Förra året blev dramatiskt för ett antal individer och organisationer sedan ofördelaktiga uppgifter om dem kommit fram i olika medier. Bosse Lindquists tv-dokumentär om kirurgen Paolo Macchiarini ledde till att såväl Universitetskanslern som Karolinska institutets ledning tvingades att avgå från sina poster. Panamadokumenten, som avslöjade hur förmögenheter placerats i skatteparadis, fick den isländske statsministern på fall. Dagens Nyheters granskning av Riksrevisionen fick till följd att alla de tre riksrevisorerna successivt ställde sina platser till förfogande.
Dessa exempel, som skulle kunna mångfaldigas, understryker mediernas allt viktigare roll för granskningen av makthavare och förhållanden i det moderna samhället. Därmed finns det anledning att komplettera statsvetaren Charles Lindbloms synsätt i boken Politics and markets från 1977 – att moderna samhällen styrs av två grundläggande mekanismer: politiken och marknaden – med en tredje styrmekanism i form av granskare i allmänhet och medier i synnerhet.
Lindblom pekade i sin analys på att politiken ger medborgarna möjlighet att uttrycka sin mening i allmänna val, medan de på marknaden kan föra fram sina preferenser genom att köpa – eller inte köpa – olika varor och tjänster. På så sätt är det tänkt att politiker och marknadsaktörer ska uppfylla vad medborgare i olika länder önskar. Politiken styr genom olika slag av tvingande regler samt insamlar och fördelar gemensamma resurser utifrån rådande politiska styrkeförhållanden. På motsvarande sätt ska marknaden förse medborgarna med vad de önskar inom ramen för vars och ens resurser.
För såväl politik som marknad finns dock i praktiken risker för beteenden som inte är till gagn för väljare respektive kunder. Politiker har i olika sammanhang och under olika tider visat sig ha tendenser att missbruka sin makt. Marknadsaktörer har på motsvarande sätt ibland visat sig utnyttja sin marknadsposition eller inte leverera vad de lovat. Dessa risker är en av förklaringarna till en ökande granskning i moderna samhällen av såväl politiska institutioner som marknadsaktörer (Power 1997). Det är också skälet till mediernas ökade betydelse.
Mediernas roll i det moderna samhället kan ses som en fortsättning av den sedan 1800-talet rådande bilden av pressen som den tredje statsmakten vid sidan av regeringen och riksdagen. Sedan dess har den tekniska utvecklingen inneburit att det är mer relevant i moderna samhällen att fokusera på det vidare begreppet medier och att beteckna dessa som en viktig styrmekanism vid sidan av politik och marknad. Mediernas granskning har således under efterkrigstiden blivit allt viktigare för att avslöja oegentligheter. Viktiga förebilder för många journalister världen över blev de amerikanska journalisterna vid Washington Post, Carl Bernstein och Robert Woodward, som i början av 1970-talet avslöjade Watergateskandalen. I deras fotspår har sedan dess ett stort antal journalister världen över ägnat sig åt vad som kallas grävande journalistik för att avslöja oegentligheter. Denna mediebevakning gäller dock inte bara politiken som i Watergatefallet. Den gäller också i ökad utsträckning alla slag av aktörer.
Medan politiken kan bestraffa överträdelser av lagar och förordningar genom böter eller frihetsberövande, kan mediegranskningen, som framgått inledningsvis, leda till en annan typ av sanktion: skandalisering. I de flesta fall innebär det förlust av socialt anseende, men det kan i vissa fall även leda till rättsliga åtgärder. Mot den bakgrunden förefaller enbart risken att hamna i en negativ mediebevakning många gånger ha haft en återhållande effekt på såväl politiker som marknadsaktörer. Enligt uppgift från några makthavare har de då och då frågat sina medarbetare: ”Vad säger vi om Janne Josefsson kommer?” eller: ”Skulle detta hålla för Expressen?” De som blivit ertappade av de granskande journalisterna har antagligen i stället i efterhand beklagat att de aldrig ställde dessa frågor.
Den mer intensiva mediebevakningen har lett till att såväl politiker som marknadsaktörer har utvecklat sin förmåga att hantera journalister (Engwall 2014). De har i allt större utsträckning anställt kommunikatörer − ofta tidigare journalister − för detta ändamål, men också för att föra ut den bild de själva önskar ge. Därmed blir det ännu viktigare att granskarna kan balansera sådana strävanden som syftar till att undvika kritik och att skönmåla. Problemet aktualiserades särskilt i Sverige under hösten 2016, då kriser i medieföretagen Mittmedia och Stampen föreföll kunna leda till begränsade lokala mediebevakningar och därmed ett allt större spelrum för kommunikatörerna i kommunalhusen.
I det här systemet är det viktigt att komma ihåg att styrmekanismerna samspelar och kontrollerar varandra. Politiken anger förutsättningar för såväl marknaden som medierna. För marknadens aktörer finns olika förordningar rörande till exempel associationsformer, redovisning och konkurrens som bestämmer spelreglerna. På samma sätt finns regler för medier som ger dess aktörer friheten att publicera sina nyheter och resultaten av deras granskningar, vilket 2016 särskilt uppmärksammades med anledning av att den svenska tryckfrihetsförordningen firade 250 år. Utöver denna grundläggande lag finns andra viktiga regler, såsom skydd för uppgiftslämnare men också ansvar för publiceringar genom en ansvarig utgivare. Såväl marknad som medier har också satt upp sina egna regler för att på så sätt slippa detaljerad reglering från politiken. Ett exempel från marknaden är formuleringen av uppförandekoder för aktiebolag, medan medier i vårt land i modern tid har antagit pressetiska regler som bland annat innebär att medier är relativt restriktiva att namnge misstänkta brottslingar innan de är dömda. Möjligheten finns också att anmäla publiceringar och programinslag till särskilda granskningsorgan.
Det råder inget tvivel om att stabiliteten i det politiska regelverket är utomordentligt viktig för mediernas roll som granskare. Att regelverket är långsiktigt stabilt är en förutsättning för en grävande granskning. Om det lätt kan förändras då makthavarna känner sig hotade, finns det stor risk för att den undergrävs. Utvecklingen i Turkiet under 2016 har utgjort ett flagrant exempel på hur mediernas fria granskning hotas av successiva politiska ingripanden. Under 2017 är Trumpregimens behandling av media i USA mycket illavarslande.
Medierna är emellertid inte bara beroende av politiken genom dess regelverk. De är också beroende av marknaden. Liksom alla organisationer behöver medieorganisationer resurser utifrån för att överleva. Grundprincipen är att dessa kan genereras på tre sätt: genom läsarintäkter, genom annonser eller genom subventioner. I samtliga fall kan kritiska granskningar riskera att ge negativa effekter. De läsare och annonsörer som ogillar de granskande reportagen kan protestera genom att gå över till någon annan mediekanal. Ett klassiskt exempel är de amerikanska tobaksbolagens hot om annonsbojkotter då tidningar som New York Times började rapportera om samband mellan rökning och cancer. I fall som detta blir styrkeförhållandena mellan medieföretagets redaktionella del och dess ekonomiska del av stor betydelse. Svaga redaktionsledningar kan leda till självcensur och begränsningar i de resurser som krävs för den granskande journalistiken. På motsvarande sätt är det viktigt att redaktionsledningarna inte av kommersiella skäl frestas att publicera granskande reportage som inte står på fast faktagrund.
I dagens och framtidens samhälle utgör även digitaliseringen av medierna ett hot mot granskningen, eftersom medieföretagen haft svårigheter att finna lämpliga betalningsmodeller. Därmed har både annonsintäkter och intäkter från läsare kommit att minska. Denna utveckling tycks, enligt mediedirektörer, förstärkas av att yngre medborgare i allt större utsträckning litar mer på vad de ser på Facebook och Twitter än vad de kan få del av i traditionella medier. Den tekniska utvecklingen har också inneburit att delar av journalistiken avprofessionaliserats genom att visst material numera kan skrivas av robotar. Detta skulle å andra sidan kunna innebära att resurser frigörs för granskande journalistik.
Mot ovanstående bakgrund är det utomordentligt viktigt för styrningen av moderna samhällen att politik och marknad granskas av medierna. Samtidigt står medieföretagen inför stora utmaningar. I vissa länder gäller detta möjligheterna att över huvud taget kunna genomföra granskningar, medan huvuduppgiften för dem i andra länder är att kunna hantera förändrad teknologi, nya konsumtionsmönster och kommunikationssatsningar i de objekt de ska granska. För länder som Sverige kommer av allt att döma förutsättningarna för den granskande journalistiken att vara central i framtida mediepolitik. Om tidigare presstöd framför allt motiverades av behovet av olika politiska röster, förefaller skälet för att tillföra resurser till mediebranschen i framtiden vara medieföretagens viktiga roll som granskare av politik och marknad i ett väl fungerade samhälle.
Lars Engwall
Professor emeritus i företagsekonomi vid Uppsala universitet
Referenser
Engwall, Lars (2014). Corporate governance and communication. I Josef Pallas, Lars Strannegård & Stefan Jonsson (red.), Organizations and the media: Organizing in a mediatized world. New York: Routledge, s. 220–233.
Lindblom, Charles E. (1977). Politics and markets: The world’s political-economic systems. New York: Basic Books.
Power, Michael (1997). The audit society: Rituals of verification. Oxford: Oxford University Press.
