Just nu kämpar stora delar av världen med effekterna av långtgående klimatförändringar. Överallt på jorden dör arter i en takt vi inte sett tidigare och skapar i sin tur oåterkalleliga dominoeffekter. Klimatet och frågan om hur pågående klimatförändringar ska stoppas och vändas är på allas läppar, men samtidigt långt ifrån att lösas. Politiker har svårt att komma överens och undersökningar visar att vanliga människor, trots att de är medvetna och därtill oroar sig mycket för klimatet, inte är särskilt benägna att vilja ändra sina vanor.
Som ett ljus i mörkret lyfts ofta människans innovationsförmåga fram. Allt från att försöka stoppa strålarna från solen för att bromsa uppvärmningen till att dammsuga bort koldioxid från luften. Bakom uppfinningarna ser vi framför oss konkurrenskraftiga företag med starka ägare fyllda av stora visioner och en stor hög med gröna obligationer för att trygga finansieringen.
I boken Den klimatblinda finanskulturen diskuterar Henningsson och Johanson bland annat just frågan: Har finansvärlden genom en ökad medvetenhet och mer genomtänkt kultur förmågan att lösa ödesfrågorna kring klimatet? Författarna slår inledningsvis fast att det finansiella kapitalet har en nyckelroll i omställningen; lyckas man bara integrera klimateffekterna i de ekonomiska besluten så borde lösningarna komma automatiskt. Man ska dock inte helt låta sig luras av denna inledande tvärsäkerhet. Boken är faktiskt i huvudsak problematiserande och kritiskt reflekterande.
Författarna lyfter på ett förtjänstfullt sätt fram flera viktiga steg som på högpolitisk nivå och på olika ställen i finansvärlden redan tagits mot en större medvetenhet. Vid stora politiska möten börjar klimatförändringarna lyftas fram, inte bara som ett problem för samhället i allmänhet, utan som ett reellt hot mot den finansiella stabiliteten. Samtidigt menar författarna att finansvärlden i sig lever i ett slags klimatblindhet som de ”kan spåra till den finansteoretiska idévärld som utvecklats” (s. 6). De gör ett utmärkt arbete i att formulera, ringa in och pedagogiskt exemplifiera hur olika inneboende aspekter av hela det finansiella systemet skapar hinder för att ta itu med klimathotet. Den kortsiktiga horisonten i den finansiella logiken, den snäva synen på risk, den bristande förståelsen av kopplingen mellan finansiella investeringar och klimatet och olika typer av informationsasymmetrier är några av de problem som tas upp.
Det är när författarna kommer in på vad man då ska göra åt dessa problem som boken delvis letar sig ut på mer ostadig mark och, ja, tyvärr, går lite vilse. Det är synd att boken, trots sin insiktsfulla kritik av det finansiella systemet, fortsätter vara just detta system troget – om bara systemet blev lite mer självmedvetet och fick en lite bättre kultur så skulle allt gå att lösa inom ramen för just detta system.
Jag tänker på kulturen, såsom scenkonsten, som en parallell. Där har man sett att kulturen styrs bäst ”på armlängds avstånd”. Ekonomi behövs naturligtvis, men den kan inte integreras i den konstnärliga verksamheten i sig eftersom det är en logik som är så väsensskild från hur musiken, konsten, dansen och så vidare fungerar. Den har ingen nyckelroll att driva den konstnärliga verksamheten framåt, utan är bara ett stöd i bakgrunden. På samma sätt kanske vi behöver se att trots vår finansiella innovationsförmåga, självinsikt och goda vilja, mår skogen, haven och all den unika natur vi är så små inför allra bäst på säkert avstånd från det finansiella systemet. Jag läste nyligen en bok om skogen som var skriven av en trädexpert, en person som jag (kanske fördomsfullt) misstänker inte intresserade sig särskilt mycket för finansiell ekonomi, men som kunde allt om träd. Är det inte sådana människor som vi ska ge nycklarna till att leda arbetet med att rädda naturen och komma på lösningarna till krisen? Medan vi ekonomer och finansmänniskor får försöka göra något så ovanligt som att hålla armlängds avstånd till de mest avgörande besluten.
Anna-Karin Stockenstrand
Docent i företagsekonomi vid Mittuniversitetet
