Att företag gör motstånd mot samhällsförändringar som hotar deras existens är naturligt och väletablerat, men exakt hur detta går till har fått mindre uppmärksamhet. Bättre kännedom om olika motståndsformer är centralt för att vi ska kunna förklara varför långtgående samhällsförändringar är så svåra att uppnå. Om vi kan förstå stora företags motstånd mot förändring blir det enklare att förstå varför vi, till exempel, fortfarande är så beroende av fossila bränslen, trots rörelser som Fridays for Future. En kartläggning av motstånd kan även lägga grunden till en mer produktiv dialog mellan företag och olika samhällsaktörer när det gäller samhällsförändringar.
Ordet motstånd förknippas ofta med kamp och barrikader, det vill säga en aktiv och synlig form av försvar av rådande normer, eller ett utmanande av dessa normer. I vissa fall stämmer denna bild med hur företag bemöter olika försök till samhällsförändringar. I flera amerikanska delstater har energiföretag lyckats få lagar mot diskriminering av olja och gas instiftade, vilka gör det möjligt att straffa investerare som ”diskriminerar” olja när de väljer miljövänligare energiformer. Men i många – kanske de flesta – fall är motståndet tystare och svårare att uppfatta: ingen står på barrikaderna, men företagen lyckas ändå hindra eller senarelägga olika förändringar.
Tyst motstånd kan anta två former: det som är dolt (osynligt), och det som är indirekt (implicit)[1]. Dolt motstånd är precis som det låter osynligt utanför organisationen, vilket gör det svårbemött för förändringsivrare och aktivister. Det kan yttra sig genom att man undanhåller kunskap om en produkts skadeverkningar, som när flera av de stora olje- och gasbolagen länge teg om sina egna forskares insikter om fossila bränslens påverkan på klimatet.[2] Detta motstånd kunde anas men var inte synligt och därmed svårt att bevisa och motverka. Andra exempel på dolt motstånd är när företag tillsätter kommittéer och arbetsgrupper med miljövänliga ändamål, utan att ge dem tillräckliga resurser eller befogenheter för att kunna utföra sina uppdrag.[3] Utåt sett medverkar företagen i att bekämpa klimatförändringar, men internt gör de motstånd.
En mer kraftfull form av tyst motstånd är det indirekta, det vill säga agerande som syns men vars underliggande syfte är svårklassificerat, eller där bakomliggande intressenter är svåra att identifiera. Den fossila bränsleindustrin har länge motarbetat klimatrörelsen genom att sponsra forskning vars målsättning är att så tvivel kring de skadliga effekterna av deras produkter.[4] Till skillnad från dolt motstånd är detta agerande fullt synligt, men dess syfte är samtidigt höljt i dunkel eftersom argumenten presenteras som faktabaserad forskning, snarare än som motiverade av ekonomiska intressen. Sådant motstånd är möjligt genom att strategiskt använda den grundläggande akademiska principen om skepticism och därigenom skapa osäkerhet kring vad forskningen verkligen vet om klimatförändringarna och deras orsaker.[5]
Ett annat exempel på indirekt motstånd, där företagens intressen kamoufleras bakom andra grupper och organisationer, kommer från den amerikanska smärtlindringsindustrin och har beskrivits av den undersökande journalisten Patrik Keefe i boken Empire of Pain. Han visar hur företag lyckades legalisera opioid-baserade läkemedel genom att i tysthet sponsra patientgrupper som vädjade till myndigheterna om det stora behovet av starkare smärtlindring.[6]
Indirekt motstånd kan också utövas i mer vardagliga interaktioner. Motstånd mot miljörörelsen har ofta tagit sig uttryck i form av ironi, humor och nervärderande skämt, vilket gör det möjligt att förlöjliga aktivister och samtidigt undvika kritik för beteendet genom att hänvisa till att det bara var ”på skoj”. Indirekt motstånd kan även ta organisatoriska former. När FN 1972 skapade ett permanent miljöråd (UN Environmental Secretariat) förlades detta till Nairobi, Kenya, långt ifrån New York och Genève där de viktigaste besluten tas. På det viset marginaliserades miljörörelsen inom FN-systemet under en tid.
Tyst motstånd är inte lika slagkraftigt mot förändringstryck som öppet motstånd. Det är färre som ser tyst motstånd, vilket försvårar mobilisering av allierade och deras organisering. Det är heller inte klarlagt hur effektivt tyst motstånd är – huruvida det kan utgöra mer än en fördröjningsåtgärd. Eftersom tyst motstånd inte leder till offentlig debatt lyckas företagen sällan undergräva förändringskraven helt och hållet. Trots olje- och gasföretagens ideliga ansträngningar fortsätter arbetet mot klimatförändringar, om än långsamt.
Samtidigt kan tyst motstånd vara fördelaktigt för företagen. Kanske viktigast av allt är att tyst motstånd gör det möjligt för företag att undvika offentliga debatter, vilket är viktigt i en alltmer medialiserad värld. I USA vill få företag öppet motsäga sig regleringar av automatvapen. På liknande sätt är det inte längre PR-mässigt möjligt för energiföretag att förneka fossila bränslens roll i klimatförändringar. Ett mer strategiskt alternativ för många företag är då att motarbeta förändringar i tysthet. Tyst motstånd är dessutom mindre resurskrävande än öppen och explicit konfrontation, vilket ofta kräver mobilisering av både finansiella och politiska resurser.[7]
Tyst motstånd möjliggör även för företag att avsäga sig ansvar för en långsam förändringstakt. Om företag kan peka på att de tillsatt en intern expertgrupp och att forskningen visar på motsägelsefulla resultat blir det svårare för aktivister att anklaga dem för att motarbeta förändring. Ett sådant slingrande förutsätter att företagen lyckas dölja sitt motstånd, annars löper man risken att behäftas med hyckleri.[8]
Inom forskningen har tyst motstånd länge setts som ”den svages vapen” mot övermakten.[9] Vi menar att tyst motstånd är särskilt fördelaktigt för stora företag, dels för att det låter dem dölja sitt agerande, men även för att storföretag – till skillnad mot den svage – har tillgång till politiska och finansiella resurser, vilket möjliggör sofistikerat och långvarigt motstånd. Ett fokus på tyst motstånd bland företag öppnar för flera viktiga utmaningar och frågor för forskare, allmänheten och för företagen själva.
En första utmaning är att hitta och påvisa dolt motstånd. Hittills har tyst motstånd främst identifierats genom detaljerade historiska skildringar av enskilda fall, i mångt och mycket en form av grävande journalistik. Detta skulle kunna kompletteras med ett bredare strukturerat arbete som tar avstamp i offentliga arkiv och granskningar. Med hjälp av artificiell intelligens kan forskare identifiera mönster i investeringar, språkbruk och strategiska agerande som tyder på tyst motstånd. Systematisk analys av forskningsfinansiering och forskningsresultat kan också belysa när företagsintressen ligger bakom olika analyser och granskningar.
Bättre bevisföring skulle göra det lättare att identifiera de företag som gör motstånd, men även visa på de många företag som genuint stödjer sociala och politiska förändringar. Identifiering av motstånd möjliggör också debatt och ger därigenom möjlighet till konsensusbeslut om förändringsformer och förändringstakt.[10] Många företag har legitima ekonomiska och organisatoriska skäl att motsätta sig de förändringar som efterfrågas av samhället. Om de förblir i det tysta med sitt motstånd kan det på sikt få negativa konsekvenser för samhällets utveckling och för demokratin i allmänhet. Identifikation är med andra ord viktigt, inte främst för att peka finger utan för att möjliggöra dialog.
Ytterligare en viktig fråga är hur dolt och indirekt motstånd organiseras. Konkurrensforskningen och dess studier av priskarteller och andra tysta samarbetsformer har gett vissa insikter, men många frågor kvarstår. En viktig fråga för framtida forskning är hur olika former av motstånd relaterar till varandra. I det fåtal studier av hur större företag motarbetar förändringar kan man se att formen för motstånd förändras över tid.[11] Det som börjar som öppet motstånd ändras till indirekt för att sedan bli dolt, medan det som börjar som dolt kan bli öppet och sedan indirekt. Hur och varför organisationer ändrar motståndsform är ytterligare ett intressant område för vidare studier.
Att känna till hur företag kan göra motstånd mot förändring är viktigt inte bara för dem som vill ge råd till företagsledare, utan kanske ännu viktigare för dem som vill driva igenom samhällsförändringar. Det är inte förrän vi förstår hur motstånd fungerar som det kan bemötas, och här har forskarna ett viktig roll genom att visa upp tyst motstånd. Genom att kartlägga och blottlägga agerande som syftar till att motverka förändring kan forskare bidra till att lyfta frågor till allmän genomlysning och därigenom göra storföretagens motstånd mer kostsamt. Genusstudier har på ett systematiskt vis exponerat tyst motstånd mot jämställdhetsarbete, och därigenom försvårat olika former av motstånd och möjliggjort förändring.
Men forskare kan även användas i företagens tysta motstånd. Forskarnas roll är att ifrågasätta tidigare studier, och forskningens metod bygger i stor mån på tvivel. I vissa fall, till exempel inom tobaksindustrin, står det klart att forskare har missbrukat sin ställning för att skapa tvivel utan sund vetenskaplig grund. En intressantare men också svårare avvägning gäller den forskning och de forskare som inte missbrukar sin ställning, men som trots det löper risken att bli en del av motståndet. Hur detta fungerar, och vad som kan göras åt detta, är en viktig fråga inför framtiden.
Professor vid Företagsekonomiska institutionen vid Uppsala universitet
Docent i företagsekonomi vid Waseda University’s School of Commerce, Japan
[1] Edman, J. & Arora-Jonsson, S. (2022), Slander, shouts and silence: Incumbent resistance to disruptive logics. Organization Theory (April). s. 1-22
[2] Bonneuil, C., Choquet, P.-L. & Franta, B. (2021), Early warnings and emerging environmental accountability: Total’s responses to global warming, 1968–2021. Global Environmental Change. s. 1-10
[3] Wright, C. & Nyberg, D. (2017), An inconvenient truth: How organizations translate climate change into business as usual. Academy of Management Journal, 60(5), s. 1633–1661.
[4] Oreskes, N. & Conway, E. (2011), Merchants of doubt: How a handful of scientists obscured the truth on issues from tobacco smoke to global warming. Bloomsbury.
[5] Oreskes, N. (2015), The fact of uncertainty, the uncertainty of facts and the cultural resonance of doubt. Philosophical Transactions of the Royal Society A: Mathematical, Physical and Engineering Sciences, 373(2055), 20140455. s. 1-21
[6] Keefe, P.R. (2021), Empire of pain: The secret history of the Sackler dynasty. Bond Street Books.
[7] Edman, J. & Arora-Jonsson, S. (2022), Slander, shouts and silence: Incumbent resistance to disruptive logics. Organization Theory (April). s. 1-22
[8] Brunsson, N. (2002), The organization of hypocrisy. Övers. N. Adler. (2 uppl.) Malmö: Liber.
[9] Scott, J.C. (1987), Weapons of the weak: Everyday forms of peasant resistance. New Haven: Yale University Press.
[10] Purdy, J.M. & Gray, B. (2009), Conflicting logics, mechanisms of diffusion, and multilevel dynamics in emerging institutional fields. Academy of Management, 52(2), s. 355–380.
[11] Wright, C. & Nyberg, D. (2017), An inconvenient truth: How organizations translate climate change into business as usual. Academy of Management Journal, 60(5), 1633–1661.
