2017/02, Aktuellt nummer

Sant och falskt i post-sanningens tid | av Magnus Söderlund

Det är lättare att tro än att tvivla. Det ökar risken att vi blir lurade av dem som sprider lögner

I en tid som påstås vara full av ”alternativa fakta” och ”postsanningar” oroar sig många bedömare för att sanningen är död. Ett vanligt argument är att vi är verkligt illa ute om mottagare av information inte bryr sig om objektiva fakta och evidens, utan i stället låter sig bli påverkade av informationens emotionella laddning och hur väl den passar in med egna, personliga övertygelser. Detta, menar de som är oroliga, banar väg för populister som i förlängningen vill avskaffa det öppna samhället och upprätta auktoritära regimer. Akademisk forskning, som utgår från att teorier bör testas mot en empirisk verklighet, ligger också illa till om sanningen är död. Vem behöver forskning om det inte finns någon speciell trovärdighet i det som forskare producerar?

Om man ändå väljer att tro på forskningsresultat kan man emellertid konstatera att vi människor har en påtaglig benägenhet att tro snarare än att tvivla när vi exponeras för påståenden om allehanda förhållanden i den empiriska verkligheten. Forskare kallar detta för sanningsbias (truth bias), något som har bekräftats i ett stort antal studier. I en typisk studie väljer forskare ut ett antal påståenden, där hälften är sanna (exempelvis ”Lima är en stad i Peru”) och hälften är falska (exempelvis ”Grönland har 50 000 invånare”), och låter deltagare bedöma sanningshalten i dem. Det brukar resultera i ett mönster som innebär att deltagarna uppfattar signifikant fler av påståendena som sanna än som falska.

Forskning om sanningsbias ger alltså en bild av oss människor som förhållandevis godtrogna. Och detta gäller trots att allt fler har fått högre utbildning, på lärosäten som ofta understryker vikten av en kritisk inställning. Hur kan det då komma sig att vi ändå är godtrogna? Enligt en teori inom detta område är det jobbigare att tvivla än att tro; att ifrågasätta kräver mer kognitiv ansträngning, något som den ekonomiskt och lättjefullt lagda hjärnan helst vill undvika.

I samma teori hävdas det att vi först måste begripa innebörden i ett påstående innan vi kan ta ställning till om det är sant eller falskt. Och för att begripa påståendet måste vi utgå från att det är sant. Med det synsättet kommer ett eventuellt förkastande i ett andra steg – när vi redan har förbrukat viss energi för att begripa påståendet.

Det finns också evolutionsbaserade argument som kan förklara sanningsbias. Ett sådant argument är att vårt perceptionssystem, framför allt synen, utvecklades för att vi snabbt skulle kunna producera handling och aktivitet. Och vår syn lurar oss förhållandevis sällan – korrelationen är hög mellan vad vi ser framför oss och vad som faktiskt finns där. Därför är det fördelaktigt att tro på det man ser (”Jag ser ett lejon framför mig, alltså finns det ett lejon där”). Och denna tilltro till sinnesintryck verkar ha förts över till mer avancerade kognitiva funktioner, som att förhålla sig till sanningshalten i generella påståenden (till exempel ”Lejon är kattdjur som lever i flock”). Det har också hävdats att det är överlevnadsfrämjande att agera i grupp snarare än ensam och att gruppers samverkan underlättas om medlemmarna låter bli att ljuga för varandra (de flesta samhällen har därför starka sanktioner mot lögnare). Flera studier visar att folk i allmänhet ljuger förhållandevis sällan, och det har dessutom hävdats att det kräver mer ansträngning även för en avsändare att framställa falska påståenden i de fall där avsändaren vet att påståendet är falskt (det vill säga avsändaren ljuger), något som antagligen bidrar till att reducera förekomsten av medvetet falska påståenden. Slutresultatet blir i alla händelser att sanningar är vanligare än lögner i våra liv, och det kan bidra till att vi förväntar oss att även nya, inkommande påståenden är sanna.

Man kan för övrigt notera att flera av de exempel på falska påståenden som cirkulerar i diskussioner om post-sanningar och alternativa fakta är av den typen att det inte omedelbart går att googla fram rätt svar – det är ansträngande att granska många av dem. Som hjälp till medborgarna finns det dock ett antal sajter, som PolitiFact.com, vilka gör försök att fastställa sanningshalten i vad som påstås offentligt av olika beslutsfattare. Efter att ha tagit del av visst sådant innehåll måste jag dock konstatera att det inte bara kräver viss ansträngning för att följa resonemanget; ibland håller man inte med alls. Exempelvis påstod Donald Trump följande i ett tal den 3 november 2016 inför det senaste amerikanska presidentvalet: ”I think I have tremendous support from women”, vilket PolitiFact bedömde som falskt. Opinionsundersökningar från denna tidpunkt visade nämligen att fler kvinnor avsåg att rösta på Hillary Clinton än på Donald Trump. Om man bortser från svårigheten att fastställa sanningshalten i vad Trump tänkte (tänkte han det han sa eller tänkte han det inte?), medför även det fortsatta ordvalet svårigheter för sanningsjägaren (i alla fall för mig). Det räcker väl med att några kvinnor, utan närmare specifikation av antalet, verkligen stödjer Trump för att påståendet ska vara sant? Jag gissar att Karl Popper skulle ha sagt att detta påstående inte kan falsifieras – varken i logiska termer eller med empiriska observationer. Och därmed blir det svårt att fastställa om det är sant eller falskt. I alla händelser verkar det orimligt att den typiska medborgaren skulle orka åkalla allehanda vetenskapsfilosofiska resonemang inför varje påstående som tas emot, och detta talar för att sanningsbias medför att det är bekvämare att helt enkelt acceptera att det som sägs är sant.

Traditionellt har många bedömare varit kritiska mot vad annonsörer påstår i reklam, men i samtida debatter om postsanningar och alternativa fakta är det sällan fokus på reklam. Det kan bero på att reklam allt oftare innehåller påståenden som är ofullständiga eller indirekta (och därmed icke falsifierbara), något som innebär att annonsörer slipper ta ansvar för sanningshalten. Exempel är ”Tvättmedlet X räcker längre”, ”X har vad kvinnor vill ha” och ”X klarar även gamla fläckar”. En del studier visar att det finns en tydlig sanningsbias när deltagare ombeds att ta ställning till om sådana påståenden är sanna eller falska. Särskilt vanligt i dag är dessutom ”påståenden” som görs endast med bilder, till exempel i form av en ren visuell samexponering av ett glatt ansikte och ett varumärke; i ett sådant fall påstås egentligen ingenting alls av avsändaren. Men det visar sig att många mottagare omformar sådana budskap till påståenden (som de tror på), till exempel ”Man blir glad när man använder detta varumärke” (trots att detta aldrig påstods explicit).

Forskning om sanningsbias har i alla händelser genererat ett flertal faktorer som förstärker ett påståendes upplevda sanningshalt. Och flera av dessa faktorer verkar vara inblandade när vi tar emot påståenden via medier – det vill säga just den plats där alternativa fakta trivs allra bäst. En sådan faktor är väldokumenterad sedan länge, nämligen upprepning. Vissa debattörer anser att många lögner sprids via sociala medier i nuläget, och somliga försöker reda ut om det var Hitler eller Göbbels eller någon annan som hävdade att ”om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger kommer folk att uppfatta den som sann”. Oavsett vem som sa detta först finns det stöd i forskningen för att upprepad exponering för ett falskt påstående i regel medför att den upplevda sanningshalten ökar. Här tycks förklaringen vara att våra ekonomiska hjärnor likställer det som förefaller att vara bekant, och som vi minns sedan tidigare tillfällen, med vad som är sant.

En relaterad faktor är ”flyt”, som avser hur mycket tankemöda som krävs för att förhålla sig till ett visst påstående. Och här visar många studier att ju lättare man kan begripa ett visst påstående, desto mer tror man på det. Vad som är lätt att begripa tycks alltså förvandlas till sanning i våra tankeprocesser. Till detta kommer att vi ofta blir belönade med positiva känslor när vi begriper något, och dessa positiva känslor kan signalera att inget hotar oss just nu och därför behövs inte några ytterligare tankar (framför allt inte kritiska, ifrågasättande tankar). Avsändare som vill att mottagaren ska uppfatta att det som sägs är sant bör därför satsa på att hålla budskapet någorlunda enkelt. Med tanke på att Donald Trump ofta figurerar i debatter om post-sanningar och alternativa fakta kan man notera att en forskare som samlat på sig en stor mängd av Trumps Twittermeddelanden och innehållsanalyserat dem har kommit fram till att det handlar om just enkla meddelanden i termer av ord med relativt få stavelser (som ”good, ”sad” och ”bad”), och meningar utan krångliga bisatser.

En sida av ”flyt” och dess påverkan på upplevd sanningshalt kan dock erbjuda vissa fördelar för dem som hävdar att vi borde vara mer kritiska. Det har nämligen visat sig att det är jobbigare att handskas med negerade påståenden (som ”Trumps Twittermeddelanden uppvisar inte en krånglig språklig struktur”) jämfört med de som endast slår fast något (”Trumps Twittermeddelanden har en enkel språklig struktur”). Därför kan man förvänta sig att negerade påståenden som är falska inte bedöms som sanna i samma utsträckning som icke-negerade påståenden. Och det kan bidra till att begränsa tilltron till påståenden som ”Förintelsen har inte inträffat”, ”Barack Obama föddes inte i USA” och ”Ingen människa har varit på månen, månlandningarna var fejkade”.

Ytterligare en faktor som har visat sig höja den upplevda sanningshalten i ett påstående är distraktion: om vi på olika sätt blir distraherade när vi exponeras för ett visst påstående tenderar vi att tro mer på det än när vi inte blir distraherade. Forskare har testat alla möjliga sorters distraktioner – exempelvis tillgång till jordnötter, texter med svårlästa bokstäver och att en film spelas upp samtidigt med exponeringen – och resultatet blir i regel detsamma. Förklaringen är att distraktioner medför en reducerad förmåga att utveckla motargument i förhållande till det som påstås.

En speciell sorts distraktion är värd att uppmärksamma, nämligen när påståenden presenteras inom ramen för en berättelse. Berättelser anses vara en form av information som är särskilt naturlig för oss människor, och det är väldokumenterat att berättelser kan göra mottagaren absorberad. Därmed ökar risken för att vi blir påverkade av det som påstås i berättelsen. Och denna möjlighet börjar bli så spridd bland påverkare att berättelser numera ofta dyker upp i olika sammanhang långt bortom skönlitteraturen. Forskare har testat vad som händer om man inför falska påståenden i berättelser (till exempel ”Man blir smal av att äta choklad”), och det visar sig att vår tilltro till sådana påståenden faktiskt ökar när de dyker upp inom ramen för en berättelse. Med tanke på att folks medievanor utvecklas i riktning mot konsumtion av flera olika medier på samma gång, samtidigt som allt fler budskap dyker upp som berättelser, finns det skäl att tro att läget just nu inte är särskilt gynnsamt om man vill att folk ska ifrågasätta olika budskap. Ännu mindre ljust ser det ut med tanke på att vi numera kan ta emot budskap på allehanda skärmar medan vi är i rörelse, för fysisk ansträngning (medan den pågår) verkar vara en distraktion som inte främjar förmågan till avancerat tänkande.

Det bör understrykas att forskning om sanningsbias handlar om folks upplevelse av påståendens sanningshalt på en skala med ytterligheterna falsk och sann. ”Falsk” är i detta sammanhang dock inte detsamma som ”lögn”; enligt den gängse definitionen av lögn krävs det att en avsändare av ett budskap har ett uppsåt att vilseleda mottagaren för att man ska anse att avsändaren ljuger. Att identifiera en lögn blir därmed ännu mer krävande än att identifiera om något är falskt, eftersom en lögndetektor även måste försöka avgöra uppsåt. Många studier visar att vi inte är särskilt duktiga på att identifiera lögner, och med tanke på förekomsten av sanningsbias finns det därför skäl att tro att en hel del lögner betraktas som sanna.

I ljuset av detta är alltså sanningen knappast död – upplevelsen av att något är sant framstår snarare som ett slags evolutionärt baserad normalreaktion, som dessutom förstärks av ett antal faktorer som kännetecknar många budskap som sprids i dag. Och det är just denna normalreaktion som gör läget så bekymmersamt om allehanda påverkare medvetet ökar antalet lögner.

Magnus Söderlund
Professor i företagsekonomi och chef för Center for Consumer Marketing (CCM) vid Handelshögskolan i Stockholm.

Print Friendly, PDF & Email