Det skulle kunna hävdas att det har skrivits och forskats alltför mycket om militära organisationer – särskilt med tanke på den vurm för krigshistoria som nådde sin kulmen för ett tiotal år sedan. Med detta i åtanke närmade jag mig Hans Hasselbladhs bok med viss skepsis, men blev snabbt övertygad om att det här knappast rör sig om en upprepning eller ett begränsat kunskapsbidrag till en nästintill uttömd debatt.
I stället för att fokusera på taktiska, strategiska eller krigstekniska aspekter, behandlas här hur militära organisationers liv fungerar – mer specifikt studeras militära professionella praktiker ur ett kulturellt, och till viss del socialt, perspektiv. En ytterligare dimension – och kanske ett av bokens viktigaste bidrag – är hur det ”materiella arrangemanget” samverkar med villkoren för professionalitet.
Förutom att jag som etnolog har intresserat mig för relationen mellan kultur, teknik och organisation, är jag också reservofficer (löjtnant i amfibiekåren). Det har naturligtvis varit omöjligt att helt hålla isär dessa roller vid läsningen av boken. På gott och ont. Hasselbladh vill med sitt exempel bidra till en debatt inom organisationsforskningen och drar sig inte heller för att, utifrån sina egna analyser och perspektiv, rikta omfattande kritik mot Försvarsmakten. En kritik som inte minst berör den typ av förband jag själv tillhör. En av bokens viktiga poänger är att problematisera den starka identitet som finns mellan ”soldaten med automatkarbin i hand” och begreppet militär. Jag är fullt medveten om att det inte är oproblematiskt att förhålla sig till kritik som riktas mot en verksamhet som också utgör en del av ens egen vardag och verklighet. Likväl kommer jag att förhålla mig till både bokens kunskapsbidrag och några av de reflektioner författaren riktar mot det militära.
Den övergripande frågeställningen i boken är: ”Hur kan vi förstå militära praktiker som olikartade konstellationer av materiella arrangemang, social struktur och delade innebörder?” Det är en frågeställning som kräver en särskild analytisk spännvidd och hämtar inspiration från såväl organisationsteori som teknikstudier, sociologi och kulturvetenskap. Här finns det god anledning att ge författaren erkännande – han lyckas väva samman denna inte helt okomplicerade teoretiska väv på ett övertygande sätt. Det går inte heller att undgå att kommentera den ofta sinnrika prosan. Texten håller stundtals läsaren på helspänn genom att inleda resonemang med till synes outtalade kopplingar, vilket skapar en känsla av att de teoretiska utgångspunkterna är dolda. Men strax innan frustrationen infinner sig, klargörs perspektiven i en tydlig teoretisk exponering. Ett exempel på detta är resonemanget kring det materiellas särskilda förankring i militära sammanhang, och vad det innebär för professionaliteten i att vara soldat. Här görs kopplingar till hur det materiella är beroende av människan – och omvänt – i en anda av sociomaterialitet. Detta för tankarna till Actor-Network Theory (ANT), vilket också är ett perspektiv författaren senare förhåller sig till. Man vänjer sig snabbt vid detta sätt att introducera perspektiv: den teoretiska positioneringen blir gradvis övertygande. Läsaren tas inte i hand – utan lockas att själv göra de teoretiska kopplingarna, vilka listigt nog ofta visar sig sammanfalla med författarens egna.
Bokens utgångspunkt – att avhålla sig från krigskonst, arbetsplatssociologi och etnografiska skildringar från regementen – infrias. Det främsta kunskapsbidraget ligger i att undersöka hur professioner är förankrade i det materiella. Försvarsmakten utgör i detta sammanhang ett utmärkt exempel för att pröva vart ett sådant perspektiv kan leda. Resonemanget som förs utgår ifrån att professionella praktiker är sammanflätade med den teknik och de teknologier som möjliggör en viss verksamhet. Men analysen stannar inte där – de materiella arrangemangen påverkar inte bara hur verksamheten fungerar praktiskt, utan utgör även en grundläggande del av dess organisering, sociala strukturer och kulturella värderingar. Enligt detta synsätt konstrueras såväl formella som informella roller och regler inom ramen för de materiella förutsättningarna. Att närma sig en organisation ur detta perspektiv får intressanta konsekvenser – bland annat vad gäller individens roll i konstruktionen av professionella praktiker. Hasselbladh vill väcka en kritisk diskussion kring detta, och betonar i stället den historiska utveckling där teknologi, social struktur och kulturellt formade normer har sammanfogats till olika former av professionella praktiker. Detta sker i kontrast till den nutida organisationsforskningens tendens att fokusera på lokala och improviserade praktiker. Det finns, menar författaren, en risk för att vi överbetonar det mänskliga i verksamheter och därmed blir blinda för hur det materiella sätter gränser för vad som är möjligt. Forskning om identitet och människors sätt att uttrycka sin vardag i organisationer är visserligen relevant, men tenderar att ge en snäv bild. Dagens forskning tycks därför söka sig till verksamheter där dessa uttryck lättare låter sig fångas – medan en stor del av arbetslivet fortfarande är förankrad i materiella arrangemang. Det gäller exempelvis tillverkande industrier av olika slag, transportsystem och – inte minst – det empiriska exemplet Försvarsmakten, som i boken analyseras på djupet.
Hasselbladh gör också anspråk på att vilja förstå sociala strukturer och kulturella innebörder. Utgångspunkten är att kulturstudier av organisationer kan kategoriseras i tre huvudsakliga inriktningar: studier av organisationens inre liv, ömsesidig påverkan mellan organisation och omgivande samhälle, samt kulturstudier av organisationer. I detta fall är det den tredje kategorin som anläggs, då de två förstnämnda kan betraktas som relativt uttömda inom forskningen om militära organisationer. Fokus ligger i stället på att uppmärksamma och analysera de kulturella och organisatoriska skillnaderna mellan de tre vapengrenarna – armén, flygvapnet och marinen – samt mellan olika professioner inom Försvarsmakten. Här konstaterar författaren att ”militär” i egentlig mening inte utgör en profession, utan snarare bör betraktas som en yrkeskategori. En av bokens centrala slutsatser är att Försvarsmakten består av en rad olika professioner, formade av materiella konstellationer och kulturellt präglade normer. Detta gör det missvisande – och i vissa fall direkt förödande – att tala om en enhetlig militär kultur eller praktik. Ett problem, menar författaren, är att Försvarsmakten bygger på martialiska ideal, vilket bidrar till en bristande förståelse och ett bristande erkännande av de många olika professioner som organisationen faktiskt vilar på. Förenklat kan dessa delas in i de ”blåklädda” (flottan och flygvapnet) och de ”grönklädda” (armén och amfibiekåren).
De grönklädda får ofta fungera som ett normerande prejudikat för vad det innebär att vara militär. Här uppstår konflikter, vilka till stor del kan förklaras av hur det teknologiska inslaget påverkar balansen mellan hierarkisk och horisontell organisering. Det som inom en logik betraktas som centralt – exempelvis militärt uppträdande med ”puts och studs”, god kroppskontroll och skicklighet med eldhandvapen – framstår inom tekniskt avancerade professioner som föråldrat och i praktiken irrelevant för Försvarsmaktens militära förmåga. Boken efterlyser ett nedtonande av den krigiska normeringen, då den riskerar att bli obsolet. I stället förespråkas ett större erkännande av olika professioner och deras skilda kulturella praktiker. Kritiken är befogad, men framförs samtidigt som den avsuttna infanteristriden – det vill säga soldater som strider till fots, med enbart handeldvapen, lätt understöd och eventuellt indirekt eld – avfärdas alltför kategoriskt.
Vid läsningen av boken framstår det tydligt att den är författad före Rysslands anfallskrig mot Ukraina – ett krig som, på ett för många oväntat sätt, åter har aktualiserat just den typ av markbunden infanteristrid som boken tenderar att betrakta som en anakronism. Inte minst genom att en del högteknologiska förband inom exempelvis ukrainska flygvapnet ombildats till infanteriförband. Efter att ha läst boken får flygsoldaternas protester mot omvandlingen till infanterist sin förklaring – det är en smärtsam identitetskris att gå från att troligen raljera över arméns råa sällar till att själv bli en av dem. Även om det finns vissa nyanseringar, kvarstår helhetsintrycket av att infanteriet främst tillmäts symbolvärde snarare än praktisk relevans. Här bör man vara försiktig. Det är inte det högteknologiska som abdikerat, men det står alltmer tydligt att olika typer av krigföring kan och behöver balansera varandra. Min poäng är att professioner inte bör avfärdas för lättvindigt. I stället bör vi hålla fast vid insikten att det krävs en djupare förståelse för de olika professioner som tillsammans utgör Försvarsmakten.
Christer Eldh
Universitetslektor i etnologi vid Institutionen för tjänstevetenskap, Lunds universitet.
