2017/02, Aktuellt nummer

Från sjuka arbetare vid det löpande bandet till friska medarbetare på löpbandet | av Henrik Loodin

Förändringen mot ett ständigt närvarande hälsoarbete leder till en syn på medarbetaren som själv ansvarig för sitt välbefinnande

Psykiatriska diagnoser, framför allt stressrelaterade, är sedan 2014 den vanligaste orsaken till sjukskrivning, och för dessa diagnoser är sannolikheten för avslut lägre än för övriga diagnosgrupper. Denna utveckling har skett parallellt med att allt fler företag intresserar sig för sin personals hälsa. Det är inte ovanligt att det finns uttalade strategier för att medarbetarna på arbetsplatsen ska må bra och därigenom jobba bättre – man vill främja ”friskfaktorer”. Friska medarbetare anses vara en av organisationernas viktigaste resurser och en förutsättning för långsiktig framgång. Hälsofrämjande aktiviteter syftar inte enbart till att förebygga sjukdom och skador utan även till att öka medarbetarnas produktivitet. Det är på medarbetarna verksamhetens resultat vilar och deras hälsa är på så vis en strategisk resurs: ett slags kapital som går att räkna hem i årsredovisningar och bokslut. Dagens hälsofrämjande företagshälsovård har vuxit fram ur en tid då tjänstesektorn expanderat, och den är även tätt sammankopplad med en förändrad syn på hur arbetstagare såväl som arbetsgivare ska förhålla sig till sin egen och andras hälsa. Denna förändrade syn innebär ett fokus på det friska snarare än på det sjuka.

Under industrisamhällets glansdagar handlade företagshälsovården om att minimera riskerna i arbetet och förebygga sjukdomsfall. Om någon skadades eller blev sjuk i arbetet medförde detta ett störningsmoment för produktionen och det blev nödvändigt att sätta in åtgärder. Förebyggande aktiviteter fokuserade mest på infrastrukturen kring arbetet och på platsen där det utfördes; exempelvis infördes lagstadgat skydd mot farliga maskiner och kemikalier. I fokus för hälsoarbetet var således främst det patogena, det vill säga det som orsakar och bidrar till skador eller sjukdomar. Hälsa var däremot en privat angelägenhet. Företagshälsovården är fortfarande till största del organiserad på detta sätt, arbetsgivarens ansvar vad gäller risker och faror regleras i detalj.

Industrierans företagshälsovård var intimt förknippad med synen på arbetaren vid det löpande bandet som en utgiftspost. Taylorismens välkända metoder för att öka effektiviteten handlade primärt om att med hjälp av måttband och tidtagarur utvärdera arbetarens rörelser mot på förhand uppsatta siffermål. Så många enheter som möjligt skulle produceras till ett så lågt pris som möjligt för att saluföras till anonyma kunder på en marknad. De strategiska målen nåddes genom en stark kontroll samt en funktionell uppdelning av förenklade arbetsmoment. Sysslorna var ofta fysiskt utmattande. För att öka produktiviteten intensifierades arbetet genom att öka takten och förenkla processen. Men samtidigt avprofessionaliserades arbetet – det skulle vara okomplicerat och kunna utföras av vem som helst. Om någon blev sjuk skulle denne snabbt ersättas.

Utifrån industrisamhällets villkor formulerade den nordamerikanske sociologen Talcott Parsons (1951/1964) fyra riktlinjer för vad som krävs av den som blir sjuk. Han kallade det för sjukrollen. Den sjuke

  • behöver inte uppfylla ordinarie arbetssysslor
  • är inte ansvarig för sin sjukdom
  • ska göra allt för att bli frisk igen
  • ska söka relevant medicinsk expertis för att återgå till arbete

De två första riktlinjerna friskriver den sjuke från ansvar för sin situation – de legitimerar en avvikelse. Sjukdomen ligger bortom individens kontroll och är något som har drabbat personen utifrån. De två andra riktlinjerna är skyldigheter. Det krävs att den sjuke genomgår rehabilitering och är borta från arbetsplatsen för att bli frisk igen. Om det inte går att bli frisk själv, utifrån egna handlingar, krävs det att den sjuke tar kontakt med experter och följer deras råd. Sjukrollen är ett rollspecifikt beteende som beskriver ett idealt handlingsmönster som måste förstås utifrån en samhällsform där industrisektorn är tongivande och industriarbetet centralt. Men i mitten av 1900-talet började ett nytt tillstånd i de industrialiserade nationerna att skönjas. Det ansågs då missvisande att använda industrisamhället som modell för att förstå sociala relationer, ekonomisk organisation och interaktionsmönster. Industrisektorn rationaliserades och tillverkningsindustrin flyttade ut från den industrialiserade delen av världen. Industriproduktion utgör visserligen fortfarande en stor del av den globala ekonomin, men i Europa och Nordamerika har allt fler rört sig mot tjänstesektorn för att söka sin utkomst.

Ett tidigt försök att beskriva detta tillstånd gjorde Daniel Bell (1976/1999) i sin bok The coming of post-industrial society. Bell visar att produktionsvillkoren i de stora industrinationerna förändrats och att basnäringar såsom jordbruk och varuproduktion utvecklats till mer eller mindre kunskapsintensiv tjänsteproduktion. Samhället beskrev Bell som ”postindustriellt”. Den ekonomiska förändringen förde med sig en ny social struktur där uppdelningen mellan konsumtion och produktion, planering och utförande, alienation och emancipation samt privat och professionellt blandas ihop till något diffust eller ”fuzzy”. Den funktionella uppdelning som präglar en industriellt organiserad arbetsplats var inte längre lika tydlig; den som utför en tjänst planerar också ofta hur den ska utföras. Arbetsvillkoren förändrades, likaså idealen och synen på sjukdom. Med detta miste även sjukrollen sin förklaringskraft.

Det postindustriella tjänsteyrket kännetecknas av att utövaren förverkligar andras mål – någon gör någon annan en tjänst. I kölvattnet av samhällsekonomins omvandling har förhållningssättet till medarbetaren förändrats. Medarbetaren ses nu som någon som skapar värde i en interaktion. Tjänstearbetet innebär att någon går in i en professionell roll och investerar något av sig själv i denna. Resultat uppnås genom människor – i utförandet av arbete – och inte genom fasta tillgångar eller när produkter säljs. Det är de med en efterfrågad kompetens och kunskap, de som ibland kallas för kognitariatet, och inte de som äger produktionsmedel som driver ekonomisk samt samhällelig utveckling framåt. Arbetsgivarens roll är att coacha de anställda att själva lösa problem.

I sin bok När karaktären krackelerar skriver sociologen Richard Sennett (1998/2000) att eftersom resultatet av arbetet till stor del vilar på medarbetarnas prestationer och förmågor, är det svårt för tjänstearbetaren att se sig själv som ersättningsbar och umbärlig. Det är inte så mycket en kamp mellan människorna och arbetsplatsens organisation som en kamp om att bli oersättlig mellan människor i samma position. I denna kamp måste medarbetarna ständigt anpassa sig till nya berättelser om vem som är oumbärlig och på vilket sätt de själva är det. Den arbetsplatsgemenskap som förr enade arbetare i olika rörelser fragmenteras till en konkurrensgemenskap, vilket medför en konflikt mellan individuella medarbetare med samma intressen och inte mellan olika kollektiv med skilda intressen. Hierarkierna på arbetsplatserna har blivit plattare och organisationen flexiblare, men tillvaron för medarbetarna har blivit något osäkrare, något mer konfliktfylld och något mer psykiskt stressande.

Om industrisamhällets patogena sjukroll var central för att förstå vad som krävs av en person som blivit sjuk, behövs ett annat begrepp för att förstå kraven på medarbetarna i ett samhälle som kännetecknas av ett postindustriellt tillstånd. Medarbetaren förutsätts engagera sig i ett hälsoarbete med fokus på att fortsätta vara vid god vigör och prestera. Företagshälsovården tillhandahåller olika metoder för att identifiera hälsorisker och på så vis förebygga sjukdom proaktivt. Kurser i mindfulness erbjuds mot stress, och det är vanligt att yoga finns med som en punkt på företagsinternat och internutbildningar. Företagshälsovården fokuserar numera inte uteslutande på det sjuka utan även på det friska – det som skapar hälsa, det salutogena.

Mot denna bakgrund går det att urskilja ett annat rollspecifikt beteende som är sjukrollens motsats. Kanske kan det kallas för friskrollen. Precis som sjukrollen utformas denna roll i förhållande till ett ideal och kan sammanfattas i fyra punkter. Medarbetaren

  • är ansvarig för sitt tillstånd
  • ska göra allt för att vara frisk
  • är skyldig att söka relevant expertis för att fortsätta vara frisk
  • ska alltid prestera och uppfylla arbetsplatsens krav

Sjukrollens två ansvarsfriheter ersätts med två skyldigheter som innebär ett ständigt arbete med sig själv för att prestera och fortsätta att vara frisk. Om någon blir sjuk är det ett misslyckande – denne har inte gjort allt för att vara frisk. En ersättare täcker upp frånvaron, vilket blottar en sårbarhet: umbärligheten och utbytbarheten som påminner om att vi är lika snarare än unika. Prestera bra, ansvara för sitt hälsotillstånd, göra allt för att inte bli sjuk och ständigt förbättra sin hälsa är förutsättningar för att klara sig i arbetslivets konkurrensgemenskap.

Som ett resultat är hälsoarbetet ständigt närvarande. Det är genom sunda och hälsosamma medarbetare som strategiska mål framgångsrikt kan nås. Det är inte bara ett personligt lidande att bli sjuk. Det är också ett professionellt misslyckande att, om än tillfälligt, bli ersatt – att visa sig umbärlig. Då dagens avancerade screeningmetoder framgångsrikt kan kartlägga människans inre och med exakt precision visa risken för framtida sjukdomar blir det friska inte friskt nog. Vetskapen om att även den som i dag är fullt frisk i framtiden kan bli sjuk förpliktigar medarbetaren att ständigt vara på sin vakt – att agera nu för att inte bli sjuk i framtiden. Rädslan för att bli ersatt på arbetsmarknaden, kanske av någon kommande smart designad algoritm, gör det goda hälsotillståndet till en komparativ fördel att framhäva för att klara sig i konkurrensen om att vara oumbärlig. Hur är det, har du ett maraton eller en svensk klassiker på ditt CV?

Henrik Loodin
Sociolog och verksam som lektor vid institutionen för service management och tjänstevetenskap, Lunds universitet


Referenser

Bell, D. (1976/1999). The coming of post-industrial society: A venture in social forecasting. New York: Basic Books.
Parsons, T. (1951/1964). The social system. New York: Free Press.
Sennett, R. (1998/2000). När karaktären krackelerar: Människan i den nya ekonomin. Övers. M. Öjerskog. Stockholm: Atlas.

Print Friendly, PDF & Email