Under de 10 år som gått sedan Organisation & Samhälle grundades har nästan 200 artiklar publicerats i 20 tryckta nummer. Tidskriften har bjudit in bidrag till femton temanummer och även välkomnat artiklar som handlat om andra ämnen. Utöver det har intervjuer, krönikor, debattartiklar och ett stort antal bokrecensioner publicerats. I den här texten reflekterar vi över några framträdande och mindre framträdande diskussioner som har präglat tidskriftens första årtionde.
Beställ ditt tryckta exemplar i beställningsformuläret här.
Företagsekonomisk självkritik
I det första numret från 2014 framhöll Brunsson att företagsekonomiska kunskaper är nödvändiga för att vi ska förstå det moderna samhället och uttryckte samtidigt en förhoppning om att tidskriften skulle bidra till att resultaten av företagsekonomisk forskning spreds till en bredare allmänhet.1 I många avseenden har denna förhoppning infriats under de 10 år som tidskriften har funnits, där ämnets mångfald och relevans för en mängd olika samhällsområden har framgått genom artiklarna. Men som sig bör i en tidskrift med vetenskaplig grund, har det även funnits utrymme för kritik och problematisering av företagsekonomin, både som vetenskaplig disciplin och som organisatorisk praktik.
En återkommande kritik genom åren har rört företagsekonomins tendens att förenkla, och ibland förvränga, komplexa sociala och ekologiska sammanhang för att göra dem hanterbara. Kritiken var särskilt framträdande i temanumret ”Företagsekonomiskt tänkande”2, där konsekvenserna av företagsekonomins grundantaganden lyftes fram och diskuterades. I detta nummer från 2019 skrev exempelvis Du Rietz om cirkulär ekonomi och problematiserade samtidigt den linjära syn på organisatoriskt värdeskapande som är vanlig inom företagsekonomin där ”input” genom ”throughput” slutligen leder till någon form av ”output” som lämnar organisationen.3 Du Rietz förklarar att detta synsätt osynliggör miljöföroreningar, svinn och avfall samt det faktum att det som organisationer producerar ofta har ett liv efter att det har konsumerats. I samma anda beskriver Hoppe hur företagsekonomins tankefigurer och antaganden om effektivitet kan få förödande konsekvenser inom hälso- och sjukvård när dessa antaganden konkurrerar ut alternativa perspektiv på vad som är vård med hög kvalitet.4 Mot denna bakgrund förespråkar Hoppe, liksom Du Rietz, vikten av att vara uppmärksam på företagsekonomins antaganden och komplettera eller förändra dem där det behövs för att de ska vara ändamålsenliga. Detta är ett budskap som har framförts i ett flertal kritiska artiklar genom åren. Winroths text om vad som händer när företagsekonomisk terminologi får tränga in i definitionen av oss själva påminner oss dock om att det finns områden där företagsekonomiskt tänkande kanske gör bäst i att hålla sig borta helt och hållet.5
Syftet med kritiken av företagsekonomin har i huvudsak varit att utveckla ämnet på ett sätt som gör det fortsatt relevant för vår förståelse av samhällsutvecklingen. Kritiken gör oss uppmärksamma på hur lockande6 men samtidigt riskfyllt det kan vara att förstå våra organisationer och vårt samhälle genom tankemodeller som förenklar verkligheten till den grad att den företagsekonomiska representationen av verkligheten blir overklig och därmed direkt skadlig7. Detta kan vi tyvärr se många exempel på idag, inte minst inom vårdsektorn. Men kritiken inger också hopp, då den visar att vi bryr oss om vårt ämne och dess bidrag till samhället.
Styrning och organisering av offentliga verksamheter
Ett drivande tema i tidskriften under många år handlade om en ny form för offentlig styrning eller New Public Management (NPM). Det är inte enkelt att sammanfatta alla dessa artiklar eftersom gränsdragningarna mellan vad som är NPM och vad som är andra reformer inte enkelt låter sig göras. Men en övergripande bild av de senaste 10 åren är att NPM kan liknas vid förvaltningens Janusansikte. Den ena sidan ger en bild av ambitioner med effektivisering och modernisering av den offentliga förvaltning medan den andra ger bilden av offentliga verksamheter som i allt snabbare takt snärjer in sig i ett byråkratiskt snårnäste.
Det har som sagt funnits många som haft något att säga om NPM under åren. För O&S var dock 2014 ett guldår i sammanhanget. Att just 2014 var så intensiv är inte särskilt förvånande. Även om forskarsamhället under årtionden hade varnat för och uppmärksammat fenomenet, var det egentligen först efter Zarembas artikelserie i Dagens Nyheter 2013 med ”Historien om Herr B” som NPM kom att gå från att vara ett inomvetenskapligt analysbegrepp till att bli ett allmänpolitiskt begrepp. Att forskare tog plats i tidskriften får ses som en naturlig konsekvens av att folk i allmänhet nu började prata om det vi forskare pratat om i decennier.
I en uppskattad artikel 2014 gör Czarniawska och Solli en historisk tillbakablick.8 De påminner oss om att NPM i mångt och mycket sågs som en frälsare för den då krisdrabbade offentliga sektorn. Effektiviseringen av en sektor som präglades av skenande utgifter var ett måste. Det problematiska uppstod dock i den bristande anpassningen till den offentliga sektorns kontext. I stället försökte alla efterlikna den privata sektorn, trots att marknaden inte lyckats leverera som förväntat. Intensifierad revisionskultur och ökade krav på transparens resulterade i försämrade förutsättningar för kvaliteten. Ivarsson Westerberg och Forssells är inne på ett liknande spår.9 Trots att ambitionerna med NPM i de flesta fall syftat till att effektivisera verksamheterna, har det i stället lett till en ökad administration. Arbetet med interna marknader och resultatenheter leder till nya byråkratiska nivåer, fler möten, mer kommunikation och ökad stress. Valfriheten i den öppna offentliga förvaltningen ökar den administrativa bördan.
Vi känner alla igen dessa historier. Allt fler ska välja alltmer, externa konsulter och producenter ska ta plats på de iscensatta (kvasi)marknaderna och medborgaren förvandlas till en kund. Fler aktörer, fler marknader och fler tjänster. Som ett brev på posten (kanske med det avreglerade PostNord AB?) uppstår behovet av att mäta, granska och utvärdera mer. Alvehus pratar om en ”tydlighetsparadox” där mätningar som ska göra allting tydligare, ganska ofta gör mer skada än nytta.10 I komplexa situationer omvandlas allt till – till synes – enkla mätetal, vilket konkurrerar ut möjligheten till professionella bedömningar.
Debatten om NPM har stundtals gått hög. Almqvist, Catasús och Wällstedt pekar på att debatten lidit av att vara allt för svart och vit.11 I sin artikel förespråkar de en nyanserad ansats för att anamma det som fungerat och förkasta det som inte gjort det. Samtidigt uppmanar Bringselius oss att inte svälja NPM med hull och hår.12 Hon varnar för att idén om opolitisk ledning och prestationsmätning kan leda till just en sådan onyanserad och förenklad debatt som förbiser viktiga trender som ökad granskning och bättre koordinering inom offentlig sektor.
Om diskussionen och debatten om NPM initialt handlade om en onyanserad debatt och bristande implementering, har diskussionen därefter – grovt räknat – handlat om två teman. Det första temat rör alternativ till NPM. Här hittar vi till exempel Regnös artikel13 om tillit i genusmärkt offentlig förvaltning samt Alexius och Vähämäkis artikel14 om relationen mellan NPM och tillit. Det andra temat handlar om att förstå att NPM inte bara uppstår och försvinner, utan kommer i olika vågor. Här hittar vi exempelvis Vähämäkis artikel15 om reformvågor och Karlssons artikel16 om NPM som omstart.
Urvalet av artiklar och teman ovan präglas naturligtvis av såväl en gränsdragningsproblematik som begreppsförvirring. Vad är NPM och vad är annat? Blir det NPM bara för att en författare skriver det? Vilka artiklar behandlar NPM och vilka behandlar andra typer av reformer? Oavsett svar på dessa frågor tror vi inte att debatten om NPM är över (även om det då och då bubblar upp argument för att tiden med NPM är förbi). Likt många andra slagkraftiga akronymer och allomfattande managementbegrepp (som av oklar anledningen nästan uteslutande är på engelska i den svenska företagsekonomin) kommer NPM med högsta sannolikhet fortsätta diskuteras även framöver.
Arbetslivet
När gästredaktörerna Norbäck och Sundin bjöd in till temat ”Vad är nytt i det nya arbetslivet” var intresset från författare så stort att artiklarna publicerades både i sista numret 2017 och i första numret 2018. Författarna riktar bland annat uppmärksamheten mot skillnader mellan arbetsgivares och ungdomars attityder till arbetslivet17, konsekvenser av organisationers ökade fokus på friskvård18 samt betydelsen av de råd som jobbsökarbranschens karriärcoacher ger till arbetssökande19. Andra artiklar behandlar både möjligheter och arbetstagares utsatthet i specifika typer av företag och branscher så som uppstartsbolag20, inom konstvärlden21 och bland företag som driver verksamhet i projektform22. Ett par artiklar knyter an till diskussioner om NPM.23 Flera av de artiklar som har ett fokus på offentlig förvaltning innehåller förstås också diskussioner som är relevanta för att förstå vad som händer på våra arbetsplatser. Jonnergård och Krantz ansluter till de många artiklar som publicerats i O&S om granskningssamhället när de diskuterar konsekvenserna av dokumentstyrning och standardisering av arbetsprocesser för vårt arbetsliv.24 Utvecklingen av sociala medier samt digitaliseringens konsekvenser för arbetslivet har också diskuterats i flera artiklar. Temanumret 2018 avslutades med Czarniawskas studier av både de skäl vi har att oroas och de förhoppningar som är kopplade till teknikutvecklingen.25 Senare diskussioner i tidskriften har, särskilt efter pandemin, satt fokus på distansarbetets innebörd för arbetsmiljö och arbetsgemenskap.26
Frågan om hur det svenska arbetslivet bättre kan spegla samhällets mångfald har också berörts i några artiklar, kanske framför allt i de artiklar som vi diskuterar nedan i relation till jämställdhet och rättvisa. I temanumret om arbetslivet satte Gawell dessutom fokus på arbetsintegrering27 och i en bokrecension 2016 diskuterar Pallas28 ett antal företag som offentligt resonerar kring rekrytering av individer som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Ett kommande temanummer av O&S belyser det faktum att allt fler företag, exempelvis IKEA, Spotify och KPMG, nu tydligt kommunicerar en ambition att arbeta på ett sätt som är jämställt och inkluderande. Temaredaktörerna bjuder in till reflektion kring vad som händer när begreppen mångfald, jämställdhet och inkludering tolkas i olika sammanhang och av olika aktörer. Vi kan också ställa frågor om vad som kännetecknar företag som flitigt kommunicerar hur de arbetar med mångfald, jämställdhet och inkludering. Är det de företag som har ”kommit längst” i arbetet eller finns det andra utmärkande drag? Finns det andra sätt att resonera kring dessa frågor i andra organisationer som vi kan lära av? Nyligen krävde representanter för tre svenska fackförbund statistik över medlemmarnas etniska tillhörighet/hudfärg som ett verktyg för att motverka strukturell rasism. Hur förhåller sig detta till att åtminstone några stora företag uppger lönsamhet och effektivitet som argument för jämställdhet och inkludering?
Redaktörerna för det kommande temanumret om mångfald i arbetslivet pekar också på möjligheten för oss forskare att rikta blicken mot vår egen verksamhet. Studenter utbildas med förhoppningen att de rustas för att agera ansvarsfullt och inkluderande i sina framtida yrkesroller men hur ser det ut på de svenska universiteten? Ska och kan vi arbeta mer och effektivare med dessa frågor på våra akademiska institutioner? Många svenska universitet och högskolor rekryterar i ganska hög utsträckning medarbetare och studenter från andra länder än Sverige. Hur lyckas vi med ambitionen att vara inkluderande, och vad innebär det i akademin? Hur relaterar dessa frågor exempelvis till diskussionen om det svenska språkets ställning i den högre utbildningen?
Det här är exempel på frågor om arbetslivet som vi bara har börjat diskutera i O&S och som vi tror att våra författare och läsare vill diskutera vidare. Men det finns förstås fler relevanta frågor kopplat till arbetslivet som ännu inte har diskuterats i tidskriften. Löner och lönesättning är ett exempel, trots att det är en fråga som upptar en hel del tid för många chefer. Efter sommaren 2024 är det relevant att fundera över om företagsekonomer kan bidra mer till diskussionen om överväganden kopplat till den fysiska säkerheten på våra arbetsplatser. Sverige anses vanligtvis ha en stark arbetsmiljölagstiftning och arbetsmarknadens parter riktar återkommande uppmärksamheten mot säkerhet och hälsa. Under det senaste året har vi dock kunnat läsa om flera allvarliga arbetsplatsolyckor i Sverige och om internationella organisationers utmaningar när det gäller säkerheten i deras verksamheter. Vi ser fram emot fortsatta diskussioner om företagsekonomins bidrag till kunskapen om arbetslivet.
Klimat och miljö
Klimatfrågan är en ödesfråga och som företagsekonomer borde vi vara väl lämpade att påpeka det uppenbara: vi har inte längre råd att blunda.29 Det räcker dock inte att öppna ögonen och inse allvaret. Här krävs organisering – något som ju sägs vara vår paradgren.
Det är därför med viss bävan vi blickar tillbaka på tidskriftens historia genom kritiska klimatglasögon. Har vi skrivit för lite och för grunt? Det dåliga samvetet har gjort sig påmint genom åren, inte minst i redaktionens samtal om önskade temanummer. En gång var vi nära, men en gästredaktör hoppade av, och sedan rullade det på med andra ämnen. Ödesfrågan (med stort Ö) har ännu inte förärats något temanummer och miljö och klimat har inte varit ett integrerat perspektiv. Sanningen är att frågorna i flera nummer lyser helt med sin frånvaro. Produktionen i O&S kan därmed sägas vara en rimlig spegling av det samhälle vi lever i, där miljö- och klimat oftast behandlas som en fråga för det dåliga samvetet. Ett pliktskyldigt bihang, en extra punkt längst ner på att-göra-listan. En fråga som – märkligt nog – inte verkar ha förtjänat ett egenvärde utan som nästan alltid måste rättfärdigas i förhållande till andra värden. I O&S finns det gott om exempel på detta. Det är till exempel för att ”räknas som en framgångsrik organisation” som företag ”inte bara ska gå med vinst” [utan också ska erbjuda] ”en god yttre miljö, som Brunsson observerar i det allra första numret.30
Det är också tydligt att de flesta skribenterna har förhållit sig relativt lydigt till råden i Hallonstens bok om att göra nytta genom att försöka ikläda sig rollen som ”modernitetens kritiska samvete”31. Brytting och Westelius är till exempel inte sena att ifrågasätta ”den harmoniska bilden av företaget” när de påpekar att ”att ta ansvar behöver inte betyda att man får förtroende och vice versa”32.
Vi får veta att mediebilden formar förståelsen för vad som är ansvar33, att organisationsledningar har bristande etiska kunskaper och färdigheter34, och att den konsument som tror sig idka
hållbar konsumtion, varumärkesaktivism, delningsekonomi eller cirkularitet snarast bidrar på ett hörn till ”corporate branding” och till att upprätthålla existerande, ohållbara strukturer.35 Vi drar slutsatsen att Hallonstens råd om ”kritik” och ”konsekvensneutralitet”, är särskilt framträdande då de flesta författare framför sin klimatkritik på behörig distans och i en neutral, saklig ton.
I artikelskörden finner vi också något mer konstruktiva, hoppfulla bidrag, till exempel om möjligheter till förbättrad samhällskritisk infrastruktur genom investeringar36, möjligheten att redovisa ”hållbarhet” och att ställa om mot ”hållbart värdeskapande” och ”hållbar utveckling”.37 Men då är vi ju tillbaka där igen. Tillbaka i den dominerande tanken som förleder oss att tro att miljön och klimatet främst är till för oss som herrar och damer på täppan, och för något annat som vi behöver och beslutar över. Miljön och klimatet reduceras till våra resurser för värdeskapande och utveckling, som vi helst värderar i kronor och ören. När ”osynliga” miljöskulder framträder är det därför inte förvånande att det är spörsmål som risken för felvärdering som engagerar mest.38
Bland de mer radikala bidragen genom åren vill vi nämna Bonnedahls artikel39 om människan som ”värdeförbrukare, inte bara värdeskapare”, där han drar slutsatsen att ”människan har lyckats forma och exploatera naturen i sådan grad att vi förletts tro att alla värden skapas i samhället, mellan individer och organisationer”. Miljöekonomen Kallis tillväxtkritiska bok Nerväxt (svensk översättning 2020) har recenserats40 och i samma anda skriver Rennstam om ”växtvärk”41 och Svensson om människor som ”inte bara konsumerar utan slukar sin omvärld och sina medmänniskor med hull och hår, förbrukar dem som en parasit utan att lämna något substantiellt tillbaka”42. Jensen uppmärksammade 2020 att den utbredda användningen av begreppet av konkurrens i betydelsen tävlan på marknader riskerar att leda till katastrof.43 Vlasov föreslår att entreprenörer borde bli ”återvildade”44, och i sin bokkrönika om Tassins bok Tänk som ett träd manar Dahl oss att göra just det boktiteln anför, med motiveringen: ”Till skillnad från människor lever träden i samklang med sin omgivning, anpassar sig till den men tar inte från den utan berikar den.”45.
Bland de få självkritiska bidragen finner vi artiklar som argumenterar för en bildningspraktika för företagsekonomer46 – för inre mognad och en större känslighet för hur naturen och ekonomin är sammanflätade. Vi hoppas att fler artiklar ska präglas av mera mod, ödmjukt allvar47 och inte minst självrannsakan.48
Jämställdhet och rättvisa
Till sist en diskussion som länge var påfallande frånvarande i tidskriften men som nu långsamt börjat vinna mark och få livskraft – den om jämställdhet och rättvisa. Frånvaron är intressant med tanke på att det moderna organisationssamhället följer en ordning grundad i dikotomin mellan ”maskulint” och ”feminint”. Dikotomin syftar inte på män och kvinnor som individer eller grupper, utan snarare på stereotypa beteenden och stilar som traditionellt associeras med respektive genus. Män kan därför anta beteenden som anses ”feminina” och vice versa.49 Inom O&S har ”maskulina” verklighetsdefinitioner ofta dominerat, vilket speglar den manliga dominansen inom både näringslivet och det företagsekonomiska ämnet. Andelen kvinnliga professorer i företagsekonomi är låg, och ännu lägre är andelen kvinnor i chefspositioner inom företag och styrelser. Öberg uppmärksammar, i en artikel från 2023, den skeva könsfördelningen i näringslivet, särskilt inom aktiebolag och på börsen. Hon påpekar att det var först 2021 som en kvinna fick vara kvar som VD i ett företag som hon grundat efter att det börsnoterats.50 Detta understryker ojämlikheten i näringslivet. Kvinnor innehar endast 35 procent av börsens styrelseposter och 20 procent av de ledande positionerna inom näringslivet. Många kvinnor är dessutom ofta ensamma i styrelser, omgivna av män. Denna snedvridna representation väcker frågan om hur den påverkar forskare och studenters syn på företagsvärlden och möjligheterna till jämställdhet.
I en sällsynt artikel om jämställdhet från 2016 argumenterar Stockenstrand för att unga kvinnor ofta rekryteras som lovande talanger och framtida ledare i organisationer men faller bort innan de når maktpositionerna, vilket skapar en illusion av jämställdhet51. Hon betonar i stället vikten av att rekrytera kompetenta seniora kvinnor till betydelsefulla uppdrag och positioner. Ett vanligt strategiskt argument för att kringgå att inkludera seniora kvinnor har varit att hävda de saknar ”rätt” kompetens. Därför, menar Stockenstrand, är det ur jämställdhetssynpunkt avgörande att inte bara fokusera på antalet män och kvinnor i en grupp, utan också på den makt och de positioner som dessa individer innehar. På liknande sätt skriver Regnö 2018 att en utmaning med att organisera i en genusmärkt offentlig förvaltning är att kompetenser inom den kvinnodominerade vårdsektorn osynliggörs eftersom de anses vara kopplade till kvinnliga egenskaper snarare än till förvärvade kunskaper.52
O&S inkluderade jämställdhet som tema för första gången 2023. I temanumret ”Genusperspektiv på företagande” utmanar författarna den traditionella bilden av företagaren som en vit, medelklass, heterosexuell man som lever i en kärnfamiljskonstellation. I texterna framträder nya och diversifierade perspektiv på företagande, som inte bara bryter mot de traditionella normerna utan också visar hur företagare, familjeföretag och företagsamhet kan se ut på andra sätt än de vi vanligtvis möter på ekonomisidorna och i läromedel. Redaktörerna, en grupp forskare inom entreprenörskapsforskning, bestående av Berglund, Ahl, Tillmar och Pettersson, skriver att ”förhärskande genusstrukturer fortfarande tvingar kvinnliga företagare och ledare att anpassa sig till traditionella föreställningar om genus för att bli betraktade som trovärdiga.”53 Samtidigt pekar de på möjligheterna för ett mer hållbart företagande i välfärdssamhällen som prioriterar jämställdhet, något som främjar företagande för både kvinnor och män.
Frågan är om företagsekonomin saknar en djupare förståelse för rättvisefrågor. Jensen efterlyser visserligen företagsledare med bättre etiska kunskaper och förutspår att företag som inte klarar av att agera ansvarsfullt riskerar att slås ut från marknaden.54 Generellt sett är dock frågor kopplade till rättvisa gällande vem som har makt och inflytande i organisationer underrepresenterade i tidskriften. Kan det vara så, som Brunsson föreslår i en debattartikel 2022, att det är ett misstag att betrakta företagsekonomi som ett neutralt och amoraliskt ämne, eftersom företagsekonomer förenas i ett gemensamt intresse av att göra organisationer framgångsrika?55 I strävan efter att förstå organisationers framgång, dumhet, kundgrupper, spännande konsumentkulturer samt ambivalenta lednings- och styrningsprocesser försvinner ofta mer komplicerade frågor om rättvisa. Det är dags att under det kommande decenniet även ta dessa frågor på större allvar.
Litteratur
[1] Brunsson, N. (2014). Företagsekonomi: en introduktion. Organisation & Samhälle, 1, s. 5–10.
[2] Organisation & Samhälle (2019, 2).
[3] Du Rietz, S. (2019). En cirkulär ekonomi – företagsekonomiskt tänkande bortom den linjära värdekedjan. Organisation & Samhälle, 2, s. 38–44.
[4] Hoppe, M. (2019). Om företagsekonomins på- och avknappar. Organisation & Samhälle, 2, s. 44–50.
[5] Winroth, K. (2019). Besatta av varumärken. Organisation & Samhälle, 2, s. 50–56.
[6] Dahl, M. (2019). Tankar som känns: drömmen om den perfekta organisationen. Organisation & Samhälle, 2, s. 56–62.
[7] Jensen, T. (2024). Företagsekonomins produktion av overklighet. Organisation & Samhälle, 1.
[8] Czarniawska, B., & Solli, R. (2014). Hur går det för New Public Management i svenska kommuner? Organisation & Samhälle, 2, s. 26–32.
[9] Ivarsson Westerberg, A., & Forssell, A. (2014). New Public Management och administrationssamhället. Organisation & Samhälle, 2, s. 40–44.
[10] Alvehus, J. (2014). Att mäta eller inte mäta – tydlighetsparadoxen i professionell verksamhet. Organisation & Samhälle, 2, s. 46–50.
[11] Almqvist, R., Catasús, B., & Wällstedt, N. (2014). Det är både teorin och tillämpningen av New Public Management som skapar rädda organisationer! Organisation & Samhälle, 2, s. 50–54.
[12] Bringselius, L. (2014). New Public Management – ett enkelt penseldrag som förklarar det mesta? Organisation & Samhälle, 2, s. 34–40.
[13] Regnö, K. (2018). Att organisera för tillit i genusmärkt offentlig förvaltning. Organisation & Samhälle, 2, s. 72–78.
[14] Alexius, S., & Vähämäki, J. (2021). Tillitsparadoxen – när fortsatt NPM-styrning främjar tillit. Organisation & Samhälle, 1, s. 10–16.
[15] Vähämäki, J. (2018). Idéer om tillit och kontroll kommer i reformvågor. Organisation & Samhälle, 2, s. 32–28.
[16] Karlsson, T. (2022). Nu startar vi om NPM! Organisation & Samhälle, 1, s. 16–22.
[17] Lindell, E. (2017). Arbetsgivare om unga anställda – Krav på flexibilitet och behov av stabilitet. Organisation & Samhälle, 2, s. 26–30.
[18] Loodin, H. (2017). Från sjuka arbetare vid löpande bandet till friska medarbetare på löpbandet. Organisation & Samhälle, 2, s. 50–56.; Cederström, C., & Thanem, T. (2018). Kroppsarbete i dagens prestationskultur. Organisation & Samhälle, 1, s. 42–46.
[19] Vesterberg, V., & Dahlstedt, M. (2017). Jakten på jobb: Jobbsökarbranschen, arbetslivet och framtiden. Organisation & Samhälle, 2, s. 36–42.
[20] Styhre, A. (2017). Venture Labour: Att lönearbeta utan att kompenseras för marknadsrisk. Organisation & Samhälle, 2, s. 30–36.
[21] Borgblad, H. (2017). Den ofrivilliga marknadsföraren. Organisation & Samhälle, 2, s. 42–46.
[22] Hallin, A. (2017). Projekt – Arbetsform för framtiden? Organisation & Samhälle, 2, s. 46–50.
[23] Molin, F., & Hansson, J. (2018). Tillit och verksamhetsanpassad styrning. Organisation & Samhälle, 1, s. 46–50.
[24] Jonnergård, K., & Krantz, J. (2017). När tanke blir till regel: Om dokumentstyrning av lärare och socionomer, Organisation & Samhälle, 2, s. 56–62.
[25] Czarniawska, B. (2018). Robotisering på gång! Organisation & Samhälle, 1, s. 62–66.
[26] Espersson, M. Lidén, A., & Westrup, U. (2023). När kontorsarbetare blev distansarbetare: Kollegiala relationer under pandemin. Organisation & Samhälle, 1, s. 78–82.
[27] Gawell, M. (2018). Arbetsintegrering i sociala företag och frivilligorganisationer. Organisation & Samhälle, 1, s. 50–56.
[28] Pallas, J. (2016). Crazy is the new black. Organisation & Samhälle, 1, s. 56–58.
[29] Stockenstrand, A-K. (2023). Den klimatblinda finanskulturen. Organisation & Samhälle, 1, s. 52–54.
[30] Brunsson, N. (2014). Vad som räknas som en framgångsrik organisation har blivit en alltmer komplicerad fråga. Organisation & Samhälle, 1, s. 9.
[31] Hallonsten, O. (2022). Modernitetens kritiska samvete: En samhällsvetenskap som gör nytta. Stockholm: Santérus förlag.;
se även Eriksson- Zetterquist, U. (2022). Har samhällsvetenskapen en USP att värna? Organisation & Samhälle, 1, s. 57–60.
[32] Brytting, T., & Westelius, A-S. (2014). Gärna förtroende men först ett rejält ansvar. Organisation & Samhälle, 1, s. 30–36.
[33] Grafström, M. & Windell, C (2014). Mediebilden formar bilder av vad som är ansvar. Organisation & Samhälle, 1, s. 38–42.
[34] Jensen (2024).
[35] Solér, C. (2015). Hållbar konsumtion eller ”corporate branding”. Organisation & Samhälle, 1, s. 36–40.; Cassinger, C. (2015). Aktivism i den nya kapitalismens kultur. Organisation & Samhälle, 1, s. 48–54.; Alexius, S., & Furusten, S. (2020). Med kritisk blick på delningsekonomin. Organisation & Samhälle, 1, s. 46–52.; Corvellec, H., & Stowell, A. (2023). Cirkulär är inte synonymt med hållbar. Organisation & Samhälle, 1, s. 66–72.
[36] Alm, J., Jonsson, R., & Paulsson, A. (2022). Läckande organisationer och underhåll av samhällskritisk infrastruktur. Organisation & Samhälle, 1, s. 10–15.
[37] Jonäll, K., & Rimmel, G. (2016). Redovisning av hållbarhet – kommunikation genom integrerad rapportering.
Organisation & Samhälle, 1, s. 44–50; Nachemson-Ekwall, S. (2016). Hållbart värdeskapande och idéburen marknadsekonomi. Organisation & Samhälle, 2, s. 10–17; Cassinger, C., & Nilsson, J-H. (2021). Hållbar utveckling i överturismens era. Organisation & Samhälle, 1, s. 4–9.
[38] Paananen, M., Runesson, E., & Samani, N. (2021). De osynliga miljöskulderna och risken för felvärdering. Organisation & Samhälle, 2, s. 36–42.
[39] Bonnedahl, K-J. (2015). Om avståndet till naturen och oviljan till hållbar konsumtion. Organisation & Samhälle, 1, s. 26–31.
[40] Paulsson, A. (2020). Bokrecension: Nerväxt. Organisation & Samhälle, 2, s. 44–45.
[41] Rennstam, J. (2020). Växtvärk – dags att ifrågasätta status quo. Organisation & Samhälle, 2, s. 38–44.
[42] Svensson, P. (2015). Konsumismen. Organisation & Samhälle, 1, s. 58–63.
[43] Jensen, T. (2020). Hur mycket tävlan tål vi? Organisation & Samhälle, 2, s. 32–37.
[44] Vlasov, M. (2020). Regenerativt entreprenörskap: inbjudan till att bli återvildad. Organisation & Samhälle, 1, s. 60–66.
[45] Dahl, M. (2020). Tänk som ett träd. Organisation & Samhälle, 2, s. 67.
[46] Babri, M., Per Carlborg, P., & Öberg, C. (2020). Bildningspraktika för ekonomer. Organisation & Samhälle, 2, s. 70–71.
[47] Ericsson, D., & Kostera, M. (2020). Att organisera hopp i en brytningstid. Organisation & Samhälle, 2, s. 54–58.
[48] Möller, D., & Nordqvist, M. (2020). Tillfällets ekonomi: Hur skönlitteratur kan ge nya perspektiv på företagande. Organisation & Samhälle, 2, s. 58–66.
[49] hooks, b. (2000). Feminism is for everybody: Passionate politics. London: Pluto Press.
[50] Öberg, C. (2023). Kvinnor i företagsstyrelser – Ökar forskningen ojämnställdheten? Organisation & Samhälle, 1, s. 60–66.
[51] Stockenstrand, A-K. (2016). Att leda för jämställdhet. Organisation & Samhälle, 2, s. 52–58.
[52] Regnö (2018).
[53] Berglund, K., Ahl, H., Tillmar, M., & Pettersson, K. (2023). Genusperspektiv på entreprenörskap. Organisation & Samhälle, 1, s. 66–72.
[54] Jensen, T. (2014). För dåliga etiska kunskaper och färdigheter i ledningen. Organisation & Samhälle, 1, s. 42–46.
[55] Brunsson, K. (2022). Till mänsklighetens gagn? Organisation & Samhälle, 1, s. 73–75.
