

Dessutom examineras avhandlingarna på samma sätt. Men i fallet med samförfatttade avhandlingar är det ju mycket svårt för utomstående examinatorer att veta hur mycket de olika författarna åstadkommit: är det doktoranden eller den medförfattande handledaren eller seniora forskaren som ligger bakom de goda eller dåliga sidorna av avhandlingen? Egentligen är det bara handledargruppen som vet det och de borde därför ges det huvudsakliga examinationsansvaret. Disputationen borde endast vara en prövning av om doktoranden kan försvara avhandlingen – lite likt av-
handlingar på Linnés tid då professorn skrivit hela avhandlingen och doktoranden försvarade den. Om doktoranden i övrigt förtjänar doktorstiteln borde ha framgått långt före disputationen.

Som examinationen är upplagd i dag med utomstående examinatorer passar den egentligen bara egenförfattade avhandlingar. Den passar inte på de flesta naturvetenskapliga områden och inte på de nya samförfattade avhandlingarna i samhällsvetenskap.

En annan fråga är risken för att handledaren utnyttjar doktoranders beroendeställning. I tider när även etablerade forskare ständigt utvärderas i samband med lönesättning och befordran finns det risk att handledare kräver att stå som medförfattare även på publikationer där doktoranden står för nästan hela forskningsinsatsen. Omvänt kan det hända att doktorandens insats är liten och hon sedan orättvist framstår som mycket duktigare än den doktorand som skrivit själv.

Det är hög tid att diskutera konsekvenserna av att vi tillåtit två slags avhandlingar, egenförfattade och samförfattade. Hur bör avhandlingar i företagsekonomi se ut, hur de ska examineras och bedömas? Vilken betydelse ska avhandlingen ha för tilldelande av doktorstiteln? Hur ska egenförfattade och samförfattade avhandlingar kunna jämföras på ett rättvist sätt?

Och i fallet med samförfattade avhandlingar: hur ska vi undvika risken för otillbörligt utnyttjande av doktoranders arbete och den omvända risken att doktorander kan glida igenom utan tillräckliga egna prestationer. Ska vi räkna bort texter som doktoranden skrivit tillsammans med handledaren medan andra samförfattade texter ska räknas? Ska vi justera meritvärdet utifrån hur många som skrivit en text? Eller ska vi i stället radikalt ändra sättet att examinera de doktorander som skriver samförfattade avhandlingar, i enlighet med vad vi beskrev ovan?

Men framför allt: vilken typ av avhandlingsarbete skapar de bästa forskarna? Om man eftersträvar självständiga forskare som under sin karriär kan bidra med genuint nya perspektiv så tror vi att en egenförfattad avhandling är en överlägsen grund. Men kanske har vi fel?