2016/01

Härifrån till verkligheten – forskningen och berättandet | av Louise Bringselius

Hur kan man förstå hur korruption uppstår i organisationer?

Under senare tid har många fall av tvivelaktiga normer och en omedvetenhet om vad som kan vara korruption uppdagats av media. Ett par aktuella exempel är Swedbank och SCA. I fallet Swedbank pekar man (t.ex. Carolina Neurath i SvD 16 februari 2016) särskilt på hur vänskapsrelationerna mellan toppcheferna i Swedbankskrisen väcker misstankar. Andra aktuella fall är Arla, Kommunal och FIFA – organisationer där de missförhållanden som har avslöjats kanske upplevs som särskilt komprometterande, eftersom de är medlemsbaserade. Det finns även en ständigt återkommande diskussion om vänskapskorruption när det gäller val av ledamöter till bolagsstyrelser. När korruption och tvivelaktiga normer uppstår i offentliga organisationer och bland politiker är det särskilt allvarligt, eftersom det riskerar att leda till en ond spiral, menar professor Bo Rothstein i en aktuell debattartikel (DN 24 april 2016). Demokratin bärs upp av en mellanmänsklig tillit som är svår att återupprätta när den väl har gått förlorad, förklarar Rothstein, som har forskat länge kring korruption.

För att förstå hur och varför korruption uppstår i organisationer, behöver man förstå hur normer och värderingar – kultur – utvecklas över tid i grupper, organisationer och samhällen. Man behöver också förstå individers rationaliseringar. Inte sällan är de personer som ägnar sig åt korruption människor som av omgivningen upplevs som ärliga och pålitliga, vilket gör situationen särskilt provocerande och intrikat. Om det inte ligger en omedvetenhet bakom deras agerande, kan man i dessa fall misstänka att rationaliseringsprocesser har satts i spel, för att de ska kunna motivera sitt agerande.

Ett sätt för forskningen att närma sig de subtila mekanismer som bidrar till korruption är täta, fördjupade berättelser. Ett intressant exempel på en sådan berättelse är Mikael Holmqvists aktuella bok Djursholm – Sveriges ledarsamhälle. Han beskriver där en av de miljöer som många av näringslivets toppchefer idag rekryteras från – och till. Här komplicerar Holmqvist frågan om korruption och visar att det inte behöver handla om ett val enbart mellan vänskapskorruption och meritokrati, utan att andra faktorer än vänskap och meriter ibland kan ges prioritet. I det här fallet handlar det, enligt Holmqvist, om en ”konsekrati”, där att man fostrar och premierar en viss uppsättning beteenden, attityder, yttre företräden och manér.

I stället för att underordna sig forskningsjournalernas snäva format, har Holmqvist valt att söka sig mot den andra ytterligheten. Det här är en bok på 741 sidor som erbjuder en genuint tät beskrivning av normer och beteenden i en av Sveriges mest mytomspunna miljöer. Inblicken i Djursholms inre värld är förbehållen endast ett fåtal. Holmqvist är en av dem och han öppnar dörren även för oss andra. Han erbjuder med boken dels en tät berättelse, dels en kontext för att förstå framväxten av konsekratin. Jag ska därför dröja mig kvar vid den här boken.

Som läsare översköljs man i boken av ett sakligt och detaljerat återgivande av intervjupersonernas berättelser – berättelser som bitvis kan upplevas som nästan irriterande skönmålande. Kritiska röster släpps också fram, men det är först när man har läst sig fram till vad som blygsamt betecknas ”Efterord”, med start på sidan 674, som analysen träder in. Då gör den det, å andra sidan, med emfas. Holmqvist slår här fast att det inte handlar om excellens i kunnande i dessa kretsar, utan snarare om ”excellens i manér”. Holmqvist skiljer mellan meritokrati och konsekrati och förklarar att den sistnämnda, som präglar Djursholm, ”bygger […] på föreställningen att en individs sociala värde har sin grund i hans eller hennes aura, strålglans och nimbus, där det praktiska kunnandet i allt väsentligt handlar om excellens i hur man förhåller sig till världen – och inte vad man vet om den” (sidan 674). Den typiska djursholmaren har inte större intellektuell förmåga än den genomsnittliga svensken, förklarar han.

Det som utmärker ett samhälle som Djursholm, är att det skiner, inte minst tack vare att sociala problem förträngs eller ignoreras, men också genom att människor inte ägnar sig åt (triviala) vardagsaktiviteter som kan äventyra den kollektiva auran, eller klär sig, äter, skrattar, dricker, promenerar och så vidare på ett sätt som kan uppfattas som stillöst eller vulgärt. […] Det finns en kollektiv konsensus att inte prata illa om Djursholm och att kollektivt dölja problem, i alla fall så länge det bara är möjligt. Dess invånare strävar mot att själva bli skinande, och lyckas mer eller mindre väl med detta, vilket är centralt för Djursholms förmåga att i omvärldens ögon framstå som en förebild med rätt att förmana, påpeka och ge vägledning. (Holmqvist sidan 674)

Holmqvists bok är intressant vad gäller såväl innehåll som format. Materialet är extremt rikt och omfattande. I stället för att låta berättelsen drunkna under ett tungt täcke av egna tolkningar och analyser, får intervjupersonernas berättelser tala för sig själva. De kompletteras med fakta, men tonen är fortfarande lågmäld och neutral. Mellan raderna väver Holmqvist in trådar som bildar ett mönster, men man får själv göra sin analys som läsare. Själv undviker han, i själva berättelsen, att sätta sig till doms över dem han studerar. Detta är en udda hållning i en tid då forskare ofta inte bara uppmuntras att publicera snabba resultat i internationella tidskrifter, utan också att sammanfatta sina resultat på sätt som väcker medias och allmänhetens intresse – en strategi som kan fungera väl ibland, men som riskerar att leda till stora volymer relativt ytlig forskning, utan utrymme för nyanser och komplexitet. Rubriksökandet riskerar också att leda till att förtroendet för forskningen undermineras, då den blir allt mer inriktad på felfinneri. Ytterst handlar det om en balans mellan självständig kritisk analys och respekt gentemot dem som är föremål för forskningen.

En rik, tät beskrivning (se t.ex. Geertz, 1973), som den Holmqvist erbjuder i sin bok, har den stora fördelen att den bidrar till ökad förståelse för betydelsen av historia och kontext. Boken visar hur individer, grupper och organisationer över tid har samverkat i upprätthållandet av gemensamma normer och en bild av samhället och dess medlemmar som speciella och överlägsna andra. Han berättar hur en vurm för familjelivet ofta kombineras med en verklighet där föräldrarna är frånvarande, vilket kan tyckas paradoxalt. Barnen lär sig emellertid att betrakta föräldrarnas frånvaro som tecken på att de är ”socialt betydelsefulla” eller har en bra karriär, vilket anses viktigt. De lär sig att konfrontation ska undvikas, att misslyckanden ska döljas och att yttre företräden är viktiga.

Det finns likheter mellan Holmqvists bok och Maciej Zarembas artikelserier i Dagens Nyheter, exempelvis artikelserien ”Rättvisans demoner” (DN 2015), om problem med vissa attityder och förutfattade meningar hos socialtjänstemän, exempelvis vad gäller män som vårdnadshavare. Zaremba visar på hur dessa attityder görs till sanning och hur dessa tjänstemän därmed kan berättiga ett agerande som i grunden strider mot krav på rättssäkerhet i myndighetsutövning. Han visar också hur dessa attityder leder till beslut som kan bli livsavgörande för enskilda individer.

Likheterna får mig att fundera över om det här kan betraktas som ett tecken i tiden. Holmqvist och Zaremba förenas av en önskan att göra en djup och genuin skildring av sådana normer och värderingar som är så svårfångade inom ramen för både traditionella forskningsstudier och traditionell journalistik – och att visa på att dessa normer kan få mycket stora konsekvenser för individ och samhälle. Holmqvists berättelse innehåller inte samma dramatik som Zarembas reportage, men den tar också sikte på de subtila processer där värderingar formas och bekräftas, hela tiden med utgångspunkt i det faktum att många av ledarna i svenskt näringsliv har sina rötter i just Djursholm. De är båda texter som bidrar till att ta oss härifrån till verkligheten – via berättandet. Inte i hastiga skildringar eller svepande analyser, utan med plats för fördjupning och eftertanke.

Louise Bringselius
Docent och universitetslektor i företagsekonomi vid Lunds universitet.


Referenser
Geertz, C. (1973). The Interpretation of Cultures. New York: Basic Books.
Holmqvist, M. (2015). Djursholm – Sveriges ledarsamhälle. Stockholm: Atlantis.

Print Friendly, PDF & Email