Anders Anderson är forskare och föreståndare för House of Finance vid Handelshögskolan i Stockholm. Han har sedan många år intresserat sig för så kallad behavioural finance, det vill säga beteendeinriktad finansmarknadsforskning.
Mats Jutterström träffade honom och ställde ett antal frågor om vad detta forskningsämne säger oss om marknader. Det blev ett intressant samtal om bland annat ”nudging”, finansiell information, ansvar för marknader och svårigheten att få köpare att bete sig som önskat.
Vilken är din egen forskning inom behavioural finance?
När jag började intressera mig för det här i början av 1990-talet kom jag i kontakt med en bok av Richard Thaler, vilket ledde mig vidare till Kahneman och Tversky med fleras forskning. Då var de här teorierna ganska kontroversiella inom nationalekonomin. Under 1990-talet exploderade intresset allmänt för behavioural finance. Själv började jag undersöka hur man handlade aktier på internet, som var nytt då. Många av personerna som var aktiva handlade så mycket att transaktionskostnaderna gav dem väsentligt lägre avkastning än vad de annars skulle behövt ha. I Sverige fanns mer ingående data om de här personerna, till skillnad från i andra länder. Det som förvånande oss var att de som handlade mest oftast var de som hade ganska lite kapital och var ganska oerfarna investerare. Den potentiella skadan av att handla för mycket och fatta dåliga investeringsbeslut blev asymmetrisk: den blev störst för dem som hade minst råd att bära sådana förluster.
Det jag håller på med nu, sedan ett antal år, är finansiell kunskap. Ett stort problem i världen är att man skjuter allt större och viktigare problem på individen att själv besluta om. Staten tar allt mindre ansvar för pensioner och annat. Och allt tidigare i livet måste unga människor ta stora lån. Dagens ekonomi ser annorlunda ut än vad den gjorde för tjugo år sedan. Människor behöver veta betydligt mer i dag för att kunna ta informerade beslut. Samtidigt vet vi att gemene man inte kan speciellt mycket om finansiell ekonomi, vilket är alarmerande. Om man tittar på folk i USA som ska gå in pension, till exempel, så kan inte mer än en tredjedel svara rätt på några enkla frågor om bland annat inflation och ränta. Policyimplikationen överallt i världen är: vad ska man göra åt det här? Utbildning och konsumentinformation diskuteras ofta. Men det är svårt med utbildningssatsningar. Om man gör kontrollerade experiment och utbildar folk så visar det sig att interventionerna inte ger några större effekter. Människors konfidensnivåer hjälper till att förklara detta. En del är överkonfidenta, de tror sig kunna betydligt mer än vi ser att de kan, och då är de inte intresserade av gratis faktainformation.
Kan man tala om några trender inom behavioural finance?
Absolut, vi började med individers irrationaliteter och att homo economicus inte är den bästa proxyn. Sedan har man i takt med att man har detaljerade makrodata kunnat göra studier av hushållens beteende, som inte nödvändigtvis måste ha en aspekt av psykologi. Det har blivit väldigt stort, och Sverige är en av de ledande forskningsländerna tack vare de registerdata om förmögenheter med mera som finns tillgängliga här fram till 2007. Sedan kan vi koppla detta till information om pensioner, utbildning och annat. All denna forskning har blivit uppmärksammad och låtit oss flytta fram positionerna i världen.
Vad kan behavioural finance lära oss om hur marknader fungerar?
Mycket, tror jag. Jag tror det finns många risker i finansmarknaden som man lätt kan förbise om man inte tar det här perspektivet. Det kan finnas anledningar till att felprissättningar kan bli utdragna, så de här traditionella argumenten att det finns någon arbitragör som ser till så att priserna alltid reflekterar fundamentalt värde, som man säger, kan vara en farlig tes i praktiken. Det tror jag är någonting som forskningskollektivet och även praktiker har tagit till sig, och det är ett viktigt bidrag från den här forskningen.
Är finansiella marknader så speciella att de behöver egna teorier, eller kan man tala om marknader generellt utifrån de resultat du pekat på?
Finansmarknaden är en marknad bland andra marknader. Det beror på vilken aspekt av den man vill belysa. Vill man titta på konsumentbeteende så tror jag att finansmarknaden är väldigt lik alla andra marknader generellt. Men sedan har finansmarknaden en massa andra aspekter att ta hänsyn till när man vill reglera den, till exempel kring säkerhet för konsumenter, likviditetsbehov för säljare och så vidare. Det finns många aspekter som gör finansmarknaden väldigt central och som kräver att staten tar ett större ansvar för den än för andra marknader.
Hur kan man konkret ordna marknader, givet insikterna från behavioural finance?
När det gäller utformningen av marknadssystem är allting som Richard Thaler gjort betydande. Hans stora bidrag är ju att han fört upp det här på agendan, visat hur viktigt det är när man konstruerar marknader. Att man gör det på ett sådant sätt att om individen förbiser någonting, eller inte lägger ner så mycket tid och kraft, så ska man ändå inte råka illa ut. Det ska ändå gå att falla tillbaka på ett rimligt alternativ. Det gäller till exempel konstruktionen av vårt pensionssystem, men även i USA har man experimenterat med detta. Det har liksom sökt sig in i tänkandet överallt, med ”nudging” och valmenyer och sådant.
Jag tror att varje finansiell marknad som man utformar måste vara väldigt enkel och transparent, och man ska försöka undvika att ha onödiga ankringspunkter [det vill säga att individens första information används för att bedöma all annan information]. Till exempel om man frågar en svensk om när man ska gå i pension så är det nästan hugget i sten att det ska vara sextiofem år. Men det finns ingen anledning till det, i stället skulle man kunna ställa mycket öppnare frågor: Hur vill du leva ditt liv? Vill du ha mycket eller lite pengar när du går i pension?” [Vilket påverkar valet av pensionsålder]. Man måste försöka vända på perspektiven. Det är väldigt svårt att motarbeta de här psykologiska ankringspunkterna, men det är nödvändigt att försöka lösa upp dem på något sätt.
Jag tror också att man kan göra mycket mer med information. Jag skulle behöva veta vem jag ska vända mig till när jag har en fråga – i dag är olika aspekter av finansiella frågor uppdelade på alla möjliga instanser i Sverige. I USA däremot har man koncentrerat alla konsumentfinansiella spörsmål i en myndighet, CFPB, Consumer Financial Protection Bureau.
Varför misslyckas många försök att ordna finansiella marknader?
Jag tror dessvärre att intresset för finansiella frågor generellt är lågt. När individen ska ta sådana beslut så har man inte intresset eller tiden eller orken att sätta sig in i frågan. Ett annat sätt att tänka kring det här är att ha lättillgänglig information just när den behövs. Då är man kvar i lösningen att man behöver en oberoende informationskälla.
Tillfrågas ni om råd när finansiella marknader formas och ändras?
Vi får ofta remissvar, till exempel för pensionssystemet. Den senaste rundan var om man skulle begränsa utbudet på premiepensionsmarknaden genom att ställa vissa minimikrav på aktörerna. Och det är väl inget fel i grunden. Att man har aktörer som även är konkurrenskraftiga och efterfrågas utanför den här marknaden tyckte vi var ett rimligt krav. Vi arrangerar också seminarier med olika teman där vi bjuder in myndigheter och andra praktiker, till exempel om kapitalkrav, e-krona, hållbarhet och fintech. Så vi försöker vara där debatten är.
Har motståndet mot behavioural finance minskat inom traditionell nationalekonomi?
Jag skulle vilja säga att det inte finns någon egentlig kontrovers längre. Det här är en del av finansiell ekonomi nu, och vi har en kurs i behavioural finance i masterprogrammet på Handelshögskolan. Det har de flesta större finansutbildningarna i världen. Och vi ses på konferenser och diskuterar. Det är klart att det alltid finns folk med egna små elfenbenstorn som de försvarar inom akademin, men det är obetydligt. Det traditionella perspektivet om finansiella marknader som utvecklades på 1960- och 1970-talet har ju visat sig vara en inkomplett bild av hur det fungerar. Det är svårt att argumentera emot att det är så.
