2018/02, Bokrecensioner

Return to Meaning – A Social Science with Something to Say, Alvesson, M., Gabriel, Y. & Paulsen, R., Oxford University Press, 2017

”Upp till kamp? – ­Recept för en mer meningsfull företags­ekonomi”

För ett år sedan hade jag nöjet att läsa Mats ­Alvessons, Yiannis Gabriels och Roland Paulsens bok Return to Meaning – A Social Science with Something to Say (Oxford University Press). Jag applåderade deras engagemang och ”recept” för mer meningsfull samhällsvetenskap, men var mer ljumt inställd till problembeskrivningen (Respons 6/2017). Min huvudsakliga kritik då var att boken aspirerar på att tala för samhällsvetenskapen som helhet, men har ett ganska snävt företagsekonomiskt perspektiv. Istället för att åter­igen sammanfatta boken som helhet kommer jag därför att reflektera kring bokens recept och dess relevans för just oss företagsekonomer i ljuset av några dagsaktuella företeelser

Return to Meaning har under året som gått rönt välförtjänt uppmärksamhet och diskuterats i såväl seminarie- som fikarum. Bokens fortsatta relevans är tydlig om man skummar forskningsnotiser i dagspress: Den Kinesiska vetenskaps­akademin har nyligen reagerat mot problem kring ”artikelräknande” och undermålig forskning genom att etablera en strikt lista på tillåtna och icke tillåtna tidskrifter för landets forskare. I Sverige har statens utredare Pam Fredman föreslagit ökad makt för lärosätena att fritt disponera såväl basanslag som studentpeng för att möjliggöra ”strategiska satsningar”. I Europa och USA ökar kritiken mot de vetenskapliga förlagens oligopol, med Tyskland och Sverige som föregångsländer.

Företagsekonomi är det fält som kanske bäst exemplifierar ”massutbildningen” som kritiseras av Alvesson m.fl. Sedan högskolornas expansion under 1990-talet ägnar lejonparten av svenska universitetsanställda företagsekonomer sin arbetstid huvudsakligen åt undervisning. Annorlunda ser det ut i våra grannländer där tjänste­inne­hållet är mer jämt fördelat mellan undervisning och forskning. Att kontinuerligt ”söka pengar” är för de flesta svenska företagsekonomer en förutsättning för att kunna forska. Beroendet av ett mindre antal statliga forskningsråd och privata stiftelser medför att svenska företagsekonomer därför är institutionellt betingade till större lyhördhet och lydnad till rådande makthavare än våra kollegor i andra länder; ”Inga praktiska resultat av forskningen såsom nya innovationer?” – Avslag!, ”Glömt schablontexten om mångfaldsperspektiv?” – Avslag!, ”För akademisk problembeskrivning?” (Jo, jag har faktiskt hört denna kommentar) – Avslag!”

Alvesson m.fl. argumenterar, likt andra, för fokus på forskningskvalitet holistiskt sett i stället för att enbart ”räkna artiklar” i meriteringsärenden. Detta är också i linje med policyn hos välrenommerade lärosäten i Europa och USA, liksom forskningsfinansiärer som ERC. Företagsekonomer behöver fortsätta att diskutera ”kvalitet” vs. ”kvantitet” och dess implikationer för våra lärosäten. Vissa ekonomihögskolor har anammat tämligen strikta kvalitetskriterier med klara instruktioner till sakkunniga. Vid andra lärosäten verkar kriterierna gå mer mot kvantitet. Många lärosäten har fortfarande högst generiska instruktioner med stora frihetsgrader för sakkunniga att själva avgöra vad som är bra och dålig forskning. Hetero­geniteten och de ofta luddiga kriterierna kan skapa rättsosäkerhet och riskaversion.

Utöver kritik mot ytlig, finansieringsdriven eller artikelräknande forskning så kritiserar Alvesson m.fl. de moderna ”mikrostammar” som diskuterar alltmer detaljerade eller navelskådande spörsmål utan någon större relevans för den lokala miljön. Men frågan är om forskare för några decennier sedan verkligen hade en starkare lokal anknytning. Sverige har både globaliserats och demokratiserats (t.ex. i termer av klass, etnicitet och kön bland såväl fakulteter som studenter) parallellt med att akademin gjort densamma, vilket gör en historisk jämförelse orättvis. Det är dock intressant att ställa sig frågan vilka forskare som idag aspirerar på roller som en lokalt förankrad ”företagsdoktor” (Ulf af Trolle)? Är det ens möjligt för en företagsekonom idag att besitta kunskaper så breda och djupa att man handgripligen kan hjälpa till vid företagsrekonstruktioner? Olika former av lokalt fokus kan beaktas. Aktivt deltagande i samhällsdiskussioner är ett sätt. Företagsekonomers arbete i det tysta med att bistå näringsliv och myndigheter i juridiska, finansiella, redovisningsmässiga eller organisatoriska spörsmål bör heller inte underskattas.

Baserat på den kritik som förs fram i boken, vad kan svenska företagsekonomer göra? Ett exem­pel är att titta på framstående institutioner i Sverige som de facto jobbar enligt liknande förutsättningar, till exempel nationalekonomi eller sociologi vid Stockholms Universitet som båda är bland världens främsta institutioner inom re­spek­tive fält. Vad har de gjort för att bli världsledande?

Bokens, i min syn, mest realistiska och potenta ”recept” är de som förordar aktivt arbete för (eller vid behov motstånd mot) institutionella reformer i vårt fält. Företagsekonomer kanske inte alltid är de första som makthavare vänder sig till eller medborgare tänker på som ”forskare”, men givet vårt antal och centrala ställning i utbildningssammanhang finns god grund för såväl kollektiv mobilisering genom nationella och internationella intressegrupper, ämnesråd (Fekis?), fackföreningar m.m. I den mån dessa gemensamt utkräver reformer ökar chanserna till framgång. Sist men inte minst finns gott om in­spiration i Return to Meaning för den individuella forskaren att sträva efter kreativ och nyskapande, och vid behov även ’olydig’, forskning. En måhända enkel men ack så viktig väg för ökad individuell meningsfullhet i forskningen, såväl för den enskilde företagsekonomen såväl som fält.

Av Karl Wennberg

Print Friendly, PDF & Email