2016/01

IFRS 10 år – dilemman och utmaningar | av Thomas Carrington, Gustav Johed och Jan Marton

Vad innebär redovisning enligt IFRS? Vilken kritik och vilka problem, dilemman och utmaningar har IFRS gett upphov till?

I år är det ett drygt decennium sedan International Financial Reporting Standards (IFRS) infördes som tvingande standarder för börsnoterade företags koncernräkenskaper. IFRS är numera en del av svenska revisorers, investerares, tillsynsmyndigheters och bolagsstyrelsers vardag. Denna internationalisering av regler för hur företags räkenskaper ska utformas har gett upphov till mycket kritik och en rad problem, dilemman och utmaningar. Tidvis har vad som närmast kan betraktas som en ”motståndsrörelse mot IFRS” varit aktiv.

Många anser att IFRS-standarderna fungerar sämre än tidigare regler för svensk redovisning. Exempelvis anser många företagsledare och styrelseledamöter att redovisning enligt IFRS ger en redovisning som utgör ett sämre underlag för att fatta viktiga beslut. Revisorer är kritiska till att deras kompetens inte längre räcker till för att göra alla bedömningar som standarderna kräver. Investerare med stora ägarandelar har också varit kritiska. Frågan är om det finns fog för kritiken och vad man i så fall ska göra istället.

IFRS är en världsstandard. Den har utvecklats av International Accounting Standards Board (IASB), en privat organisation med målet att utveckla en globalt harmoniserad redovisningsstandard. IASB är en oberoende expertorganisation som finansieras med donationer från bland andra de globala revisionsbyråerna, EU, en lång rad nationella tillsynsorgan och internationella företag. Framtagandet av nya standarder sker i en öppen process, där både finansiärer och andra intressenter har goda möjligheter att lämna synpunkter. Ett av de tidigt pådrivande länderna bakom standarden var USA, som dock i dagsläget inte självt följer den. Samtidigt har de flesta andra länder antingen gått över till IFRS eller arbetar med att harmonisera sina egna redovisningsstandarder med IFRS.

Det finns många goda skäl till att införa globala standarder för redovisning i börsnoterade företag. Det underlättar för investerare som jämför företag från olika länder, det underlättar redovisningen i globala företag och det underlättar för globala revisionsbyråer. Samtidigt är det oundvikligt att en standard som är avsedd att tillämpas överallt kommer i konflikt med lokala normer.

Redovisning är bara ett exempel på de svårigheter som uppstår när internationella regler möter en lokal praktik. Ökad internationalisering av ekonomin för med sig ett behov av att harmonisera regler. Det innebär dock ofta att enskilda länder måste införa och tillämpa regler som bryter med deras traditioner. Standarder likriktar och kategoriserar, per definition. Standarder påverkar således vad som är (att anse som) rätt och fel, vad som tillhör och vad som faller utanför. För en standard som ”bara” kodifierar gällande praxis behöver inte detta vara speciellt dramatiskt, men i många fall kan effekterna av standardisering vara betydande och inte sällan problematiska. För världsstandarder som IFRS är dylika problem nästan oundvikliga när företag från olika kulturer och traditioner förväntas ”göra lika”.

I Sverige utmanar IFRS flera strukturer, traditioner och synsätt inom bolagsstyrning och redovisning. IFRS är framtaget för att ge bra information till investerare på aktiemarknader, som inte själva har direktkontakt med företagsledning och styrelse och som därmed har sämre tillgång till information. Utgångspunkten i IFRS är således att redovisande företag och aktieägarna inte har så mycket kontakt med varandra och att redovisningen därmed blir den primära formen för kommunikation. Det är en utgångspunkt som passar bra i en amerikansk och brittisk kontext, men traditionellt inte i Sverige där svenska storbolag främst ägs och kontrolleras av starka ägarkonstellationer.

Utgångspunkten att redovisningen ska ge bra information till ägare utan tillgång till kompletterande information ställer stora krav på redovisande företag och gör deras redovisning komplicerad. Ett konkret exempel är principen att marknadsvärden ska användas som grund för värdering av vissa tillgångar i balansräkningen. Detta kan öka osäkerheten i redovisningen. Redovisade marknadsvärden, så kallade ”rättvisande” eller ”verkliga” värden, är i många fall uppskattningar (beräkningar) av tillgångarnas värden på marknaden. Anskaffningsvärden, den värderingsprincip som marknadsvärden ersätter, är säkrare och ofta mindre komplicerade att beräkna då de oftast sammanfaller med det pris som betalades för tillgången.

Principen om marknadsvärden påverkar också makten över de bedömningar som måste göras när redovisning upprättas. Före IFRS var företagen själva den slutgiltiga auktoriteten när det gällde att värdera företagets tillgångar. Nu ligger denna auktoritet hos den som med störst trovärdighet kan bedöma en tillgångs marknadsvärde. Detta har stor betydelse för företagens revisorer, som inte längre kan värdera tillgångar genom att spåra den utgift som företaget en gång hade för anskaffning av tillgången. De kan inte heller längre i samma utsträckning använda sin branschkunskap för att bedöma rimligheten i företagets plan för förslitningen av tillgången och hur den avspeglas i årliga avskrivningar. För att uttala sig om företagets värdering av sina tillgångar måste en revisor istället ha kunskap om marknaden för den aktuella tillgången, eller åtminstone om företagets metod att bedöma marknadsvärdet.

I Sverige har information om marknadsvärden inte ansetts särskilt intressant. En bärande idé har i stället varit att redovisningen ska vara till hjälp för styrelsen i dess arbete och att styrelsen ska se till att redovisningen blir av god kvalitet. I den mån styrelsens ledamöter kan betraktas som ägarnas representanter, och därmed i någon mening ”investerare”, borde IFRS rimligen vara något som styrelsen gillar. Problemet är att bolagsstyrning i en svensk kontext till stor del handlar om att fatta strategiska beslut och att utvärdera företagets operativa ledning. I det sammanhanget anses marknadsvärden inte vara särskilt relevanta eftersom de ansetts vara påverkade av alltför kortsiktiga faktorer. Därför är det många svenska styrelseledamöter som anser att IFRS är ett steg i fel riktning.

Det finns ytterligare ett viktigt skäl till att IFRS kräver komplicerade bedömningar. Det är en så kallad principbaserad standard, vilket innebär att det inte finns tydliga och objektiva regler för hur redovisningen ska utformas. Det finns goda skäl till detta, eftersom det sannolikt inte är möjligt att införa alltför strikta regler på global nivå. Det vill säga, om man strävar efter internationell harmonisering av redovisningen måste det ske genom en principbaserad standard.

Standarder som kräver mycket bedömningar gör det svårare att övervaka om de verkligen följs av företagen. Det ställer krav på att det finns ordentliga resurser att övervaka att företagen redovisar enligt reglerna. Övervakningen av redovisning i Sverige är uppseendeväckande svag. I Sverige, med dess korporativistiska tradition, har istället redovisningsproblem traditionellt lösts och kodifierats i lag och standarder i ett samspel mellan i första hand storägare, de stora revisionsbyråerna och staten, medan övervakning inte har varit prioriterat.

Det finns alltså flera skäl att kritisera användning av IFRS i Sverige. Den information som IFRS ger är inte optimal för de starka ägare som av tradition varit mer betydelsefulla i Sverige än i många andra länder. Dessutom ökar osäkerheten i redovisningen genom krav på mer bedömningar, vilket i sin tur ger upphov till behov av övervakning – något som inte passar svensk korporativism. Den svenska korporativistiska modellen lider även av att IFRS innebär att makten över redovisningen har flyttat ut från Sverige.

Givet de problem som identifierats med IFRS kan Sverige ett drygt decennium efter införandet av IFRS välja olika vägar. Sverige kan verka för återinförande av nationella redovisningsregler. Detta skulle sannolikt vara en kostsam väg för svenska börsbolag i en alltmer globaliserad ekonomi, eftersom jämförbarheten med redovisning i andra länder skulle försämras. En annan möjlighet är att Sverige verkar för att IFRS ändrar karaktär, och blir mer lik traditionell svensk redovisning. Detta skulle kunna leda till vissa justeringar i IFRS, om Sverige agerar tillsammans med stora länder med liknande syn. Det är dock osannolikt att det skulle leda till grundläggande förändringar i uppbyggnaden av IFRS. Den väg som då återstår för Sveriges del är att acceptera IFRS i den form standarderna för närvarande har, och att införa en övervakning av redovisning som gör att IFRS kan fungera väl.

Denna bedömning överensstämmer med slutsatserna i en statlig utredning som kom förra året. I SOU 2015:19 En ny ordning för redovisningstillsyn föreslås övervakning av redovisning förflyttas från börserna till Finansinspektionen. Finansinspektionen ska i samband med detta bygga upp den kompetens som krävs. Det kan dock noteras att många remissinstanser är kritiska till statlig tillsyn i Sverige och istället förordar ”självreglering”, dvs. mer korporativism och mer samarbete mellan storägare, de stora revisionsbyråerna och staten istället för oberoende mellan parterna.

Sverige har valt att vara ett öppet land med ett i högsta grad internationaliserat näringsliv. Detta leder till att Sverige också måste vara redo att acceptera internationell reglering som inte är utformad för att passa en specifik svensk kontext. Detta gäller inom många områden – inte minst redovisningen.

Thomas Carrington
Ekon. dr och universitetslektor i företagsekonomi vid Stockholms universitet.

Gustav Johed
Fil. dr och universitetslektor i företagsekonomi vid Stockholms universitet.

Jan Marton
Docent i företagsekonomi med inriktning extern redovisning på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.


Den här texten bygger på resultat av ett forskningsprojekt finansierat av Handelsbankens forskningsstiftelser. I detta projekt ingick, utöver författarna, Bino Catasús, Gunilla Eklöv Alander (Stockholms universitet), och Pernilla Lundqvist (KPMG) samt Emmeli Runesson (Göteborgs universitet).

Referens
Carrington, T., Catasús, B., Eklöv Alander, G., Johed, G., Lundqvist, P., Marton, J. & Runesson, E. (2015). IFRS – Dilemman och utmaningar. Studentlitteratur.

Print Friendly, PDF & Email