Många forskare drömmer om att lansera bidrag som får stor betydelse för den verksamhet som andra forskare bedriver. De som lyckas med detta brukar kallas för eminenta forskare, och i det fallet är begreppet eminens reserverat just för i vilken utsträckning ett bidrag verkligen påverkar andra forskare (och samhället i stort). Extra fint, för det egna egot, är det förstås om ett bidrag för evigt kopplas ihop med ens namn, som exempelvis Darwins utvecklingslära, Newtons rörelselagar och Einsteins relativitetsteori.
Men den som vill få sitt namn bevarat på det sättet bör kanske akta sig för att vara alltför eminent. För om bidraget blir så naturligt att det betraktas som allmängods, finns det risk att kopplingen till en viss individ bortfaller. Inom samhällsvetenskaperna finns det inte så många exempel på forskare som kännetecknas av en sådan hög grad av eminens. Men ett exempel finns i alla fall – och det aktuella bidraget publicerades i tidskriften Science den 7 juni 1946 av Harvardpsykologen Stanley Smith Stevens (1906–1973).
Låter hans namn inte bekant? De flesta har förmodligen aldrig hört talas om Stevens. Samtidigt är det svårt att komma på något annan enskilt bidrag under hela 1900-talet som har fått samma genomslag inom samhällsvetenskaperna och som därmed också präglar vad vi vet, eller tror oss veta, om oss själva i termer av ämnesområden som till exempel psykologi, sociologi och företagsekonomi. Stevens bidrag kastar även sin skugga över vardagen inom dessa områden, i så måtto att det är ursprunget till en ständigt pågående diskussion om i vilken utsträckning det är bra eller dåligt med så kallade kvantitativa och kvalitativa metoder i forskning om människor.
Stevens bidrag är också förutsättningen för ett enormt antal mätningar som utförs med praktiska syften: de mångmiljonbranscher som sysslar med kommersiella mätningar av sådant som personlighet, intelligens, preferenser för politiska partier, de anställdas trivsel på arbetsplatsen, reklameffekter och kundnöjdhet skulle antagligen inte ha funnits utan Stevens. Inte heller skulle det ha varit naturligt att mäta folks inställning till sådant som reklamavbrott på tv, att motionera, att handla ekologiska varor och att agera klimatsmart om inte Stevens hade banat väg för detta. Även mätningar där studenter och elever ska utvärdera lärare och utbildningsinstitutioner – något som i en del fall också ligger till grund för rankinglistor med utbildningar och högskolor – blir legitima just som mätningar tack vare Stevens. Dessutom svävar Stevens ande över många offentliga debatter. Ofta är det ju någon form av mätning som ligger till grund för allehanda debattinlägg. Några exempel på frågor som har debatterats med mätningar som grund är svenskars invandrarfientlighet, könskvotering till bolagsstyrelser samt väljarnas förtroende för det ena eller det andra partiet eller partiledaren.
Vad var det då som Stevens lanserade? Han lanserade en alternativ definition av vad som avses med mätning, nämligen att mätning är ett förfarande där man fördelar siffror till ett objekt enligt regler (”… measurement, in the broadest sense, is defined as the assignment of numerals to objects or events according to rules”, skrev stevens). Definitionen kan låta oskyldig och odramatisk, och den täcker in vad man alltid sysslat med när man traditionellt mätt egenskaper som längd, vikt och tid. Men den öppnade samtidigt dörren för mätningar av allehanda slag som tidigare hade varit helt otänkbara – framförallt för mätningar av andra egenskaper hos människor än de som avser fysikaliska storheter.
För att förstå det revolutionerande med Stevens bidrag måste man backa tillbaka i tiden. ända sedan Euklides dagar hade man arbetat med en definition av mätning som innebär att man fastställer omfattningen av en viss egenskap hos ett objekt, till exempel ett bords längd, genom att jämföra bordets längd med en given enhet för längd. Det är just denna jämförelse som till exempel Sokrates betonar när han definierar mätkonsten som att jämföra inbördes förhållanden i termer av överskott, underskott och likhet. Om vi tänker oss att meter är en enhet för längd blir en mätning av längd så bekväm, att vi inte ens behöver tänka på vad vi gör: vi tar bara ett måttband som baseras på meter som enhet för längd och läser av bordets längd i förhållande till måttbandet. Samma bekvämlighet finns när vi ska mäta hur mycket något väger eller hur snabbt någon springer, för här finns det färdiga enheter i form av kilo och sekunder samt mätinstrument som bygger på dessa enheter. Dagens bekvämlighet bygger dock på att det finns generella standards för sådana enheter, och vi vet att det tog lång tid för dem att bli accepterade. Men i slutet av 1800-talet hade stora delar av världen lyckats enas om ett antal gemensamma enheter (ett uttryck för detta är att riksdagen fattade beslut år 1875 om införandet av metersystemet i Sverige). Man kan dock notera att det än idag inte råder total konsensus; USA, Burma och Liberia har valt att stå utanför metersystemet.
Under slutet av 1800-talet började det i alla händelser stå klart att naturvetenskaperna hade varit synnerligen framgångsrika. Många bedömare menade att det var resultatet av att man utvecklade teorier som kunde prövas mot verkligheten i form av mätbara data. Ett berömt uttalande av Lord Kelvin illustrerar tidsandan; Kelvin menade att kunskap om det som inte kan mätas, och därmed inte heller kan uttryckas i talform, endast är begränsad kunskap som inte kan betraktas som vetenskaplig. Sedermera kom detta att komprimeras i form av allehanda variationer på temat ”if you cannot measure it, it does not exist”. inom samhällsvetenskaperna influerades flera tidiga pionjärer inom psykologi och sociologi, som James McKeen Cattell och Edward Thorndike, av detta synsätt – och de menade att man måste börja syssla med mätningar även inom sådana discipliner.
Det finns dock en icke obetydlig restriktion för mätningar i den traditionella, euklidiska meningen. Restriktionen innebär att mätningar endast är meningsfulla när man sysslar med egenskaper som är additiva, i den meningen att vi kan addera olika omfattningar av sådana egenskaper och få en meningsfull summa. Vi kan till exempel addera antalet meter mellan Göteborg, Stockholm och Uppsala, och mellan Uppsala och Gävle, och dessa summor säger oss något meningsfullt. Tråkigt nog för samhällsvetare – med ambitionen att studera människor – finns det emellertid endast några få så kallade fundamentala egenskaper av just den additiva typen, till exempel längd, massa och tid. I och för sig kan det vara intressant att mäta sådana egenskaper hos människor och mänskliga aktiviteter, men vår kunskap om mänskligt beteende, och dess orsaker och konsekvenser, skulle bli ytterligt begränsad om man endast sysslade med dessa fundamentala egenskaper.
Det restriktiva i att enbart syssla med sådana egenskaper började stå klart under 1900-talets början, då man började bygga teorier om intelligens, personlighet och attityder. Sådana teorier fick snabbt genomslag, bland annat därför att undersökare försiktigt hade börjat kvantifiera sina data, vilket gjorde att de på ett bekvämt sätt kunde få en överblick av stora datamaterial. En sådan kvantifiering var dessutom frestande i samband med att det utvecklades statistiska metoder av typen korrelationsanalys och medelvärdestester som hjälpte undersökaren att suga ut information ur datamaterial. Ett exempel på kvantifiering av andra mänskliga än rent fysikaliska egenskaper är den så kallade Likertskalan för attityder som Rensis Likert (1903–1981) utvecklade i början av 1930-talet. Här var det meningen att respondenter i undersökningar skulle välja i vilken utsträckning de höll med eller inte höll med om fem olika påståenden. Likert tilldelade sedan svaren värden efter en femgradig skala enligt principen 1 = håller inte alls med och 5 = håller med helt och hållet, vilket gav Likert ett mått på styrkan i attityder.
En sådan kvantifiering av undersökningssvar var dock ett förfarande som hamnade i konflikt med det ortodoxa sättet att utföra mätningar, för så gott som inga av de nya spännande, mänskliga egenskaperna var kvantitativa i bemärkelsen att de var additiva – och inte heller fanns det några standardiserade enheter för dem som motsvaras av meter, kilo och sekunder. Följaktligen fanns det många kritiker som menade att samhällsvetarna borde upphöra med den godtyckliga besiffring som enligt deras uppfattning var ”pseudomatematik”.
Det var i anslutning till den debatten som Stevens inträdde på scenen med sitt bidrag i Science i juni 1946. Han hävdade, som sagt, att mätning avser ett förfarande där man fördelar siffror till ett objekt enligt regler, och det snillrika var att han tillhandahöll ett antal regler som medförde att undersökare kunde känna sig fria att besiffra i princip vad som helst utöver traditionella, fysikaliska egenskaper. Stevens sammanfattade sina regler i form av fyra skaltyper, nämligen nominalskalan, ordinalskalan, intervallskalan och kvotskalan. utgångspunkten var att tal i en talserie kan förhålla sig till varandra på olika sätt, och var och en av skaltyperna baserades på olika sådana förhållanden.
Nominalskalan, till exempel, som är den mest primitiva skalan, tar fasta på att siffror kan användas för att uttrycka identiteten hos olika objekt. Vi känner igen detta sätt när vi använder siffror för att med hjälp av tröjnummer skilja målvakten (1) från centern (9) i fotbollslaget och för att skilja den ena busslinjen från den andra. En sådan fördelning av siffror var dock enligt Stevens även att betrakta som en bland flera former för att bedriva mätning. Till detta lanserade Stevens också en uppsättning rekommendationer om vad undersökaren var tillåten att göra med mätresultaten – till exempel att låta bli att addera nominalskaledata (att säga att 1 + 9 = 10 när det gäller fotbollsspelares tröjnummer är ju inte särskilt meningsfullt).
Dessa tre inslag – den nya definitionen av mätning, de fyra skalorna, och rekommendationer för vad man får göra med resultaten – kom nästan omedelbart att införlivas i gängse praxis inom en mängd forskningsdiscipliner, och så gott som alla metodböcker idag upprepar ordagrant vad Stevens hade att säga (i normalfallet dock utan att nämna att Stevens är upphovsmannen).
Konsekvensen av Stevens liberala sätt att betrakta mätning, som reducerade mätningar av fundamentala egenskaper till ett specialfall, blev att forskare inom en mängd områden fick legitimitet att besiffra allehanda mänskliga egenskaper. Många forskare sög girigt i sig detta – när mätning är en förutsättning för vetenskaplighet, och när samhället i ökande utsträckning ger stöd till forskning och använder dess resultat, finns det många fördelar att hämta för den som mäter saker snarare än att ”bara” observera dem.
En annan intressant konsekvens av Stevens bidrag är att snart sagt alla tänkbara mänskliga egenskaper har blivit föremål för konstruktion av mått och blivit föremål för mätningar. Är det möjligen på det sättet, att du är intresserad av att mäta hur mycket folk njuter av att titta på skräckfilmer? I så fall finns det ett färdigt mått som du kan använda. Eller vill du mäta hur sexuellt upphetsade folk blir av att läsa erotisk litteratur? Även ett sådant mått finns. Och om du vill mäta om ett leende hos en butiksmedarbetare uppfattas som äkta eller falskt finns det ett mått även för detta. Kanske vill du mäta folks syn på sina egna kroppar? Det kan du göra genom att be dem att kryssa för vilken av nio tecknade kroppar som de anser är mest lik den egna kroppen. Ssedan besiffrar du kryssen från 1 till 9 – och därmed har du översatt dina respondenters kroppssyn till tal som du kan använda för allehanda jämförelser och analyser.
En del kritiker har hävdat att den besiffring av mänskliga egenskaper som kännetecknar flera samhällsvetenskaper resulterar i en alldeles för fyrkantig bild av människan. Samtidigt är variationen stor när det gäller hur undersökare genomför sina mätningar; olika undersökare väljer att mäta samma eller snarlika egenskaper på många olika sätt. Vi är med andra ord mycket långt från standardiserade enheter som kilo och sekunder när det handlar om mänskliga egenskaper. Och en sådan variation är en direkt konsekvens av Stevens liberala mätningsdefinition och regler.
Stevens själv välkomnade inte alls en hämningslös besiffring och framförallt inte en lättsinnig användning av de siffror som blev resultatet av en mätning. Men så blev ändå fallet inom många forskningsområden där människor är i fokus. Kanske är Stevens därmed inte alltför ledsen för att hans bidrag på mätområdet sällan kopplas till honom själv som person och till hans namn.
Magnus Söderlund
Professor i företagsekonomi, särskilt marknadsföring, och chef för Centrum för Konsumentmarknadsföring vid Handelshögskolan i Stockholm
Stanley Smith Stevens (1906–1973)
När en forskare skapar nyheter som huvuddelen av kollegerna behöver förhålla sig till, måste väl det vara ett uttryck för en genomtänkt strategi om att slå världen med häpnad? Kanske är det inte alltid så. När Stevens reflekterade över sitt liv strax innan det tog slut konstaterade han att det inte funnits någon speciell plan, inget särskilt syfte och inte heller någon strategi för hans karriär. Han menade att det handlade om en ”a series of accidents”. Och han menade att det ta inte endast gällde för honom: ”Any man’s life builds on a succession of accidents”.
