”Jag ligger och tittar ut genom fönstret på trädet i min trädgård. Hela dagarna, många dagar. Det har liksom blivit min huvudsysselsättning. Jag har egentligen två lägen: ligga i sängen och titta på trädet eller halvligga i soffan och titta ut på samma träd.”  (ur min dagbok)

Gillar du att sitta i skogen och göra ingenting? För i så fall kan vi prova det innan vi sätter in någon medicin, det har nämligen samma effekt för hjärnan” säger läkaren på vårdcentralen då han utfärdar dia­gno­sen ”utbränd”. ”Jo absolut, om jag bara hade tid, men när ska jag hinna det?” svarar jag stressat. Jag fick tid, en massa tid. För att min hjärna skulle reparera sig. När orken fanns gick jag ut och satte mig under en tall. Och bara tittade. På en annan tall. Jag minns hur jag tyckte att skogen ”rörde sig för fort” emot mig då jag promenerade, då blev det för många intryck. Helst ville jag bara sitta still och titta på ett enda träd. Det var liksom lagom. Trädtittandet hjälpte. Hjärnan fick vila och kroppen reparerade sig själv, och hela jag blev klokare på kuppen.

Några år senare, en sommardag 2020 läser jag den nyss utgivna boken ”Tänk som ett träd” av Jacques Tassin, sittandes under mitt träd i trädgården. Boken är liten och vacker, skriven av en fransk forskare inom växtekologi och musikaliskt översatt av Astrid Hjort till svenska. Här argumenteras stringent och poetiskt med såväl naturvetenskapliga som humanistiska referenser att vi människor borde lära oss av träden, och börja tänka som träden.

Titta på träd i all ära, men tänka som ett träd? Hur då? Varför? Helt enkelt för att de är så smarta, långt smartare än vi människor, argumen­terar Tassin på ett övertygande sätt. Till skillnad från människor lever träden i samklang med sin omgivning, anpassar sig efter den men tar inte från den utan berikar den. Stundtals får de oväntade jämförelserna mellan träd och människor som löper igenom boken (där träden alltid är överlägsna) en att skrat­ta till: ”Vi skulle utan tvekan tjäna på att tänka mer som ett träd när vi går in i en affär för att köpa produkter som kommer bli avfall” (s. 96). Andra gånger behöver man verkligen stanna upp, då en enda mening väcker existentiella frågor: ”Att hitta tillbaka till träden är framförallt att hitta tillbaka till det som är annorlunda; inte en projektion av oss själva, utan ett annorlunda som vi accepterar som en okänd och nästan onåbar entitet” (s. 113).

Boken landar i resonemang om hållbarhet som gör det som är så svårt: kopplar ihop natur­ve­ten­skap­liga fakta med samhällets och människors hållbarhetsproblem med poesin och litteraturen som kitt. Ett finstämt, melodiskt och samtidigt rakt sätt att närma sig hållbarhetsproblematiken med träden i fokus, beskrivna som vår planets lågmälda superhjältar.

Som forskare och lärare i företagsekonomi upplever jag ett skriande behov av texter som berör, som hjälper oss att knyta an till oss själva, våra kroppar, våra tankar, våra samhällen, till den jord, den värld vi lever av och på. Texter som knyter ihop utmaningar som företag och organisationer står inför med dagens miljökris och kan visa oss hur vi kan tänka på nya sätt.

Läsningen av ”Tänk som ett träd” vidgar mina perspektiv på värl­den och på min plats i den,
en värld där trädet är en ”levande och fly­tande kraft” som ”visar de mänsk­liga samhällena ett sätt att vara”. Författaren tar tydligt avstånd från en mystifiering av träd, tvärtom är det genom en djupdykning i trädens ekologi och en översättning av denna till ord som väcker bilder: till exempel så lever trädet ”i ett samboförhållande med döden och tränger inte ut den”, och det förklaras sakligt varför det är så.

Min egen personliga hållbarhetskollaps skedde medan jag var ansvarig för en kurs i företagsekonomi med fokus på hållbarhet. Ironin i det hela slog mig först långt senare. Nu ställer jag mig frågan, hur ska jag bli lika smart som ett träd? Hur ska jag få in träden i min forskning och undervisning i företagsekonomi? Jag tror de kan göra stor nytta, steg ett får nog bli att läsa Jacques Tassins lilla vackra bok tillsammans med studenter i före­tagsekonomi och bedriva covidsäk­ra litteraturseminarier under trä­­den utanför mitt campus.

Av Matilda Dahl