2016/01

Redovisningens skuld i Europas finansiella kris | av Emmeli Runesson och Jan Marton

Kreditförluster i finansiella tillgångar är centrala som orsak till att banker går omkull. Hur ska sådana kreditförluster redovisas?

Banker skiljer sig från företag i andra branscher. I och med att de ger lån till varandra riskerar betalningssvårigheter hos en bank att leda till betalningssvårigheter i en annan bank, det vill säga banker är beroende av varandra. Dessutom har banker en betydande effekt på ekonomin i stort. Om banker får finansiella problem kan de inte längre låna ut i samma utsträckning som tidigare, vilket får effekter på investeringar och expansionsmöjligheter i andra branscher. Detta är naturligtvis världens stater medvetna om. Av det skälet finns särskild reglering och tillsyn av banker, som är aktiv kontinuerligt, det vill säga både när bankväsendet fungerar normalt och när det är inne i kriser. Dessutom ger staterna stöd till banker i akuta krissituationer, exempelvis i form av att de garanterar kundernas insatta pengar, men framförallt i form av stöd med nytt kapital vid behov. Med andra ord, staterna låter inte banker som anses vara centrala för det finansiella systemets funktion (så kallade ”systemkritiska” banker) gå omkull.

Ett viktigt skäl till att ha särskild kontinuerlig reglering och tillsyn av banker är att undvika att stater behöver ge stöd till banker i krissituationer, eftersom detta kan bli oerhört kostsamt. Exempelvis motsvarade det statliga stödet till irländska banker under krisen 2008–2010 ungefär 37 % av Irlands BNP under 2009. Att staterna ändå är villiga att ge stöd i sådan omfattning beror på de kraftiga följdeffekter som uteblivet stöd kan ge. När USA valde att låta Lehman Brothers gå omkull i september 2008 ledde det till att den globala finansiella krisen förvärrades. Exempelvis hade interbankmarknader under en period svårt att fungera utan statliga garantier.

Staterna har följaktligen ett starkt intresse i att regleringen och tillsynen under tider av normalitet fungerar så väl att finansiella kriser kan undvikas eller åtminstone mildras. Efter den senaste finansiella krisen fördes mycket diskussioner om vad i regleringen och tillsynen som hade gått fel och vad som borde ändras för att undvika framtida kriser. Ett av de områden som diskuterades, och som vi fokuserar på i denna artikel, är redovisning.

Redovisning i banker handlar mycket om redovisning av finansiella instrument (såsom fordringar och skulder), eftersom balansräkningen i banker till största delen består av sådana instrument. Detta anses allmänt vara ett av de mest komplexa och svårbegripliga områdena inom redovisning. Här väljer vi dock att fokusera på en avgränsad aspekt av redovisning av finansiella instrument, nämligen redovisning av kreditförluster i finansiella tillgångar. När banker ger lån till sina kunder blir det ur bankens perspektiv en fordran, det vill säga en finansiell tillgång. Om låntagaren inte kan betala tillbaka lånet ska banken redovisa detta som en kreditförlust. Skälet till vårt fokus på kreditförluster är att de är centrala som orsak till att banker går omkull, och är därmed nära sammankopplade med den finansiella krisen (Ahmed m.fl., 1999; Gebhardt & Novotny-Farkas, 2011).

När redovisningsregler för kreditförluster utformas finns det två centrala dimensioner som normsättarna (de som utfärdar redovisningsregler, till exempel International Accounting Standards Board, IASB) behöver ta ställning till: huruvida redovisning av kreditförluster ska ske tidigt eller sent, och hur mycket bedömning som bankernas ledning ska tillåtas utöva i redovisningen. De två dimensionerna hänger ihop. Vad gäller tidsaspekten, kan vi tänka oss ett lån (exempelvis ett företagslån) som ges ut av en bank under år 1, och som banken år 5 klassificerar som en konstaterad förlust. Under åren 1–5 kommer det att finnas tecken på och signaler om att lånet inte kommer att betalas tillbaka. Det kan vara svaga signaler som att ekonomin i stort går sämre, lite starkare signaler som att branschen där företaget är verksamt går sämre, eller mer konkreta signaler som att just det aktuella företaget har problem. Poängen är att redovisningsregler kan utformas så att banker redovisar kreditförluster tidigt, när signalerna är svaga, eller sent, när signalerna är starka. Den allra starkaste signalen kommer när förlusten är konstaterad, det vill säga när det är så gott som säkert att det handlar om en reell kreditförlust.

Fördelen med att ha redovisningsregler som kräver att kreditförluster redovisas tidigt är att det ger omvärlden – både stater och investerare i banker – en tidig varning om potentiella problem i banken. Därigenom kan staten vidta åtgärder för att tvinga banken att ta mindre risker i sin utlåning, och investerare kan avstå från att investera nya pengar i banken. Nackdelen är att tidig redovisning kräver mycket bedömning av dem som producerar redovisning i banken, och därigenom kan redovisningen bli mindre tillförlitlig. Det kan också möjliggöra för bankens ledning att redovisa i enlighet med sina egna incitament, snarare än att ta fram en neutral redovisning av kreditförluster.

Det omvända gäller med redovisningsregler som kräver sen redovisning av kreditförluster. En sådan redovisning blir mer objektiv och tillförlitlig, men ger också en sen varning om potentiella problem. Det betyder att varningarna tenderar att komma när krisen redan är ett faktum, vilket gör det svårt för staten och investerare att reagera i tid. Det kan också förvärra kriser, eftersom många banker tenderar att redovisa stora kreditförluster samtidigt, när krisen redan har brutit ut.

Hur ser då redovisningsreglerna i Europa ut? IFRS (International Financial Reporting Standards som ges ut av IASB) infördes 2005 för alla noterade banker inom EU. I många länder, inklusive Sverige, övergick man till IFRS även för onoterade banker ungefär vid samma tid. IFRS kräver sen redovisning av kreditförluster, med syftet att uppnå objektiv och tillförlitlig redovisning. IFRS är i sin tur inspirerat av redovisningen i USA, där man införde liknande krav på 1990-talet, efter det att man ansett den tidigare existerande redovisningen vara alltför subjektiv. Innan IFRS infördes i EU varierade redovisningsreglerna mellan länder, men ett utmärkande drag var att kreditförluster redovisades tidigare än vad som är fallet inom IFRS, och att redovisningen därmed var mer bedömningsbaserad.

I samband med den finansiella krisen diskuterades i både USA och EU huruvida redovisningen hade bidragit till krisen, och om redovisningsreglerna borde ändras. Det råder idag stor enighet bland normsättare om att redovisningen faktiskt förvärrade krisen, eller åtminstone att varningar om den förestående krisen kom för sent. Man har därför tagit fram nya regler som är mer baserade på bedömningar och som kräver en tidigare redovisning av kreditförluster. I EU planeras de nya reglerna inom ramen för IFRS att införas 2018, och i USA arbetar man fortfarande på de sista detaljerna i det nya regelverket (IASB, 2014; FASB, 2012).

Även om det finns politisk enighet om fördelen med förändringen, finns ingen systematisk forskning som visar vilken typ av regelverk som fungerar bättre eller sämre. Vi har därför genomfört en studie där redovisning av kreditförluster i enlighet med IFRS jämförs med redovisning enligt tidigare nationella regler (Marton & Runesson, 2015). Fokus i studien är att jämföra hur väl redovisade kreditförluster prognostiserar konstaterade kreditförluster på 1–4 års sikt. Studien är baserad på 2 386 observationer från 643 europeiska banker (varje bank kan vara med flera gånger eftersom den kan förekomma i undersökningen under flera olika år). Den period som täcks in är 2000–2010.

Resultaten visar att en mer bedömningsbaserad redovisning av kreditförluster ger signifikant bättre förmåga att prognostisera konstaterade kreditförluster än vad dagens IFRS gör. Det ger följaktligen stöd för den förändring i redovisningen som planeras att genomföras både inom IFRS och i amerikansk redovisning. Resultaten visar också att det finns skäl för slutsatsen att redovisningen, genom att inte varna i tid, kan ha bidragit till att den finansiella krisen blev så allvarlig som den faktiskt blev.

I studien har vi också gått vidare med att undersöka i vilka situationer mer bedömningsbaserad redovisning fungerar bättre. Det visar sig att resultatet håller i de länder där det finns en stark tillsyn av banker, och i enskilda banker där incitamenten att styra redovisade resultat är svagare. Med andra ord gäller att för att bedömningsbaserad redovisning av kreditförluster ska fungera väl krävs stark tillsyn av banker och/ eller avsaknad av incitament hos företagsledningar för ickeneutral redovisning. De incitament som vi har tittat på är att stora och lönsamma banker vill få ner sitt resultat (det vill säga ta extra stora kreditförluster), medan olönsamma banker vill få upp sitt resultat (genom att redovisa för små kreditförluster).

Ytterligare en begränsning med bedömningsbaserad redovisning är att den ställer krav på bankens förmåga att faktiskt utföra välunderbyggda prognoser av kreditförluster. Vi finner att stora banker har bättre möjlighet till detta, möjligen baserat på mer erfarenhet hos personalen och mer avancerade system. IFRS, som kräver mindre bedömningar, jämnar alltså ut skillnader i redovisningskvalitet mellan små och stora banker.

Sammanfattningsvis kan banker potentiellt orsaka stora skador i ekonomin under finansiella kriser, och stater har därför starka intressen av att minska effekten av kommande kriser. Ett led i detta är ett redovisningssystem som ger tidiga varningssignaler. De förändringar som för närvarande införs i redovisningen ser ut att leda till ett bättre varningssystem än det nuvarande. Det är dock viktigt att tillsynsmyndigheter, såsom Finansinspektionen i Sverige, är medvetna om att de nya redovisningsreglerna kräver stark tillsyn för att fungera väl. Detta är särskilt viktigt vad gäller banker som har starka incitament att inte vara neutrala i sin redovisning, det vill säga banker som är ovanligt lönsamma eller ovanligt olönsamma.

Emmeli Runesson
Postdoc-forskare i extern redovisning på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Jan Marton
Docent i företagsekonomi med inriktning extern redovisning på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.


Referenser
Ahmed, A. S., Takeda, C. & Thomas, S. (1999). ”Bank loan loss provisions: A reexamination of capital management, earnings management and signaling effects”, Journal of Accounting and Economics 28(1), 1–25.
FASB (2012). ”Financial Instruments – Credit Losses (Subtopic 825–15)”, Financial Accounting Standards Board, Norwalk, Connecticut.
Gebhardt, G. & Novotny-Farkas, Z. (2011). ”Mandatory IFRS Adoption and Accounting Quality of European Banks”, Journal of Business Finance & Accounting 38(3–4), 289–333.
IASB (2014). ”IFRS 9 Financial Instruments”, International Accounting Standards Board, London.
Marton, J. & Runesson, E. (2015). ”The effect of accounting standards on loan loss provisioning in banks”, Göteborgs Universitet, Göteborg.

Print Friendly