2014/02

Granskningssamhällets dilemma: stabila strukturer för att fånga förändring? | av Matilda Dahl

Vi lever idag i ett samhälle som ägnar stor möda åt att granska sig självt. Index, rankningar, bench-marking, utvärderingar, genomlysningar och diverse andra företeelser är tecken på den ökande mängd resurser som läggs på granskning. Detta är inget nytt. Redan i slutet av 1990-talet myntade redovisningsforskaren Michael Power det sedan vida använda begreppet ”Audit Society” med syfte att problematisera den roll verifieringsritualer såsom revision, och i en vidare bemärkelse granskning, kommit att spela inom allt fler fält. Granskning blir en lösning på många problem i olika sfärer. Aktiviteterna kan ta sig olika uttryck men hämtar inspiration från ett redovisningsideal där skapandet av jämförbarhet, objektivitet, ansvar och oberoende står högt på agendan.

Genom min forskning om granskning av stater och av finansmarknader går det att konstatera att ett centralt syfte med granskningsaktiviteter är att skapa ordning i en ständigt föränderlig värld. Granskning skapar till synes stabila bilder av det som har varit med hjälp av kvantifieringar (index, rankningar). Granskning översätter kvalitativa komplexa företeelser och organisationer (till exempel risker, stater och företag) till enheter som går att jämföra med varandra, företrädelsevis med hjälp av siffror (se Dahl, 2007; 2012).

I tider av osäkerhet och instabilitet blir granskning ett sätt att förmedla säkerhet och stabilitet, eller åtminstone en känsla där utav. Järnridåns fall 1989 samt finanskrisen 2008 är utmärkta exempel på hur strävan efter att kontrollera genom att stabilisera och ordna kanaliseras genom diverse granskningsaktiviteter.

Efter murens fall och Sovjetunionens kollaps, inleddes intensiva år för de nybildade staterna. De ansökte om medlemskap i EU, NAT O och ett flertal andra internationella organisationer. De genomgick omvälvande samhällsförändringar på mycket kort tid. Från att har varit planekonomier, detaljstyrda från Moskva, byggde de baltiska staterna upp såväl statsförvaltningar som marknadsekonomier i en takt som ingen kunnat förutse skulle bli så rask.

Gamla samhällsbyggen raserades, upp växte moderna marknadsekonomier och EU-fähiga stater. Detta var den bild som förmedlades genom en stor mängd granskande aktiviteter. EU-kommissionen skrev kontinuerligt uppföljningsrapporter om ländernas framsteg. Genom dessa texter kunde ländernas prestationer jämföras med andra. ”Vi brukade sitta och avkoda rapporternas formuleringar för att se kommissionens dolda ranking” förklarade man för mig på statsförvaltningarna. Granskningen skapade struktur och deadlines som skulle nås. Det skulle aldrig gått så fort att omvandla allt om det inte varit för den starka pressen från EU sades det på statsförvaltningarna i länderna i fråga. Vissa utsågs till ”bäst klassen” på att förändra sig (Estland till exempel) andra var ”ständigt efter” (Litauen). Granskningen avbildade framsteg mot fördefinierade mål (EU-medlemskap) men kom också att bli en integrerad del av denna förändringsprocess.

Länderna mättes och utvärderades på både längden och bredden. Ett index visade hur mycket marknadsekonomi de hade hunnit bli vid en given tidpunkt, EBRD’s (European Bank for Reconstruction and Development) transitionsindex. Även om det är svårt att definiera vad en marknadsekonomi egentligen ”är”, så lyckades man sätta en siffra på hur långt ifrån länderna var från att vara ”planekonomier” (siffran 1 på indexet), och ”marknadsekonomi” (siffran 4+ på indexet). Genom dessa mätningar skapades en bild av tillståndet i landet. Ibland kunde det vara en bild som retade upp inhemska politiker: ”Vi är bättre än så”!

Korruption var också föremål för ett stort intresse. För att kunna bli EU-medlem var man tvungen att ha en fungerande rättsstat. En annan organisation, Transparency International, var specialiserade på att mäta detta med hjälp av ett tiogradigt index översatt till en ranking. Under dessa turbulenta tider blev även denna ranking något att ta fasta på. ”Stiger vi inte på korruptionsindexet till nästa år avgår jag”, lär den dåvarande lettiska premiärministern ha uttalat sig. Transparency International var mer försiktig med användningen av rankningen och ansåg att siffrorna behövdes sättas in i en kontext.

Men i en kontext kan dessa, granskningssamhällets mest bländade produkter, siffrorna, förlora sin magi. Vi vill ju inte ha kontexten, men gärna den sanna siffran. Vem är egentligen bäst? Hur resultatet har byggts upp och grundats finns sällan tid att fundera över. Kanske är det här som ett av granskningssamhällets dilemman ligger. I de ständiga försöken att stabilisera kunskap och förändring med till synes objektiva mått, blir det svårt att lyfta fram måttens komplexa natur. Om siffror är ”mediala” så är komplexa ”det beror på resonemang” inte lika slagkraftiga. Vad som också riskerar att förbises i ett samhälle som låter sig bländas av granskningars förenklade produkter är hur dessa i sin tur påverkar skeenden. Liksom arkitektur och byggnader ger en känsla av stabilitet och trygghet, förmedlar siffror en stabil jämförelsegrund om tingens tillstånd. Att en bottennotering på ett korruptionsindex kan leda till ett moras av anti-korruptionsåtgärder som i sin tur gör att rapporterna om att landet är korrupt ökar, är något de granskande organisationerna vet om och försöker hantera. Däremot förmedlas sällan en dylik komplex underliggande dynamik till alla dem som konsumerar granskningars resultat.

Ett annat exempel är finanskrisen 2008. Brist på transparens till följd av finansmarknadernas ökade komplexitet samt ett förlorat förtroende lyftes fram som centrala element i det som kom att kallas den största finanskrisen sedan 1930-talet. Som ett svar på krisen 2008 skapades en utökad övervakning av finansmarknader på europeisk nivå. Övervakningen motiverades med behovet att återuppbygga (”restore”) ett förtroende som gått förlorat. Med hjälp av sofistikerade granskningstekniker skulle förtroendet, liksom en byggnad, restaureras. Här förmedlas en hoppfull bild om förtroende, och finansmarknader, som i grunden stabilt. Förtroendet som byggnad har fått sig en törn, en skavank eller kanske till och med en allvarlig skada, men den ska nu lappas ihop. Likt byggnadsvårdare som återställer monument som är värda att bevaras, ska förtroendet för finansmarknader återställas med hjälp av bland annat utökad övervakning. Denna övervakning beskrivs med en annan talande metafor, ”arkitektur”. Det är genom att skapa en ny finansiell övervakningsarkitektur (supervisory architecture) som EU lägger grunden för att undvika dylika kriser i framtiden. Språkbruket ger alltså en bild av granskningen som stabil, en arkitektur är inte något som förändras när den väl har kommit på plats. Vi får en bild av stabila tekniker som återuppbygger något som i grunden är stabilt.

Samtidigt bottnar en del av de problem som granskningssamhället försöker bemöta inom den finansiella sfären i just motsatsen till stabilitet. Den finansiella innovation och kreativitet som världen skådat de senaste decennierna skapar ständigt nya förutsättningar för det system som är tänkt att övervakas. Ett exempel är den amerikanska ”subprime-bubblan” och dess underliggande belåningsinstrument, som ansågs vara en huvudfaktor bakom finanskrisen 2008. På en växande marknad belånades hus och tillgångar av låginkomsttagare. Belåningsinstituten sålde sedan vidare risken för lånet. I botten fanns alltså ett belånat hus och detta kan man förenklat säga såldes vidare som en ”tillgång” på världens finansmarknader. När tillväxten sviktade i USA , och de belånade hushållen fick svårt att betala räntor, föll hela systemet som ett korthus. I och med att marknaderna var så komplexa visste man inte vem som ”satt med Svarte Petter”, dvs. hur riskerna fördelats. Få hade kunnat förutse detta, och det skedde snabbt. Knappast jämförbart med en äldre byggnad som behöver restaureras. Snabba förändringar utanför det förutsedda leder till det som uppfattas som ”brist på transparens” och ”förtroendeförluster”. Till skillnad från många andra samhällssfärer har kreativitet och innovation negativa associationer inom finansvärlden. En konstnär, eller en lärare kan gärna vara kreativ. Men när finansvärlden hittar kreativa lösningar låter det inte enbart positivt. Men om det är en sektor som är kreativ, så är det finanssektorn.

Systemet med att sälja vidare risken för belånade bostäder var kreativt, liksom olika typer av finansiella produkter som kommit i kölvattnet av informationsteknologin. Det uppstår dock en paradox då kreativiteten ska tyglas med granskningssamhällets traditionella revisionsliknande favoritlösningar såsom genomlysning, mätning och översyn. Dessa förmedlar rekonstruerade ögonblicksbilder i både tid och rum vilka är långtifrån många av finansmarknadernas snabbföränderliga praktiker.

Det finns en risk med att i alltför hög grad förlita sig på stillbilder från det förflutna då de skeenden som avbildas troligtvis redan är på väg att förändras igen.
Språkbruk såsom restaurering och arkitektur kan alltså tolkas som tecken på en stark önskan att de underliggande objekten – såsom finansmarknader och förtroende – skulle vara gripbara och stabila, istället för såsom fallet snarare är, undflyende och ständigt föränderliga. Kanske så långt från byggnader av betong och sten som man kan tänka sig?

Utmaningen för samhällen som ägnar sig åt att analysera och styra sig själva genom granskning är att se denna som en del av samhällsutvecklingen, inte som dess avbildning eller reflektion. I tider av osäkerhet och förändring fyller granskning ett behov av stabilitet och trygghet. Vi får något att hålla oss fast vid. Ett index känns som ett solitt bygge av objektivitet och rationalitet. Fram kommer en tydlig och klar bild av hur världen ser ut; en värld som så ofta annars ter sig ogripbar och svår att förstå. Det är svårt att begripa hur ekonomi och demokrati hänger samman. Om detta har de lärda tvistat länge. Men det är ganska enkelt att korrelera ett korruptionsindex med BNP. Hur finanskriser ska undvikas har 1900- och 2000-talens ekonomer ägnat mycket tankemöda åt och än finns inget entydigt svar. Men genom övervakningsarkitekturens rankinglistor och indikatorer skapas sanningar som är mindre komplexa och mer stabila än den dynamik de söker återspegla men också är en del av. På gott och ont.

Matilda Dahl
Universitetslektor i företagsekonomi vid Uppsala universitet, Campus Gotland.


Referenser
Dahl, M. (2007). States under scrutiny: international organizations, transformation and the construction of progress, Avhandling vid Södertörns högskola och Stockholms universitet.
Dahl, M. (2012). Granskningssamhället och det nya Europa, Forskning i fickformat.
Power, M. (1997). The Audit Society: Rituals of Verification, Oxford university press.

Print Friendly, PDF & Email