Företag och deras ledare lever i en tid där synlighet står högt på agendan. Det finns en ängslighet över att inte höras och att inte ges plats i offentligheten när idén om att ”syns du inte, finns du inte” tas som en sanning. Aldrig har så mycket resurser och tid lagts på att just kommunicera; på att skapa berättelser om oss själva och de organisationer vi representerar. Det är antagligen därför jag också lockas till att läsa Lennart Bernhardtsons Synliga och hemliga – Näringslivets ägare i den mediala offentligheten. Det finns något motsägelsefullt, som ju även titeln antyder, i en studie om synlighet och stora privata ägare i det svenska näringslivet; en grupp som främst kännetecknas av att hålla låg profil.
Bernhardtson är noga med att påpeka att han inte studerat mediepraktik – till exempel hur medier porträtterar ägare – utan att hans fokus varit på hur ägarna själva vill framträda i den mediala offentligheten. Den empiriska grunden för analysen utgörs också av ägarnas röster. Totalt har 17 av de största ägarna i det svenska näringslivet intervjuats.
Bilden av den hemlige ägaren som skyr offentligheten bekräftas. Bernhardtson kan genom sina intervjupersoners utsagor visa hur de flesta av dem ogärna ställer upp på intervjuer – uppmärksamhet i medierna förknippas ofta med fåfänga – samtidigt som de ger uttryck för att de har en skyldighet att uttala sig. När de väljer att uttala sig är det av pliktkänsla med nyttighet och sakfrågor i fokus. Trots att familjen och förmögenheten är centrala aspekter av ägandet betonar intervjupersonerna att det hör till privatlivet och inte bör diskuteras på den mediala arenan.
Bernhardtson gör ambitiösa översikter över de två nyckelbegreppen i boken, offentligheten respektive ägandet. Här finns mer än vad som är nödvändigt för att förstå den efterföljande analysen – särskilt kapitlet om ägandet blir långt – men erbjuder samtidigt välskrivna och genomarbetade översikter för den intresserade. På samma sätt ägnas stor kraft och energi till att diskutera metodval och intervjuteknik. Läsaren kan ana sig till att författarens eget intresse för att lära och förstå centrala begrepp och metodperspektiv ibland har fungerat som drivkraft och styrt innehåll och struktur – snarare än det uttalade syftet med boken.
Bernhardtsons analys påminner om vikten av att rikta strålkastarljuset bort från det mest uppenbara. I dagens mediesamhälle där synlighet värderas högt och många gånger anses vara direkt nödvändig för att överleva visar Bernhardtson hur en analys av medial offentlighet också måste inkludera det som inte syns; det som inte ges uppmärksamhet. Det osynliga – avsaknaden av bilder – har också ett innehåll, ett symboliskt icke-uttalat innehåll, som tillför och skapar föreställningar om ägandet. Bernhardtson varnar för att likställa osynlighet med maktlöshet och visar att det kan vara precis det motsatta. Det tål att påminnas om i dagens medialiserade samhälle.
