Det är en kliché att påstå att vi lever i osäkra tider. Den växan­de koncentrationen av rikedom bland små delar av befolkningen, fallande förtroende för demokratiska institutioner och, till råga på allt, global miljöskada omöjlig att ignorera. Allt detta visar att modellen med det konsumtionsdrivna kapita­listiska samhället inte längre duger som mall för att organisera vår framtid. Nya idéer om det sociala livet är nödvändiga. Men trots all tillgång vi nu har till data och information, trots ny teknologi, har inte samhällsvetenskaperna kunnat besvara utmaningen. I stället för att komma med nya teorier som underlättar övergripande förståelse av den sociala världen, fokuserar dagens samhällsforskning på allt mindre ”luckor i kunskapen”, samtidigt som den gärna åberopar de stora idéerna av Foucault, Marx eller Merleau-Ponty.

Zygmunt Bauman var inte bara en av de sista tänkarna i denna rad, utan också en vars vision om samhälle och organisation gav svar på stora frågor. Han var en av vår tids största humanister, en tänkare som kände ansvar, och han fungerade därför inte enbart som akademisk författare utan som public intellectual. Hans betydelse för samhällsvetenskapen är grundad i hans skarpa, syntetiserande analyser av sociala praktiker, av människors erfarenhet och av social organisation – men också i hans sätt att skriva: levande, fullt av bilder och metaforer. Den viktigaste av dessa är det flytande samhället, en bild av hur den moderna entusiasmen för förändring och framsteg medförde en universell avreglering och underminering av våra institutioner. Nyliberalernas epok, som följde efter­krigs­tidens välfärdssträvanden, var baserad på samma moderniseringsideal som dess föregångare men understöddes inte längre av stabila institutioner utan skulle fungera i ett ständigt flöde av förändring och flexibilitet. Det skulle bli en bättre ny värld, med innovation och entreprenöriell anda, men blev i stället ett flytande samhälle, utan permanenta strukturer eller idéer. Efter flera decennier har vi nu en fundamentalt osäker värld, där allt är möjligt men där också alla relationer och mänskliga åtaganden, från arbete till kärlek till nationalitet, bara är giltiga tills vidare.

Och visst har idéerna om ständiga framsteg och modernisering förlorat sin glans. De duger inte längre som trovärdiga berättelser som legitimerar den pågående rekonstruktionen av social ordning. Detta är ett tillstånd som Bauman kallar interregnum – gamla lagar och strukturer har förlorat sitt organiserande värde, men inga nya har ännu kommit upp. De gamla modellerna och lärorna, som en gång varit så förlösande för samhällelig och organisatorisk handling, verkar alla föråldrade och otillämpliga. Men vad annars? Små lösningar, bitvisa förklaringar, steg i dunklet – vi har ännu inte hittat bra och nya övertygande teorier som skulle kunna användas för att bygga framtida samhällen och organisationer.

Vi tror att Zygmunt Baumans tankar kan hjälpa oss att se lite längre fram. Han brukar klassificeras som sociolog men han var även aktivt intresserad av organisationsteoretiska skrifter och idéer. Och han har både haft och fortsätter att ha ett enormt inflytande på teoretiserandet inom organisationsteorin.

Även om han själv ansåg att det inte fanns någon ”baumansk skola” och var en uppfriskande anspråkslös person, gav han läsarna en stor vision. Den förklarar inte ”hur det är” eller borde vara, men den underlättar ett samhällsseende ­inriktat på längre tidsförlopp, berättelser och människor. Vi kallar den för det baumanska fönstret. I hans gamla hus i Leeds fanns det otroligt vackra fönster, nästan helt genomväxta av grönska från den närliggande trädgården. Ljuset som kom in var svalt och klart, men det hade på samma gång en ton av medelshavsluftens mjukhet. Just så är det. Å ena sidan är Baumans vision ett tankeförhållande som ger klarhet utan att vara en paradox. Å andra sidan är den full av värme mot ­med­mänsk­ligheten, som han såg som samhällsvetenskapens vik­ti­gaste protagonist. Det baumanska perspektivet karakte­riseras av tre huvudteman som återkommer i hans skrifter: modernitetens dynamik, radikal systemisk förändring och socio­­logisk medkänsla. Alla, men alldeles särskilt det sista, är viktiga för att bemöta vår samtids organisatoriska utma­ningar. 

Ett sådant synsätt är en utmaning för en disciplin som organisationsteorin, som tenderar att dela in samhällsfenomen i smala fack, skilda från varandra. Baumans verk sträcker sig från teman som arbete till kärlek, ojämlikhet och social klass, men hans blick förblev alltid fäst på samhället och den individuella erfarenheten av livet. Hans sociologiska medkänsla var central: ett slags sociologisk vision, som C. Wright Mills förstod den, men inte begränsad till tanke: den ger möjligheten att se och bedöma handlingar och idéer genom deras konsekvenser för andra. Liksom Emmanuel Lévinas ansåg Bauman ansvaret för den Andre som en grund föregående all social handling, och hävdade att bara ett sådant starkt etiskt program kunde hjälpa oss att hantera de många oöver­kom­liga problem som vårt samhälle – och våra organisationer – står inför.

Den tyngsta synden var för Bauman undlåtenhet, en negation av den Andres mänsklighet. I Auschwitz och det moderna samhället synliggör han avhumansiseringens strukturella och organisatoriska mekanismer som gjorde det möjligt för nazismen att verkställa ett massmord utan dess like, fullständigt brutalt och fullständigt modernt. Han pekar på hur modernitetens organisation möjliggjort detta och hur mekanismerna fortfarande finns i dagens samhälle. I senare böcker skriver han om de tragiska konsekvenser som ojämlikhet och utslagning har, inte bara för de utslagna utan också för samhället som helhet. I sina sista texter, skrivna med mer kraft än de flesta av hans tidigare, visar han hur absolut brådskande, nödvändigt och rätt det är, från både moralisk och sociologisk synpunkt, att hjälpa de utslagna i våra och världens samhällen. 

Alltså handlar organiserande alldeles självklart om män­niskor. Bauman liknade ett samhälles mått vid en bros last­kapacitet, som inte mäts genom den genomsnittliga spänningsstyrkan utan genom de svagaste av dess spann. Det handlar inte om ett övervägande, det är ingen modell utan en impuls, kanske en humanistisk ingivelse, som går före tanke såsom agerande och som är grunden till alla mellanmänskliga relationer. Den behövs som kompass i företagsekonomiskt handlande.

Ja, att världen i dag inte är stabil eller förutsägbar är en truism, men det innebär inte att vi kan avstå från att se konsekvenserna av bristen på stabilitet. I interregnum förlorar de gamla institutionerna sin legitimitet. Den nya teknikens profeter tror att robotar och automatisering kommer att bli grunden till en ny ordning, också i arbetsvärlden. Men det är ­ingen lösning och leder snarast åt samma håll av upplösning och förfall, menar Bauman. Det duger helt enkelt inte på längre sikt – och denna ”längre sikt” förkortas dagligen på vår sköra planet. Alltså måste vi söka vidare. Kanske finns grunden till det vi förlorat rent av delvis i företagsekonomin? I organisering, styrning, ledarskap?

För det gamla managementkonceptet har slutat att fun­gera. Det dominerade med självklarhet under det förra århund­radet. Dess mest framträdande drag var en strikt definierad hierarki, där var och en visste precis vad som skulle göras och hur. Ju högre upp i hierarkin, desto större makt men också ansvar. Den största fördelen med denna modell var dess stabilitet. Relationerna mellan olika roller inom organisationer var givna och långvariga. Med andra ord: man kunde vara eländig men inte prekär. Organisationer hade långsiktiga planer och det hade medlemmarna också. 

När svängen kom på 1980-talet var det som ett blixtnedslag, det var som om allt förvandlats till sin motsats. Helt plötsligt började organisering och ledning handla om motsatsen till stabilitet. Nu var det flexibilitet som gällde. I stället för ansvar och stabilitet var det nya koncept och ord som började användas: flexicurity, lean organizations, just-in-time management och project orientation. Förvaltning och administration var ute, nu började alla intressera sig för entreprenörskap. Allt flöt och företagsledarna blev superhjältar som skulle visa oss hur denna nya värld skulle besegras. Ingen fick vara en för­lorare, bara vinnare gällde. Alla skulle älska sitt jobb, göra bara det de var bra på, och genom detta enastående organisatoriska kärleksförhållande bli framgångsfulla. Om man inte klarade det så var det för man inte ansträngt sig tillräckligt – eller helt enkelt inte dög. I verkligheten var det förstås idealet som inte dög, framför allt därför att man glömt bort att förankra strukturer i mänskliga värden. Framgång utan män­niskor, utan relationer, är värdelös. I själva verket blev den sena kapitalismens drömhjälte, den magnifika frilansaren, en helt annan karaktär: den dödströtta servitören, städaren som inte har några arbetskamrater, pizzaleverantören där ute i snöovädret. Vi blev inte stjärnor allihopa. Vi blev fattigentreprenörer utan framtid, utan hopp och utan semester. I stället för befrielse ledde det entreprenöriella till fragmentering.

Fragmenteringen, menar Bauman, leder till att långsiktigt meningsskapande undermineras, och det enda som tas för givet är det fria individuella valet, som på organisatorisk och samhällelig nivå samexisterar med växande orättvisor och ofriheter. Dessutom saknas framtidsvision, vilket direkt riskerar att omsättas till en brist på framtid över huvud taget. Att titta bakåt verkar vara det mest populära sättet att drömma i dag, men det är att drömma sig bort. Visioner som lokaliseras i det förflutna innebär en återgång till en svunnen värld som, så som den ofta utmålas, aldrig har existerat. Och om den har det så är den faktiskt skyldig till dagens problem. Nej, det är inte vägen till en bättre framtid – möjligen är det en väg till ingen framtid alls. 

I denna nya och dramatiska situation krävs en oförskräckt reflektion och modigt samhälleligt drömmande. Baumans ­arbete kan tjäna som en grund för det, både sociologiskt och företagsekonomiskt. Zygmunt Bauman trodde på utopier, på att utopiskt tänkande i dag är absolut nödvändigt. En vision ska vara lokaliserad i framtiden, den ska vara djärv och drömsk, storsint, ymnig, överflödande. Alltså handlar inte utopiskt tänkande om kosmetiska förändringar av det som är, eller om nya sexiga versioner av gårdagens utopier. Utopier är till för att ge hopp genom att tjäna som ledstjärnor, vågade uppenbarelser, de är inte realistiska kartor. Utopister måste vara ödmjuka, annars riskerar de att förvandlas till tyranner. De kan hjälpa till att ta oss ut ur interregnums och klimatkatastrofens återvändsgränd utan återvändo bara om de har respekt för kulturens kraft och bräcklighet.

Jerzy Kociatkiewicz
Docent vid Sheffield University Man­age­ment School, University of Sheffield.

Monika Kostera
Professor i ekonomi och i humaniora vid Kulturinstitutet vid Jagiellonska universitetet, Polen som professor ordinaria i företagsekonomi. Hon är gästprofessor vid Södertörns högskola.

Litteratur
Bauman, Zygmunt (1994). Auschwitz och det moderna samhället. Göteborg: Daidalos.
Bauman, Zygmunt (2000). Liquid modernity. Cambridge: Polity.
Bauman, Zygmunt (2017). Retrotopia. Cambridge: Polity.
Kociatkiewicz, Jerzy & Monika Kostera (red.) (2014). Liquid organization: Zygmunt Bauman and organization theory. Oxford: Routledge.