Hoppa till innehåll
Organisation & Samhälle - Logo, no subtitle

Företagsekonomisk tidskrift

Företagsekonomisk tidskrift

Företagsekonomisk tidskrift

Stiliserad bild av Annie Lööf och Magdalena Andersson

Entreprenöriella politiker i en postfeministisk genusregim?

Om Magdalena Anderssons och Annie Lööfs politiska ledarskap

Dela denna artikel

Rättelse: På grund av ett redaktionellt fel trycktes en annan brödtext i denna artikel i utgåvan av Organisation och Samhälle 2023-1.

I början av juni 2022 besökte Magdalena Andersson och Annie Lööf det väldiga amerikanska krigsfartyget USS Kearsage som anlöpt till Stockholm för att delta i den Nato-ledda militärövningen Baltic Operations (Baltops) i Östersjön. I medierna exponerades bilden av två ansvarskännande politiker i den svenska nationella säkerhetens tjänst.[1] 2015 etablerade Annie Lööf en position som Sveriges populäraste partiledare och som hon i stort sett behöll fram till hösten 2018.[2] 2021 blev Magdalena Andersson Sveriges första kvinnliga statsminister och är våren och sommaren 2022 den partiledare som åtnjuter högst förtroende bland väljarna. De är två framgångsrika politiker i en genusregim som vissa skulle beskriva som postfeministisk. Med ”postfeminism” avses då det samtida kulturella återskapandet av föreställningar om individuella val och agens genom vilka kvinnor inte längre begränsas av sociala ojämlikheter som skulle kunna hålla dem tillbaka. Kvinnors liv förstås alltså som resultat av egna val – som då även får förklara eventuella skillnader i makt mellan kvinnor och män (kultur eller orättvisa samhällssystem ses därmed inte som tänkbara förklaringar).[3] Magdalena Andersson och Annie Lööf verkar representera möjligheter för kvinnor att göra politisk karriär utan att begränsas av könsroller och familjeåtaganden. Som framhålls i den av Carin Holmquist och Elisabeth Sundin editerade antologin Företagerskan: Om kvinnor och entreprenörskap har sådana faktorer ofta påverkat och begränsat kvinnors entreprenörskap.[4] Hur kan Magdalena Andersson och Annie Lööf utifrån ett genusperspektiv förstås som entreprenöriella politiker? (Med ”entreprenöriella politiker” avses här personer som förenar det entreprenöriella med politiskt ansvar.[5])

Den entreprenöriella individen kan ses som en del av en nyliberal styrningsmentalitet. Genom att uppställa den entreprenöriella individen som ideal i medborgarnas möten med det offentliga blir det möjligt för staten att dra sig tillbaka och flytta över mer av ansvaret till den enskilde för elräkning, sophämtning, arbetslöshet, vård, skola, omsorg, covid-19 eller vad det nu kan röra sig om. Den entreprenöriella individen används också i ökad utsträckning som ideal även för det politiska ledarskapet. Både i och utanför politiken kan entreprenöriella individer ses som sammanlänkade med postfeministiska genusregimer.[6]

När Annie Lööf tillträdde 2011 som partiledare för Centerpartiet var hon 28 år och kritiserades för att som ”ung kvinna” vara en svag ledare med en retorik som saknade substans. Sex år senare var Annie Lööf en av Sveriges populäraste partiledare. Under tiden förändrades mediebilden av Annie Lööf. Från att i början av tiden som partiledare beskrivits med epitet som ”roboten” och ”en pladdrande pappfigur”, eller med referenser till kläder och utseende, beskrevs hon från 2015 och några år framåt i stället som ”genuin” och ”äkta” i sitt politiska ledarskap, med en upplevd kontinuitet mellan offentligt och privat. Två händelser framstår som särskilt betydelsefulla. Genom dessa händelser kunde Annie Lööf tillskrivas en omsorgsorienterad, traditionell femininitet. Den ena var att Annie Lööf blev mamma och inte minst genom de många familjefotografierna på Instagram bidrog till att etablera en bild av sig själv som den närvarande modern som trots karriär inte försummar barn och familj. Det andra var den med moderskapet samtida europeiska flyktingkrisen. Här framträdde en bild av Annie Lööf som medkännande med migranterna. I konstrast till medierapporteringen om Annie Lööf fick moderatledaren Anna Kinberg Batra representera bristen på den varma, empatiska och omsorgsorienterade femininiteten. Femininitetsnormer som är möjliggörande för vissa kvinnor kan alltså samtidigt vara begränsande för andra kvinnor.[7]

Samtidigt är politiken delvis fortfarande en maskulin sfär som premierar egenskaper som traditionellt förknippats med män snarare än (och ofta i motsats till) kvinnor. Att som kvinna över huvud taget ge sig in på områden som traditionellt förbehållits män är därmed i någon mening också alltid att bidra till en omformulering av femininiteten. Annie Lööfs popularitet handlade alltså om att hon gjordes till bärare av en godtagbar balans mellan det traditionellt feminina och det traditionellt maskulina. Det gällde att förkroppsliga traditionell femininitet, men även det traditionellt maskulina i form av ideologisk tydlighet, konsekvent handlande och som en driven och energisk politiker.[8]

Under de år som Annie Lööf etablerade en position som Sveriges populäraste partiledare var ett möjlighetsfönster öppet i svensk politik för en varm, omsorgsorienterad femininitet. Det är tveksamt om något liknande möjlighetsfönster varit öppet sedan dess i ett politiskt landskap alltmer präglat av säkerhetsfrågor och hårda narrativ. I det sammanhanget har den hybridfemininitet som Annie Lööf fått representera varit mindre gångbar. Samtidigt kan det ses som att ett politiskt landskap präglat av säkerhetsfrågor innebär en fönsteröppnare för ytterligare omformuleringar av femininiteten.

Här blir det relevant att övergå till Magdalena Andersson, vars popularitetssiffror stigit i takt med tilltagande utrikespolitisk turbulens och nyhetsrapportering som dominerats av Rysslands krig i Ukraina. Omformuleringen av femininiteten skulle här kunna beskrivas som förkroppsligande av en ”beskyddarfemininitet”, där en roll som försvarare av män, kvinnor och barn blir en central aspekt av femininiteten. Konkret har det inneburit initiativ till svenskt medlemskap i den militära försvarsalliansen Nato, förstärkta försvarspolitiska dialoger med i synnerhet USA, Storbritannien och Finland, vapenexport till Ukraina och poseringar vid amerikanska militärfartyg, men även distansering med hänvisningar till den nationella säkerheten från allt från högeroppositionens försök att avsätta justitieminister Morgan Johansson till vänsterpartistiska riksdagsledamöters uttryckta stöd för den kurdiska separatistorganisationen PKK. Inom genusforskningen är beskyddarmaskulinitet (the male protector role) ett sedan länge etablerat begrepp. Samtidigt har diskussioner om ”feministiskt självförsvar” öppnat upp för diskussioner om förändringar i femininiteten. Jag vill fortsätta på den vägen och pröva möjligheten att knyta beskyddarrollen till förändringar i femininiteten.

På samma sätt som Annie Lööfs omsorgsorienterade femininitet – för att vara framgångsrik i sin kontext – behövde vara en hybrid femininitet där även markörer för traditionell maskulinitet ingick i konceptet – den godtagbara balansen mellan traditionellt feminint och maskulint – rymmer den beskyddarfemininitet som Magdalena Andersson representerar i min tolkning även referenser till det traditionellt feminina. Jag tänker särskilt på de i tidningsmedierna kraftigt exponerade bilderna från statsministerresidenset i Harpsund med Magdalena Andersson som medpassagerare i roddbåtar med Storbritanniens premiärminister Boris Johnson eller Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg vid årorna. På samma sätt som en bild av en man sittandes vid årorna i en båt kan få honom att framstå som mer maskulin – i synnerhet med en kvinna vid sin sida som medpassagerare – kan den kvinna som gör sig till medpassagerare i en båt som framförs av en man sägas knyta an till en traditionell femininitet. Risken med Magdalena Anderssons beskyddarfemininitet blir dock att den framstår som alltför genusradikal och att det krävs mer än enstaka referenser till traditionell femininitet för att övertyga om dess likvärdighet i förhållande till det mer etablerade begreppet beskyddarmaskulinitet och den syn på mäns unika roll som försvarare av kvinnor och barn som uttrycks genom detta.

Skulle då inte lika gärna Magdalena Anderssons politiska ledarskap kunna beskrivas i termer av omsorgsorientering och omsorgsetik, där Magdalena Andersson förstås som något slags moder Svea som värnar och sörjer för landet? Till stöd för en sådan tolkning kunde exempelvis anföras Magdalena Anderssons fäbless för att vid högtidliga tillfällen klä sig i folkdräkt, det politiska förslaget om ”familjevecka” eller valaffischen ”Skolan ska vara till för barnen, inte ägarna”, som avbildar Magdalena Andersson som den intresserade, empatiska och mycket närvarande vuxenpersonen som möter barnet precis där det befinner sig. Jag ser det ändå som att Magdalena Anderssons politiska ledarskap oftare handlat om att tona ner än om att anspela på eller lyfta fram den egna moderligheten. I rollen som politiker följer Magdalena Andersson alltså i huvudsak en linje från den tidigare förbundskanslern i Tyskland Angela Merkel, den tidigare presidenten i Finland Tarja Halonen och tidigare svenska utrikesministern och EU-kommissionären Margot Wallström, där associationer med den privata sfären snarare ses som begränsande för det egna politiska ledarskapet (och där moderskapet därför tonas ner).[9] Med det vill jag inte bestrida att det även finns inslag av omsorgsorientering (och andra markörer för traditionell femininitet) i Magdalena Anderssons politiska ledarskap, men jag ser det jag kallar för beskyddarfemininitet som mer utmärkande.

Vad jämförelsen mellan Annie Lööfs och Magdalena Anderssons politiska ledarskap visar är att det handlat om att göra kön på olika sätt, där Annie Lööfs politiska ledarskap i betydligt högre grad byggt på att framhäva markörer för traditionell femininitet, inte minst moderskapet och omsorgsorientering, medan Magdalena Anderssons politiska ledarskap i högre grad byggt på omformulering av femininiteten, ”beskyddarfemininitet” (eller att göra femininiteten ”ogjord”, som det också skulle kunna uttryckas). Med det tydliggörs att utvecklingen i postfeministiska genusregimer kan ta olika vägar beroende på de individuella val som kvinnor gör som entreprenöriella politiker.

Jag har i texten använt begreppet ”entreprenöriella politiker” för att betona en kvinnoroll i politiken där kvinnor ses som aktörer som gör individuella val och utnyttjar ett handlingsutrymme. Det kan ses som feministiskt viktigt för att utmana könsstereotypa föreställningar om kvinnor som passiva, svaga och beroende (och om män som aktiva, starka och autonoma).[10] I betonandet av det individuella valet ryms samtidigt tendenser till postfeminism som endast kan motverkas genom att placera det i sammanhang av strukturella och kulturella begränsningar för kvinnor i politiken. Så är det till exempelvis tydligt att även om Annie Lööf och Magdalena Andersson varit med och producerat bilden av sig själva, har det funnits andra medproducenter och aktiva mottagare som gjort sina bedömningar. Politikerkvinnor utsätts alltjämt för trakasserier och våldshot från män som stör sig på deras framfart som kvinnor i det offentliga rummet – som om de fortfarande inte har samma självklara plats som män i det offentliga. Sommaren 2022 var Annie Lööf ytterst nära att mördas av en man med andra politiska åsikter. Riksdagsvalet hösten 2022 innebar störst framgångar för partier (Sverigedemokraterna och Nyans) som vill ge kvinnor minimalt inflytande i politiken. Uppdraget att bilda regering har återigen gått till en man.

 

Joakim Johansson

Docent i statsvetenskap vid Mälardalens universitet och forskare vid Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet.


[1]  Anderberg, C. & Selin, J. (2022), Andersson och Lööf gör besök på stridsfartyg. Expressen, 4 juni.

[2]  Berkqvist, J. & Johansson, J. (2019), Annie Lööf i svenska tidningsmedier – en diskursanalys. Statsvetenskaplig tidskrift, 121(2), s. 241–272.

[3]  Litosseliti, E., Gill, R. & Favaro, L. (2019), Postfeminism as a critical tool for gender and language study. Gender and Language, 13(1), s. 1–22.

[4]  Holmquist, C. & Sundin, E. (red.) (2002), Företagerskan: Om kvinnor och entreprenörskap. Stockholm: SNS.

[5]  von Bergmann-Winberg, M. (2011), Politiskt entreprenörskap – ett nytt fenomen på den samhällsvetenskapliga arenan? I M. von Bergmann-Winberg & Elin Wihlborg (red.), Politikens entreprenörskap: Kreativ problemlösning och förändring. Malmö: Liber, s. 20–43.

[6]  Berglund, K., Ahl, H., Pettersson, K. & Tillmar, M. (2018), Women’s entrepreneurship, neoliberalism and economic justice in the postfeminist era: A discourse analysis of policy change in Sweden. Gender, Work and Organization, 25(5), s. 531–556.

[7]  Berkqvist, J. & Johansson, J. (2019), Annie Lööf i svenska tidningsmedier – en diskursanalys. Statsvetenskaplig tidskrift, 121(2), s. 241–272.

[8]  Berkqvist, J. & Johansson, J. (2019), Annie Lööf i svenska tidningsmedier – en diskursanalys. Statsvetenskaplig tidskrift, 121(2), s. 241–272.

[9]  Van Zoonen, L. (2006), The personal, the political and the popular: A woman’s guide to celebrity politics. The Sociological Review, 9(3), s. 287–300.

[10] Lister, R. (2003), Citizenship: Feminist perspectives. (2 uppl.) London: Palgrave McMillan.

Vi måste komma ifrån tänkesättet att tillväxt i sig är eftersträvansvärt
New Public Management bidrar till att administrationssamhället breder ut sig
I organiseringen av offentlig sektor återkommer samma problem och samma lösningar om och om igen
Ökad projektifiering leder till ökad flexibilitet men också till stress och till förytligande av arbete och relationer
Mats Alvesson & André Spicer. Profile Books Ltd, 2016
Den nya delningsekonomin kräver också nya organisationsformer