Wilhelm von Humboldt, som levde en bit in på 1800-talet i Tyskland, har kommit att förknippas med begreppet bildning (bildung) ända in i vår tid. Medan de klassiska bildningsidealen som formulerades av Humboldt delvis har ändrats, förknippas Humboldt fortfarande med idén om individens fria och självständiga utveckling. I en alltmer instrumentaliserad värld kan det vara intressant att ställa sig frågan vilken betydelse bildande moment kan ha i den akademiska undervisningsprocessen. Boken Bildningens praktiker ger vägledning och inspiration i denna fråga.
Bildning är ett stort ord i och med att det rymmer så många olika tolkningar av dess betydelse. Detta bejakas i boken genom att sätta bildning i relation till processperspektiv, kritiska perspektiv, hermeneutisk bildningssyn och bildningsprocesser. Processperspektivet betonar bildning med fokus på innehållet eller på karaktären hos processen. Kritiska perspektiv lyfter fram en självständig och granskande ansats medan en hermeneutisk bildningssyn poängterar tolkning och reflektion som centrala i bildning. Gällande individens förändring talar vi om personliga bildningsprocesser.
Genom att lyfta fram bildningens perspektiv och processer i olika undervisningspraktiker vill författarna utgå från en operativ syn på bildning. De sätter därmed fingret på hur vi gör akademisk bildning. Bokens kapitel ramas in av redaktörens inledning och avslutning och i enskilda kapitel går författarna in på sina respektive akademiska ämnesområden.
Erkell menar att det skulle vara givande att erbjuda biologiundervisning som ett liberal artsprogram där humaniora och naturvetenskap tillsammans skapar en bred naturfilosofisk grund för förståelse. Dahlén menar att samspelet mellan lärare och student i scenisk framställning bör ses som en bildande process i nuet och inte präglas av inriktning mot ett förutbestämt svar. Även Hellman betonar det trygga och responsiva mötet som en förutsättning för bildning i förskollärarutbildning. Synnestvedt utgår i sin text från mötet mellan individer och artefakter som en startpunkt för arkeologens bildningsresa. Ängsal visar att bildning kan ha en innehållslig orientering genom att anlägga kritiska perspektiv på språklig kultivering.
Genom att lyfta fram sina respektive vardagserfarenheter och reflektera kring dem illustrerar Eva Mark och hennes kollegor bildningens praktiker. Läsningen av boken är i sig en bildande resa där filosofiska resonemang tar konkreta uttryck. Texterna är samtidigt ett utforskande och ett resultat. Boken behövs därför att den utgör ett bra underlag för att enskilt eller i grupp reflektera kring befintliga eller möjliga bildande moment i en kurs. Hur kan till exempel olika perspektiv på bildning bidra till att utveckla företagsekonomisk undervisning?
Om jag ska ifrågasätta något med boken så handlar det om den retoriska dikotomi som målas upp. Bildning presenteras som en alternativ motkraft till Bolognas krav på anställningsbarhet och anpassning till arbetsmarknadens behov. Samtidigt använder författarna återkommande ett bildningsbegrepp som innefattar idéer om självständiga och kritiska bedömningar. Jag ser inte hur ett sådant bildningsbegrepp skulle stå i strid med att främja anställningsbarhet och anpassning till arbetsmarknadens behov. Slutsatsen skulle istället vara att bildande processer behövs i högre utbildning och i framtidens arbetsliv.
Utifrån denna slutsats uppstår frågan hur vi inom företagsekonomi som ämne medverkar till att, inom ramen för fyrkantiga regelskrivningar, formulera ett utrymme för bildande processer. På vilket sätt möjliggör vi den studerandes bildning? Hur förenar vi kunskaper som går att omsätta i ett arbetsliv med personlig bildning där moralisk, estetisk och etisk bedömningsförmåga utvecklas? Bokens texter ger exempel på hur bildning kan göras. Om Humboldt hade levt nu, hade han läst boken.
