Det är mätandet som ger resultat (What you measure is what you get) påstår managementforskarna Robert Kaplan och David Norton (1992). Det är ett påstående som svenska företagsekonomer gärna citerar, antingen för att de instämmer eller för att det tycker att detta är ett ovanligt fånigt påstående. Oavsett inställning är många dock överens om att det mäts mer än någonsin tidigare. Det gäller globala och nationella förhållanden lika mycket som organisationer och individer. Inte minst gäller det individer i organisationer. Mätteknikerna blir också alltmer avancerade och måtten alltmer komplicerade.
I boken Det mätbara samhället (1988) beskriver idéhistorikern Karin Johannisson hur den politiska aritmetiken först utvecklades i 1600-talets England. Man började med att beräkna Londons folkmängd utifrån antalet hus och antalet skorstenar. Eftersom London stod för en elftedel av landets skatteintäkter borde hela landets befolkning vara elva gånger så stor. Värdet av människors arbete beräknades genom att den beräknade sammanlagda konsumtionen reducerades med inkomsterna från nationens beräknade fasta kapital. Det gav ett kapitalvärde per individ på 69 pund. Men vissa var förstås mer produktiva än andra; resultatet blev att en arbetare värderades till 138 pund och en arbetslös till 0. Dessa beräkningar gav i sin tur upphov till en rad förslag, som att vidta åtgärder för att hindra pesten från att sprida sig, ta hand om barnen till ogifta mödrar, eller ta ut straffavgifter från barnlösa kvinnor i fertil ålder.
Aritmetikerna ville göra mätandet till samhällsvetenskap. De utgick från att samma principer gäller för samhället som för fysiken och ville använda naturvetenskapliga metoder för att skapa ordning och upptäcka förbättringsmöjligheter. Syftet var att bidra till samhällets välstånd. Den politiska aritmetiken var både analytisk och normativ.
Med dagens teknik och utvecklade rutiner för mätande tersig aritmetikernas beräkningssätt emellertid tafatta och primitiva. Dagens politiker använder sig av betydligt mer komplicerade mått, exempelvis
bruttonationalprodukter – ett mått på alla ekonomiska aktiviteter i ett helt land, ofta använt som ett ungefärligt mått på välstånd. Måttet, som delvis bygger på enkäter till företag, består av beräknade förädlingsvärden i olika sektorer, alternativt av beräkningar av konsumtion, investeringar och utrikeshandel. Det är allmänt känt att måttet innehåller förhållanden som knappast kan räknas som välstånd, som kriminalitet. Lika välkänt är att att storleken på bruttonationalprodukten ändras långt efter det att det år beräkningen gäller har passerat. utvecklingsindex – ett mått som bättre än bruttonationalprodukten ska mäta välbefinnandet i ett land. Bruttonationalprodukten, mätt som köpkraft per capita, sammanvägs med förväntad livslängd och genomsnittligt antal skolår, faktiska och förväntade. Av 187 länder kom Sverige år 2013 på tolfte plats.
eller
konsumentprisindex – ett mått som visar hur de priser konsumenter betalar i genomsnitt utvecklas. Måttet, som används för att beräkna inflationen, utgör underlag för bland annat Riksbankens beslut om räntor. Det bygger på stickprovsundersökningar av hur priserna på vissa varor har förändrats och på bedömningar av förändringar som kan ha betydelse för konsumenters uppfattningar av kvalitet. Att måttet är känsligt för hur sådana bedömningar görs visas av att Statistiska centralbyrån 2008 tvingades räkna om index för att man hade överskattat prisförändringarna på skor (detta kom att omtalas som ”skofelet”).
Hur mätandet mer exakt går till behöver varken politiker eller medborgare förstå sig på; det sköts av experter (som dock kan ändra sig eller själva upptäcka att de har räknat fel). Men syftet är likartat det som de politiska aritmetikerna hade: att kontrollera, skapa ordning och en god samhällsutveckling.
En skillnad jämfört med dåtidens aritmetik är att individer numera har ambitioner att kontrollera och utveckla sig själva; de ser sig själva utifrån och uppifrån, ungefär som chefer i ett företag betraktar sina underordnade eller rikspolitiker ser på medborgarna. Även individer förlitar sig på ett allt intensivare mätande. De skaffar sig avancerade mätinstrument: stegräknare, cykeldatorer och appar som mäter kondition, sömn, näringsintag och en hel del andra privata aktiviteter och förhållanden. Måtten kan också vara förhållandevis komplicerade. Exempelvis nöjer sig de som vill undersöka om de har blivit magrare eller tjockare knappast längre med en spegel; de beräknar sitt body mass index.
I samhällen som beskrivs som moderna står vetenskap högt i kurs. Där är det kunskap som räknas, inte fördomar, känslor eller allmän skrock, eller ens karismatiskt ledarskap. Nu ska beslutsfattare grunda sina beslut på fakta. Det är en av de allra viktigaste principerna i den populära managementmetoden erfarenhetsbaserat management (evidence-based management; se Pfeffer och Sutton 2006). Denna metod är liksom den politiska aritmetiken naturvetenskapligt inspirerad, även om inspirationen denna gång kommer från den medicinska vetenskapen. Fäblessen för fakta, som återfinns också i andra managementmetoder, ökar efterfrågan på mått, eftersom fakta blir mer faktaliknande om de kvantifieras och uttrycks med hjälp av siffror. Jämför följande utsagor:
”Jag tycker nog att du kunde anstränga dig lite mer.”
”Förra månaden kom du upp i 63 procents måluppfyllelse; på hela enheten var måluppfyllelsen i genomsnitt 82 procent.”
”De flesta på företaget är ganska nöjda med sina chefer.”
”På företaget har 63 procent av de anställda stort eller ganska stort förtroende för chefen; genomsnittet är 6,2 på en sjugradig skala.”
Det är ett misstag, anser förespråkarna för erfarenhetsbaserat management, att tro att arbetsliv och privatliv bör hållas isär. Och chefer blir mycket riktigt alltmer kreativa när det gäller att skaffa uppgifter om sina underordnades privatliv. Exempelvis förekommer det att man ordnar tävlingar i sunt leverne. De anställda får poäng när de äter frukt eller tar långpromenader. De registrerar sina privata aktiviteter på företagens och myndigheternas intranät och mäts och jämförs med varandra.
Att summera likadana företeelser, som skorstenar, steg, hjärtslag eller antal uppätna äpplen är enkelt jämfört med en aritmetik där förhållanden som från början är artskilda läggs ihop. Många – viktiga, rentav livsavgörande – förhållanden är därtill påfallande svåra att mäta. Inte nog med att förväntad livslängd och antal skolår inte kan summeras på något enkelt sätt, vissa saker kan man bara få reda på genom att fråga människor och systematisera och summera deras svar. Det gäller förutom allting som har med framtiden att göra till exempel det mångtydiga begreppet lycka – går lycka över huvud taget att mäta?
Svaret är nog nej; man kan bara få reda på vad människor svarar när de får frågan hur lyckliga de är. Trots det finns uppgifter om att Sverige har halkat ner från femte till åttonde plats bland 138 av världens länder, att människor i Panama och Costa Rica är betydligt lyckligare, och att danskarna inte längre är världens lyckligaste folk, utan hamnar först på tredje plats. (Men kanske har frågeställarna hakat upp sig på fel begrepp; glädje borde vara viktigare än ”lycka”.)
Att enkäter ger skakiga mått är ingen hemlighet; det inser de flesta. Resultaten beror på vilket humör de som besvarade enkäterna för tillfället var på. Det är inte säkert att olika personers tillfälliga humörsvängningar tar ut varandra; vare sig vid ett enkättillfälle eller vid två tillfällen som ska jämföras med varandra. I olika situationer uppfattas frågorna på olika sätt. Huruvida människor är angelägna om att avslöja sina innersta känslor – eller om de snarare vill göra frågeställarna nöjda – varierar också.
Men när enkätsvar väl har gjorts om till mått (och kolumnerna ”i ganska hög grad” och ”i hög grad” påfallande ofta har slagits ihop) tenderar många att glömma de stundtals diskutabla frågorna. Siffrorna får egen lyster och kommer att uppfattas som fakta. Hur dessa fakta ska värderas kan mycket väl bli föremål för diskussion, men få orkar ta sig igenom själva beräkningarna. Så här säger historikern och ekonomen Deirdre McCloskey (1998, översatt från engelska):
De flesta ekonomer tror att den som en gång har reducerat en fråga till siffror har fört den bortom mänsklig påverkan.
Ett allt intensivare mätande – mellan och i organisationer och bland individer – ger feedback och jämförelsemöjligheter. Bland annat bidrar placeringen på olika rankinglistor till att skapa bilden av Sverige. Det spelar mindre roll då om måttet mäter något annat än vad som framgår av benämningen. I en artikel i Dagens Nyheter i november 2015 menar t.ex. Linköpingsforskaren Per Frankelius att svenska politiker gläds åt att Sverige ligger i topp vad gäller innovationsförmåga, trots att denna förmåga inte mäter innovation, utan teknik, produkter och affärsmodeller.
I organisationer kan chefer använda mått som underlag för att berömma eller anmärka på sina underordnade och – inte minst – för att höja eller inte höja löner. Där leder mätandet samtidigt till en starkare betoning av hierarkier, för nu råder det ingen tvekan om att cheferna vet bäst.
Individer får information om sig själva, via sina chefer, men också tack vare sitt eget myckna mätande. Detta borde ge underlag för självkännedom och självsäkerhet, men i praktiken tycks mätandet fungera som kompensation för allt sämre självförtroende och möjligen även allt sämre integritet. Man vet verkligen inte om man har tagit en lång promenad, eller om backen var brant förrän man har mätt. Spegeln ger till skillnad från BMI bara en subjektiv bild av hur man ser ut. I organisationer leder uppföljningsrapporter och frekventa utvecklings- och planeringssamtal till att det blir svårare att känna sig nöjd för att man själv vet att man har gjort ett bra jobb – för god arbetstillfredsställelse krävs att chefen har sett siffrorna och kommit med beröm.
För 350 år sedan använde sig de politiska aritmetikerna av siffror för att skapa en fantasivärld, en egen verklighet vid sidan av den verkliga. Karin Johannisson ser det som en förklaring till att den politiska aritmetiken misslyckades. Kalkylerna blev alltför verklighetsfrämmande. De som skulle använda siffrorna var antingen ointresserade eller öppet ifrågasättande: Vad skall man med siffror som inte kan användas?
I 2000-talets Sverige är den politiska aritmetiken däremot utbredd, självklar och okontroversiell. Där är det uppenbart att siffror kan användas. Måtten konstituerar i själva verket en betydande del av den verklighet som betraktas som ”verklig” och till vilken människor fogar sig. Jämfört med 1600-talets skeptiska kritiker verkar kunskapssamhällets invånare påfallande trosvissa.
Karin Brunsson
Docent i företagsekonomi. Hon undervisar vid Uppsala universitet, Internationella Handelshögskolan i Jönköping och Karlstads universitet.
Referenser
Frankelius, Per (2015). Sveriges topplacering i innovation är missvisande, Dagens Nyheter den 4 november 2015.
Johannisson, Karin (1988). Det mätbara samhället, Statistik och samhällsdröm i 1700-talets Europa, Stockholm: Norstedts.
Kaplan, Robert S., Norton, David P. (1992). The Balanced Scorecard – Measures That Drive Performance, Harvard Business Review 70(1): 71–79.
McCloskey, Deirdre N. (1998). The Rhetoric of Economics, Madison, WI: The University of Wisconsin Press.
Pfeffer, Jeffrey, Sutton, Robert I. (2006). Hard Facts, Dangerous Half-Truths & Total Knowledge. Profiting from Evidence-Based Management, Boston, MA: Harvard Business School Press.
