2015/01

Om avståndet till naturen och oviljan till hållbar konsumtion | av Karl Johan Bonnedahl

”Utmaningen är monumental. Våra ekonomiska begrepp och förhållningssätt har utvecklats under en period då människan lyckats forma och exploatera naturen i sådan grad att vi förletts tro att alla värden skapas i samhället, mellan individer och organisationer.”

Konsumtion är ett av dessa begrepp som förenar stor samhällelig betydelse med en vanligtvis låg grad av reflektion. Bortom statistiska kategorier och konkreta framträdanden (som när jag äter) är det ofta oklart precis vad som menas och var någonstans den ena betydelsen övergår i den andra, i den kökkenmödding som bildas tillsammans med begrepp som behov, nytta, preferenser, köp, efterfrågan och tillväxt.

Oklarheterna är intressanta då de döljer tveksamma antaganden, ger missriktade normer och, delvis därför, hör samman med stora konkreta problem. Ett pekar inåt: Vad får vi egentligen ut av vår konsumtion? Ett annat handlar om vår relation till omgivningen: Vad kräver och orsakar konsumtionen där? Detta andra är alltså det ekologiska problem som vi hellre talar om i termer av hållbarhet eller, kanske ännu hellre, som ”miljöproblem”. Det blir då begreppsligt något där borta och lösningar kan därmed lättare hållas just borta från vardagens praktik och prioriteringar. Nu ska jag göra det omvända, ta oss dit bort, till naturen, för att bättre förstå vår konsumtion och för att som ett andra steg hitta ett sundare förhållningssätt till konsumtionen. Ett sätt att gå till grunden med detta är nämligen att titta på djuren. Vi jämför oss sällan på allvar med de andra arterna (metaforer om människor som åsnor, grisar, lejon och annat handlar om särskiljande inom vår art; inte om identifikation med andra), men gör vi det så kan vi ha en del att lära om konsumtion, och om oss själva. Vi kan väl åtminstone se?

Vid den tid jag skriver texten kan det då handla om att se en talgoxe som söker ett fågelbord med solrosfrön eller – om vi lämnar human förtätning för att köra förbi en produktionsskog – en ren som krafsar efter lav under snötäcket. Det handlar om mycket tid och eget arbete i de processer som leder fram till den konsumtion som handlar om föda, näring till själva varelsen, organismen. I princip all handling (1) rör basbehov, (2) utförs endast med hjälp av kroppen och den energi som kroppens arbete har kunnat lagra och mobilisera, och (3) relationen mellan arbete och konsumtion är dessutom direkt.

Därmed har vi redan funnit tre sätt på vilka vi (friska, bemedlade) människor har frigjort oss från de biofysiska betingelser som binder djuren och som visar sig i konsumtionen. Den här frigörelsen karaktäriserar egentligen hela det moderna projektet, inklusive vårt ekonomiska system och ekonomiämnena: En frigörelse från, och kontroll över, våra betingelser. Ja, som moderna människor har vi också gjort oss av med ”biofysiska” före ”betingelser”. Följaktligen finns heller inte naturen i ekonomers texter eller när vi på annat sätt artikulerar ekonomisk praktik – talar om hur världen är och bör vara – åtminstone inte som annat än material för exploatering, vidare för konsumtion: timmer, malm, fjällsluttningar, havsstränder, svin, fjäderfä etc.

Jämfört med den beskrivning som gällde djuren karakteriseras den moderna välståndsmänniskans konsumtionsprocesser snarast av motsatserna: Huvuddelen har inget eller mycket litet med basbehov att göra, den bygger normalt på stor energitillförsel utifrån och betydande användning av teknologi, och merparten av konsumtionen har ingen direkt koppling till det egna arbetet; aktiviteterna binds istället samman genom komplexa relationer på marknader. Det mesta av detta skulle kunna ingå i en normal sammanfattning av ”utveckling”, och det har antagligen mycket att göra med hur ett gott liv upplevs här och nu. Vill vi prata om hållbarhet leder det däremot till problem som är större än vi vill erkänna.

För det första har givetvis det faktum att vi människor inte nöjer oss med att konsumera för att tillfredsställa basbehov en avgörande betydelse för belastningen på ekosystemen (klotet får dessutom ungefär 80 miljoner fler ”konsumenter” på ett år). Drivkrafterna bortom basbehoven är ju oändliga, och sociala jämförelser har blivit centrala samtidigt som både företag och den ekonomiska politiken säger åt oss som privatpersoner att konsumera mera – oavsett vilken nivå vi nyss låg på. Med den relativa ökningen som samhällsnorm kan ekologisk hållbarhet aldrig nås, oavsett hur många gånger vi använder ”hållbar tillväxt” och dylika språkkonstruktioner som bygger på principen gärna något nytt, men jag ger inte upp det jag prioriterar idag. Invanda föreställningar, befintliga privilegier och stabilitet i ekonomiska och sociala system visar sig vara klart viktigare än långsiktig hållbarhet. Som norm är tillväxten (exempelvis mätt genom ökad konsumtion) även pessimistisk inför människans potential. För att hitta lyckan i konsumtion hjälps vi av ängslighet och missnöje. När jag förmås att känna att resultatet av min tidigare konsumtion antagligen inte duger, och att jag därför kanske inte duger, då blir jag både en bättre konsument och en mer funktionell individ i ett tillväxtsamhälle. Tillväxtpolitik kan då ses som försök att institutionalisera ett seriemissnöje: Vi måste snart bli missnöjda med det som lockade oss att bli nöjda idag (Da capo al fine).

Den andra delen av vår frigörelse, som bygger på att konsumtionen inte längre är begränsad till frukten av vårt kroppsarbete, har lett till den sköna kombinationen av ökningar såväl i bekvämlighet som i konsumtionens nivåer och variation. Detta bygger dock på ett massivt nyttjande av Jordens lagerresurser. Ungefär 4/5 av den globala ekonomins ständigt växande krav på energiförsörjning är fossil, vilket, jämfört med en ekologiskt hållbar situation, har möjliggjort betydligt mer omfattande konsumtion men också större humansamhällen i andra bemärkelser. Även teknologin har förstås en direkt roll här, som redskap för kontroll och exploatering, men den har också del i den faktiska och upplevda distans som nu finns mellan människa och natur. Med Karl Poppers och den banbrytande ekologiske ekonomen Georgescu-Roegens analys har vi en exosomatisk orientering: Vi har överträtt de biologiska begränsningarna genom att utveckla och göra oss beroende av verktyg och system som inte är delar av kroppen. Att vi dessutom allt mer har kommit att både se världen och definiera oss själva genom exosomatiska instrument (”årets julklapp” 2014, det s.k. aktivitetsarmbandet, kan utgöra exempel) har förstås konsekvenser för vilka lösningar vi ser på problem: Kärnkraft och genteknik framstår då som mer lockande och framstegsvänligt än beteendeförändringar och minskad konsumtion.

För det tredje har vår konsumtion avskilts från det egna arbetet genom marknader, men marknadsrelationer har också ersatt direktkontakt med människor och natur som ger förutsättningar för konsumtionen. I många stycken ger detta ett effektivt system för resursallokering, vilket för med sig föreställningen att konsumtionen optimeras. Med direkta relationers bortrationalisering följer dock att behov ersätts med efterfrågan, och systemet gynnar de ekonomisk bemedlade (istället för de fysiskt bemedlade, som i naturens system). Skillnaden mellan begreppen kan inte nog betonas. Medan efterfrågan bygger på preferenser och betalningsförmåga är behov inte bara något annat; stora behov (t.ex. vid svält) motsvaras ofta av låg eller ingen betalningsförmåga, och därmed ges inte relevanta efterfrågesignaler på marknaderna. Stor betalningsförmåga sammanfaller istället ofta med att basbehov redan är väl sörjda för (exempelvis tillgång till bostad, föda, fysisk trygghet, utbildning och sjukvård). Ändå är basbehov inte ens ett relevant begrepp i den normala ekonomidiskursen. Sammantaget kan vi säga att denna del av vår frigörelse (som sidoeffekter) förstärker föreställningen om vår frikoppling från biofysiska samband, gör ansvaret för våra handlingar mer diffust och försvagar konsumtionens relation till fundamentala behov. Detta gör även kopplingar mellan konsumtion och nytta tvivelaktiga i ett högkonsumtionssamhälle som Sverige.

Ytterligare två typer av frigörelse är värda att nämnas. Vertikalt har vi tagit en fri roll i näringskedjan. Vi är en toppredator som äter vad vi vill och hur mycket vi vill. Vi domesticerar och äter alla djur som vår kultur tillåter; kombinerar husdjur med industriell produktion och varvar viltvård med artutrotning. Konsumtionen har dessutom sträckts långt utöver ätandet i ”djurisk” bemärkelse (för att täcka de energi- och näringsbehov vår organism har). Vi ”äter” mark, skog och malm; vi äter bakåt i tiden, konsumerar av miljontals år gamla processer, och vi äter framåt i tiden, t.ex. genom att lämna radioaktivt avfall i marken och växthusgaser i atmosfären. Horisontellt har vi dessutom frigjort oss från särskilda habitat (lämpliga fysiska miljöer) genom att kunna förflytta oss till vilka utmarker som helst och exploatera alla platser vi vill. Denna förmåga – och strategi – har skapat enorma förutsättningar för konsumtion och lett till kraftigt expanderande samhällen. Detta betyder dock även undanträngning, främst av andra arter (t.ex. genom monokulturer och fysisk infrastruktur) men strategin bidrar också i förlängningen till konflikter mellan människor. Genom vårt enögda fokus på att människor skapar värden, och inte även förbrukar sådana, har vi en svag beredskap för att möta kriser och konflikter relaterade till naturresurser.

Min jämförelse med djuren kan användas som illustration av hur långt vi är från en konsumtion i samspel med omvärldens långsiktiga kapacitet. Vår frigörelse från betingelserna som fortfarande binder djuren i deras konsumtion har dessutom fört med sig, som Bill McKibben skrev redan för ett kvartssekel sedan, att det inte längre finns någon egentlig natur. Detta skapar förstås väldigt speciella förutsättningar för möjligheterna att nå ”hållbarhet”. Med exempel från oss svenskar ska vi också hantera det faktum att konsumtionen ger upphov till ca 12 ton växthusgaser per person och år och att den som ett globalt genomsnitt skulle kräva resurser från 3,7 Jordklot.

Vägen till denna problemsituation förklarar i hög grad våra svårigheter att hitta lösningar. Att vi i både föreställningar och handling har avlägsnat oss från de biofysiska förutsättningarna gör det också svårare att se och värdera dem. Hittills har kontroll och exploatering varit grundelement i våra förhållningssätt till omgivningen. För att komma ur situationen tycks vi oförmögna att ändra strategi, trots att ytterligare fokus på kontroll, bearbetning och teknologi riskerar att betyda positiv återkoppling; förstärkta obalanser. Exemplen till trots handlar lösningen inte om att bli som djuren utan snarare om att, även när vi diskuterar ekonomi, återskapa något av den förståelse för värden och kvaliteter som tidigare faktiskt visats av sådana portalfigurer som John Stuart Mill och John Maynard Keynes.

Utmaningen är monumental. Våra ekonomiska begrepp och förhållningssätt har utvecklats under en period då människan lyckats forma och exploatera naturen i sådan grad att vi förletts tro att alla värden skapas i samhället, mellan individer och organisationer. Utmaningen är nu inte bara att återvinna en realism genom att erkänna naturvetenskapliga fundamenta. Utmaningen är också etisk: Den icke-mänskliga världen består av mer än potentiella resurser för exploatering, omvandling och konsumtion, och vi måste göra skillnad mellan efterfrågan och behov. Av dessa båda måste behoven naturligtvis vara de viktigare.

Tacksamt nog rymmer det ena problemet som har berörts – frågan om varför vi konsumerar – lösningar till det andra. När vi har genomskådat det bedrägliga löftet om vad ”mer” snart ska ge, och först då, är vi på väg mot att lösa hållbarhetsproblemet. Två av de nya normer vi behöver på vägen är måttfullhet och rättvisa (Bonnedahl, 2012), men för att lyckas måste vi också släppa en del av det motstånd som Burenstam Linder (1969/2007, sid. 155) pekade på för nästan ett halvsekel sedan:

De människor som säger sig betvivla möjligheten av en behovstillfredsställelse är
säkert uppriktiga. Men de är också fientligt inställda till blotta tanken. Detta är
kanske mera förvånande. Vi har kommit att ogilla den slutgiltiga framgången.
Medlen har blivit målet. Missnöje med de materiella villkoren betraktas som en
sporre i livet. Våra förhoppningar och ambitioner förknippas med materiellt ”framåtskridande”.
Vi kräver det som ett utlopp för vår verksamhetslust. Strävandena att
skapa ekonomisk tillväxt har medfört nya värderingar och ”vested interests”. Behovstillfredsställelse
framstår som ett verkligt hot, inte bara som ett ekonomiskt-politiskt
problem.

Karl Johan Bonnedahl
Universitetslektor i företagsekonomi, Handelshögskolan vid Umeå universitet


Referenser
Burenstam Linder, S. (2007, ursprungligen 1969). Den rastlösa välfärdsmänniskan. Tidsbrist i överflöd – en ekonomisk studie. Stockholm: Ratio.
Bonnedahl, K.J. (2012). Från ekonomiskt till hållbart, från exploatering till samexistens. Lund: Studentlitteratur.
McKibben, B. (1989). The end of nature. New York: Random House.
Georgescu-Roegen, N. (1993, ursprungligen 1971). The Entropy Law and the Economic Problem. I: Daly, H.E. & Townsend, K.N. (red.), Valuing the Earth. Economics, Ecology, Ethics, 75–88. Cambridge, MA: MIT Press.

Print Friendly, PDF & Email