2015/02

Organisationers kontroll över kroppen | av Emilie Reinhold

Det är dags att på allvar börja diskutera vad organisationer gör med människors kroppar.

Illamående, stress eller brist på motivation på kunskapsintensiva arbetsplatser förklaras ofta av psykologiska eller psykosociala faktorer, som om att kroppsliga faktorer bara är viktiga i industriarbete. Men vad händer egentligen med så kallade kunskapsintensiva arbetares kroppar? Även om arbetet inte är fysiskt och monotont har intellektuellt arbete en stor inverkan på kroppen. I en studie av en stor amerikansk investeringsbanks franska kontor i Paris (med 220 anställda 2013, främst fransmän och ungefär lika många kvinnor som män) studerades hur kroppar kontrolleras, vilken typ av kroppsligt arbete body work som krävs samt vilken effekt det har på de anställda. Studien pågick mellan juni 2010 och mars 2013, i samband med en konstintervention i banken.

På banken, som är en sluten och elitistisk värld, arbetar Virginia, 37, som grafiker. Hon är ursprungligen från Mulhouse och är utbildad i en konstskola, i kontrast till de flesta banktjänstemän som kommer från Paris elitskolor och finansutbildningar. Virginia är med i de anställdas förbund (comité d’entreprise) sedan 2007 och organiserar konstnärliga evenemang riktade till hennes kollegor i bankens olika avdelningar. Hon säger att hon inte vill bli distanserad och pretentiös som de andra i banken (”je ne vais pas devenir comme eux”); hon vill förbli konstnär till varje pris och engagerar sig i dans, musik och olika typer av konstprojekt.

I banken råder en klar segregering mellan banktjänstemän, dvs. de som är i kontakt med kunden och marknaden, och andra funktioner (så kallade ”fonctions support”) som assisterar de första och har låg legitimitet. Detta fenomen är utbrett i bankvärlden, exempelvis på Wall Street (Ho, 2009). Virginia och alla personer i de anställdas förbund är assistenter. Bankens ledning, som delvis finansierar hennes projekt (5000 euros per år), anser att Virginias konstprojekt kan ha en stimulerande effekt i banken. Bankledningen har ett uttalat förhållningssätt att stödja aktiviteter som är ”above and beyond work” eftersom det bidrar till att utveckla kulturen på banken. Enligt ledningen är det intressant att konfrontera banktjänstemännens klassiska konstintresse (opera, klassisk musik, dyra konstverk) med mer experimentell nutidskonst (fotografi, video, dans och happening). Virginia har en relativ frihet och kan föreslå vilka konstnärer hon vill, främst från hennes egna nätverk, vilket särskiljer hennes olika projekt från corporate art och bankens egna konstnärliga satsningar (t.ex. deras stora konstsamling i New York).

Under sommaren 2011 startade Virginia ett kollektivt dansprojekt; hon bjöd in sin danslärare som i sin tur tog med sig sin partner (fotograf och tecknare); de anställdas förbund hjälpte till med logistik. Projektet som fick titeln On cherche un passage (Vi söker en genomgång) avslutades med en happening i bankens salonger i februari 2013. Dansläraren ville samla in de anställdas gester och bygga upp ett kollektivt konstverk i form av en koreografi, men även en flipbook (ett litet häfte som genom att bläddras igenom snabbt får teckningar att likna en rörlig film). En formell presentationsbrunch följdes av uppträdanden för alla arbetsgrupper under två dagar. I samband med detta utfördes 52 individuella korta gestintervjuer under hösten 2011. Alla typer av anställda medverkade: banktjänstemän (13) och olika assistenter (20), främst personer från Virginias avdelning, investeringsbanken, men även personer från privatbanken, traders (5) och anställda i externa servicebolag som restaurang och säkerhet (14). Dansläraren bad de anställda att visa henne deras arbetsgester, men även mer personliga eller ständigt förekommande gester. Hennes mål var att få dem att improvisera gester. Mer än hälften av medverkarna tog tillfället i akt att göra just det (foto 2), men övriga förblev orörliga och osäkra (foto 1). Gesterna fotograferades och tecknades och utgjorde basen för det slutliga verket, dvs. flip-boken, men också för en improviserad koreografi, som presenterades i kafeterian i februari 2012. De individuella gestintervjuerna var lyckade mätt i deltagande och personligt engagemang men eventet med den improviserade koreografin upplevdes som ett fiasko (endast en anställd var med och dansade och inget intresse visades för flip-boken). Teckningarna hängde dock kvar i kafeterian och dansaren.

Virginia och de anställdas förbund lät sig dock inte nedslås och planerade en happening i samband med deras årliga informationsmöte i februari 2013. Happeningen avslöjade bankens dominerande kroppsliga normer: distans, återhållsamhet, blyghet. Dansarna rörde sig mycket långsamt bland de anställda och försökte få med dem i en kroppslig lek, men detta överskridande av kroppsliga normer i ett buffésammanhang fick inga större effekter. De anställdas reaktioner var ganska likartade: de stod stilla, ibland mot väggen, tittade ner i tallriken eller avvek för att undvika en pinsam situation. Vissa personer visade dock intresse och verkade roade av dansarnas beteende; de var inte lika generade som de hade varit ett år tidigare i kafeterian. Men de behöll alltid distans och den enda konstnären de verkligen interagerade med var inte närvarande; han var bara en mystisk röst som pratade engelska i en telefon. De hade alltså lättare att relatera till en okänd röst i telefonen än dansarnas kroppar som rörde sig i salongen.

Happeningen avslöjade en viktig aspekt av intellektuellt arbete: kropparnas orörlighet. Det var ibland svårt för dansaren att få banktjänstemännen att göra stora och spontana gester, de använde ofta bara händerna och armarna och gesterna var återhållsamma. Kroppslig experimentering förekommer sällan bland bankens personal, även om bankens stora salonger kan verka inspirerande (se foton). Orörligheten kan relateras både till arbetets digitala och intellektuella natur och till normer om den seriösa och lugna kroppen. Att gestikulera eller att ta upp för mycket plats med kroppen anses inte passande i en professionell affärsvärld.

Studien av Virginias och de andras konstprojekt synliggjorde de politiska klyvningar som existerar i banken, främst mellan banktjänstemän och assistenter, men även mellan gamla och nya anställda eller mellan kvinnor och män. Det finns en klar skillnad mellan kroppars individuella och kollektiva beteende; den individuella dansintervjun upplevdes som en rolig paus i arbetet men även en intressant och ovanlig experimentering, medan de två konstnärliga evenemangen visade på att banktjänstemän inte gärna engagerar sig kroppsligt i en oklar situation. Kontrollen som kroppar utsättes för i banken är hård. Den är mest synbar i en strikt fördelning av de olika arbetsrummen och starka klädnormer. De anställdas höga självkontroll spelar även in: alla utför kroppsligt arbete för att uppnå det utseende som krävs av banken, dvs. både eleganta och diskreta kroppar.

Detta kan beskrivas som en gränsdragning kring kroppen, som skapar en större distans mellan individerna. Kroppen upplevs som en prydd yta som helst inte skall visa några känslor, vare sig positiva eller negativa. Fysiska relationer mellan kroppar är tabubelagt. Kroppsligt arbete sker även på andras kroppar: de som överskrider gränserna får kommentarer av sina kollegor. Kroppen är avsexualiserad: kroppars personlighet, i synnerhet kvinnornas, får inte synas. Det gäller att vara klassiskt kvinnlig för att bli accepterad som professionell banktjänstekvinna; en för sexig eller för synlig stil kan straffas med kommentarer från ledningen (rött är till exempel en förbjuden färg, liksom alla starka färger). I den studerade banken är det individen, inte företaget, som bär ansvar för dålig organisering av sin kropp (kläder, gester, vikt, utseende, hälsa, etc.) och den kontrollerade estetiseringen av kroppen riskerar att skapa samma problem som vi ser i samhället i övrigt; utopiska ”ideal” riskerar att leda till att anställda får en snedvriden kroppslig självuppfattning, dåligt självförtroende och depression. Studien av banken visar på sådana risker men den visar också på möjligheten att genom kroppslig lek skapa möjligheter för att förändra synen på relationen mellan kropp och organisationen (jfr Thanem och Wallenberg, 2015).

Kroppslig experimentering på arbetsplatsen är viktigt för individers välmående; lek och humor kan utgöra kritik mot dominerande normer och på sikt ifrågasätta dem. Kroppslig lek gav upphov till en viss kroppslig frihet, eller åtminstone kroppslig öppenhet. Konstinterventionen skapar ett lekrum som visar på möjligheter och begränsningar. Kroppslig lek avslöjar och förstärker också individens singularitet i en homogen, kontrollerad, organisation. Intervjuerna med de anställda ger för handen att dansexperimentet satt igång ett reflekterande kring gester och kroppens betydelse på arbetsplatsen. Även om det är mycket svårt att skilja mellan självkontroll (som ofta kan förklaras av sträng uppfostran och elitutbildning) och organisationens direkta kontroll över kroppen verkar det som att arbetet i hårt kontrollerade organisationer riskerar att beröva individen sin kropp disembodiment; en distans skapas mellan jaget och kroppen, vilket riskerar att leda till fysiskt lidande.

Medan disciplineringen av människors tankar länge varit föremål för kritiska diskussioner så har den kroppsliga disciplineringen förbisetts. Det är dags att på allvar börja diskutera vad organisationer gör med människors kroppar och de etiska, politiska och estetiska konsekvenser sådan disciplinering för med sig.

Emilie Reinhold
Fransksvensk doktor i företagsekonomi från Paris-Dauphine Universitet. Hon är Wallander-stipendiat 2016 bunden till Göteborg Research Institute.


Referenser
Ho, K. (2009). Liquidated: an
Ethnography of Wall Street.
Duke University Press.
Thanem, T. & Wallenberg,
L. (2015). What can bodies
do? Reading Spinoza for an
affective ethics of organizational
life. Organization, 21(2).

Print Friendly, PDF & Email