2016/02, Bok- och filmkrönikor

Rum utan utsikt. Filmkrönika av Sofia Ulver

Att nörda in sig på saker är ofta ett signum för nutidsmänniskan. Detta märker inte minst jag i det forskningsprojekt jag och några kollegor driver, som fokuserar på just nörderiets stigande status i konsumtionssamhället. ”Nörderi” låter för de flesta oskyldigt och nästan lite ömkansvärt men dessvärre kan nörderiet ibland få ganska osympatiska och exkluderande konsekvenser. I akademisk samhällsvetenskaplig forskning är nörderistatusen t.ex. som starkast när det handlar om att vrida och vända på ett teoretiskt begrepp in absurdum och sedan bidra med en abstrakt diskussion kring det begreppet. Det är himla kul tycker vi forskare. Det är kul för att vi kan, och för att vi känner oss intellektuellt viktiga på det sättet. Inte för att det är så speciellt meningsfullt. Åtminstone inte utanför vår egen lilla grupp av oss själva och våra artikelgranskare.

Detta fokus på navel-, sorry, begreppskådning, gör att inget de facto existerande samhälleligt problem tycks vara accepterat att fördjupa sig i eller förstå. Det anses vara för empiriskt och realistiskt. Det är det ”teoretiska bidraget” (no matter what) som är högkultur inom mitt specifika forskningsfält. Och jag menar att det forskningsfältet (och säkert många andra med det) är på väg åt fel håll i och med detta.

Det får mig att tänka på en film jag såg i helgen. Den Oscar-vinnande Room. Den förskräckliga kontexten, att vara instängd i 7 år, i ett skjul på 10 kvadratmeter, med en son som en blivit med och fött i skjulet, kan få vem som helst att välja annan film men för den vetgirige måste allt vågas ses. Den unga, kidnappade kvinnan har till sin son konstruerat en helt egen värld för att den skall vara uthärdlig att leva i för honom. Platsen de är instängda i kallar de för Room, Inte the room utan Room i obestämd form. Som om det inte finns något annat. Endast detta. Rum. I R um blir de mest triviala saker viktiga. Annars går det inte att stå ut. Varje liten pinal har ett namn och varje dammkorn och mus ett syfte. Verkliga människor som syns i TV-rutan är inte verkliga enligt mamman, endast hon, sonen och Old Nick (kidnapparen) är verkliga. Inget annat existerar. Inte heller något ”Utanför”. Det är lätt att förstå att det måste bli så.

Innan ett flyktförsök försöker mamman övertyga pojken om att allt hon har sagt var lögn. Det FINNS ett ”Utanför” och människorna på TV är verkliga. Han kan inte förstå det. Det är för honom irriterande rappakalja. När mamman och pojken till slut har flytt saknar den lilla pojken Rum, och den begränsade, på sitt paradoxala sätt, trygga verklighet som Rum var. Det är också lätt att förstå att det måste bli så.

Men det är svårare att förstå varför ett forskningsfält behöver bli så. Att det endast vill se ”inåt”. Nej, jag går inte puritanutilitaristernas ärende här och menar att det måste finnas en helt specifik nytta för en specifik någon med all forskning. Långt ifrån. Att nyansera diskursen är utan tvivel ”nytta” nog bara genom att den hjälper oss att förstå en föränderlig värld bättre. Men om bidrag till samtida, samhälleliga debatter inte får plats i denna pågående, ofta krystade, nyansering så är nyanserandet bara till för sin egen skull. Det är en aktivitet som inte tar med i beaktning vad som händer utanför Rum. Ett Rum som för den vetgirige blir väldigt trångt, och i värsta fall manar till flykt till ett fält som fortfarande är ett Fält.

Av Sofia Ulver

Print Friendly, PDF & Email