Företagarnätverk för kvinnor är en tudelad fråga, och dess potential för jämställdhet både ifrågasätts och hyllas. Min forskning visar att samtidigt som nätverken bidrar till att befästa en maskulin diskurs kring entreprenörskap, kan ett nätverk som är lokalt förankrat i ett samhälle utmana diskursen. Därför behöver policybeslut som syftar till att främja jämställt entreprenörskap grundas i ett lokalt perspektiv och hur medlemmarna själva vill forma sitt nätverk. I denna artikel visar jag hur entreprenörskapsdiskursen kan utmanas genom lokala företagarnätverk för kvinnor.
Entreprenörskapsdiskursen består av de samtal som sker om entreprenörskap mellan människor i vardagen, inom organisationer och i media. En diskurs kan ses som dikterande kring vad som uppfattas som lämpligt för kvinnor och män att göra kopplat till upplevda normer, beteenden och ideal. Entreprenörskapsdiskursen anses vara maskulint kodad eftersom den är präglad av synen på ekonomi som tillväxt. En central figur inom diskursen är den individuella (manliga) entreprenören med sina förväntade egenskaper som riskbenägenhet, hjälteaktighet och ekonomiskt driv.
Program för att stödja kvinnors entreprenörskap delar politiker, forskare och entreprenörer i två läger. Å ena sidan finns tankar kring att insatser som företagarnätverk för kvinnor är viktiga för att uppmuntra fler kvinnor att bli entreprenörer och för att kvinnor ska kunna nå personliga och ekonomiska mål.[1] Fler och framgångsrikare kvinnor som är entreprenörer anses förändra den maskulint kodade entreprenörskapsdiskursen. Å andra sidan anses dessa program befästa den maskulina kodningen kring ekonomi och finansiell tillväxt.[2] I programmen konstateras också att kvinnor behöver nätverka mer för att bli framgångsrika entreprenörer, och med en sådan ingång ses kvinnor som oförmögna att uppnå sin entreprenöriella potential utan hjälp av utbildning, stöd och uppmuntran.[3] Samtidigt visar statistik från bland annat Tillväxtverket att kvinnor som är entreprenörer är mer högutbildade än män som är entreprenörer.[4] Att uppmuntra till mer nätverkande kan anses befästa åsikten att det är kvinnor, och inte diskursen, som behöver förändras. Detta synsätt förstärks då program som främjar kvinnors företagande ofta saknar fokus på maktrelationer kring genus och entreprenörskap. Det är också tydligt att företagande män inte finns med i programmen.
Mellan dessa läger finns en mellanväg, där tillväxt kan gro och entreprenörskapsdiskursen utmanas. Min forskning visar att genom att vara förankrade i det lokala kan företagsnätverk för kvinnor utmana entreprenörskapsdiskursen. Jag identifierade denna mellanväg i mitt etnografiska fältarbete i kommunen Ekbyn (en pseudonym) i mellersta Sverige.[5] Där fanns ett företagarnätverk för kvinnor som bildades 2013 genom satsningen ”Främja kvinnors företagande”[6]. År 2007 initierades satsningen av en blå-grön regering. Regeringen strävade efter att antalet kvinnor som drev företag skulle bli fler. Genom att öka antalet kvinnor som utvecklar och driver företag syftade programmet till att skapa tillväxt, konkurrenskraft och förnyelse inom näringslivet. Programmet avslutades 2014. En del av programmet utformades som utbildningsplattformar med företagarnätverk, likt det i Ekbyn, för kvinnor som drev eller ville driva företag. Från 2015 finansierades nätverket i Ekbyn av ett regionalt EU-utvecklingsprojekt.
Nätverket i Ekbyn bestod av kvinnor som verkade inom olika branscher (från åkeri till healing), i olika stadier (från nystartade till över 20 år gamla företag) och med olika många anställda (de flesta hade inga anställda alls och vissa över 400). Det gemensamma för deltagarna var att de definierade sig som kvinnor och att de drev företag i Ekbyn. Jag var med på nätverkets möten, intervjuade medlemmarna och deras makar och följde nätverket och medlemmarna på sociala medier.
Det var genom nätverkets förankring i samhället som jag kunde se att entreprenörskapsdiskursen utmanades. En förankring kännetecknades av att det lokala fick prägla nätverket, till exempel genom att mötena hölls i Ekbyn, att kvinnorna drev företag och bodde i Ekbyn samt att ämnen som diskuterades var aktuella i Ekbyn.
Jag såg att nätverket gick igenom tre processer där entreprenörskapsdiskursen befästes och utmanades på olika sätt.[7] Den första processen handlade om att göra kvinnorna till ”riktiga” entreprenörer, den andra innebar att bygga företagsfrämjande relationer, och den tredje processen medförde att kvinnorna medverkade till förändring hos dem själva och i samhället. I samtliga processer befäste kvinnorna i nätverket entreprenörskapsdiskursen genom efterlevnad av ett maskulint ideal kring entreprenörskap, men de utmanade samtidigt diskursen genom att ifrågasätta den.
I den första processen, göra kvinnorna till ”riktiga” entreprenörer, låg fokus på kvinnliga entreprenörer på ett slags generellt plan. Detta fokus syntes till exempel i hur kvinnorna under mötena, genom envägskommunikation från olika föreläsare som upphandlats, fick lära sig bokföring, ”säljsnack” och att använda sociala medier. Syftet var att försöka få företagen att växa, öka omsättningen och starta fler bolag. Det fanns inget lokalt perspektiv på kvinnornas individuella behov, erfarenheter eller kunskaper. Det vill säga det fanns ingen förankring av nätverket, utan det kunde ha varit vilket nätverk och vilka kvinnliga entreprenörer som helst som genomförde mötena. Det resulterade i att kvinnorna sågs som sekundära till manliga entreprenörer, eftersom männen inte behövde nätverk för att lära sig sakerna som kvinnorna ansågs behöva kunna. Därmed förstärktes en maskulin kodning, då måttet på framgång var nära kopplat till en maskulint kodad syn på vad ett företag är, vem som kan vara företagare och på vilket sätt.
I den andra processen, bygga företagsfrämjande relationer mellan kvinnorna, fanns ett fokus på de sociala aspekterna av nätverket. Kvinnorna upplevde ett behov av att få känna sig som professionella entreprenörer med ett fokus på ekonomisk tillväxt. Samtal om tillväxt var något som kvinnorna inte upplevde att de hade möjlighet att föra i andra sammanhang utanför nätverket. De var varandras resurser, vilket byggde relationer. Relationerna mellan kvinnorna syntes även i hur de utvecklade sina verksamheter genom att interagera med varandra. Här utgick lärandet från den enskilda kvinnan, och medlemmarna bestämde tillsammans vad de behövde utveckla. Det skiljer sig från det generella förhållningssättet i den första processen. Ett exempel på hur detta skedde var mötet mellan äldre och yngre entreprenörer där inspirationen gick åt båda håll. En kvinna i nätverket sa: ”Vi får hoppas att vi [etablerade entreprenörer] kan inspirera dig [nystartad entreprenör] och så kanske du också kan inspirera oss. Många har ju jobbat många år med sitt och det kan bli lite så här … Man kanske ska se på saker lite så här i stället.” Nätverket använde sig därigenom av kvinnornas erfarenheter och försökte bidra till det lokala genom att inspirera varandra till framgång.
I den tredje processen, medverka till förändring, engagerade sig kvinnorna för förändring i samhället och hos sig själva. Nätverket blev en egen plats där kvinnorna kunde känna sig hemma oavsett vilken sorts företag de drev. Den egna platsen delades med det lokala samhället genom att kvinnorna efter hand involverade fler kvinnor från Ekbyn när de bjöds in till nätverket. Därmed fick fler kvinnor möjlighet att bli stärkta (empowered) av andra kvinnor som var entreprenörer. En av kvinnorna sa om nätverket: ”Det är kvinnokraft”, och många betonade att nätverket var en plats för att driva på förändring.
Ekbyn utvecklades genom att kvinnorna hittade en gemensam röst. Kvinnorna tog plats i de olika kommunala nätverken som kommunledningen hade kontakt med och påverkade därmed de företagsfrämjande insatser som gjordes. I samma veva synliggjorde sig medlemmarna tillsammans på en mässa som hölls lokalt där de visade upp sina företag, många för första gången. En känsla av samhörighet uppstod när kvinnorna blev en del av lokalsamhället.
Struktur- och maktfrågor kom upp sporadiskt i nätverket, i form av till exempel synliggörandet ovanför och i samtal. Under mötena kunde det förekomma ordväxlingar kring när de upplevde att de blev särbehandlade. Ett exempel på detta är en hästföretagare som berättade att hon fick ta med sin man till bilaffären eftersom hon upplevde att hon inte fick vare sig en stark bil eller en bra affär utan honom med. Detta diskuterades livligt på ett möte i nätverket.
Nätverket blev alltså en plattform där kvinnorna samtidigt utvecklade sitt lokala samhälle och utmanade entreprenörskapsdiskursen. Ingen av de här aktiviteterna uppmuntrades eller ”lärdes ut” genom utbildningsplattformen, utan det gjordes med statens pengar på eget initiativ från kvinnorna.
Regeringens satsning ”Främja kvinnors företagande” resulterade i att nätverket för kvinnliga entreprenörer i Ekbyn fokuserade på att enskilda personer främjar jämställdhet genom att kvinnor startar fler företag och/eller driver sina befintliga företag på ett mer framgångsrikt (manligt) sätt. Men kvinnorna gjorde motstånd mot satsningens fokus, som en av kvinnorna sa: ”Vill vi vara marionetter till regeringen?” Jag tolkar det som att hon menade att nätverket inte enbart fanns för att uppnå målet kring satsningen utan att kvinnorna ifrågasatte diskurserna och idealen som getts dem. Det krävdes att kvinnorna själva tog kommandot och skapade förändring.
Det är just förankringen i det lokala som möjliggjorde den här förändringen. Förankringen skedde genom att kvinnorna i nätverket till exempel bjöd in fler kvinnor till nätverket, påverkade politiker och synliggjorde sitt företagande. Genom att bli förankrade i sitt lokala samhälle och genom att ifrågasätta de maskulina idealen kring entreprenörskap kunde de kvinnliga entreprenörerna ta ansvar för utvecklingen av nätverket och utmana entreprenörskapsdiskursen.
Hur kan utvecklingsprogram mer effektivt förändra entreprenörskapsdiskursen genom att stödja kvinnors företagande? Jag vill baserat på mina studier lyfta fram att det är viktigt att fokusera på maktrelationer när det kommer till genus och entreprenörskap. Politiken behöver riktas mot företagande män, kommunala politiker och tjänstemän. Att enbart fokusera på kvinnliga företagare innebär att det är de företagarna som behöver förändras för att jämställdhet ska åstadkommas. Vi vet mycket väl att såväl kvinnor som män påverkas av, och upprätthåller, entreprenörskapsdiskursen.[8] Alla, oavsett kvinna eller man, tjänar på att vi får ett mer jämställt entreprenörskap. Fler kvinnor och män får möjlighet att driva olika typer av företag och ses som legitima företagare, samtidigt som redan etablerade män som driver företag får fler företagare att samverka med och samhället i stort tjänar på att fler idéer förverkligas. Därför borde också politiska initiativ rikta sig till en bredd av aktörer. En sådan förändring i inriktning kan ske genom att man skapar utrymme för lokala variationer så att lokala behov och utmaningar kan tillgodoses.
Så vad har hänt med kvinnors företagande sedan 2014? Enligt SCB:s arbetskraftsundersökning var andelen företagande kvinnor 28,1 procent under 2014.[9] 2021 var siffran 25,6 procent, samma andel som 1995. Andelen kvinnor som driver företag i jämförelse med männen har alltså i stort sett legat stilla, trots policyinsatserna. Samtidigt finns det forskning som visar tendenser på en förskjutning i hur männens företagande uppfattas, där vi ser ett större fokus på att uppfattas som ödmjuk.[10] Många bäckar små kan förändra entreprenörskapsdiskursen. Om andra företagande kvinnor som är involverade i den här typen av nätverk vill ta saken i egna händer kan de göra som nätverket som studeras här: fokusera mer på de sociala aspekterna och engagera sig i det lokala samhället, det vill säga synliggöra sig lokalt, använda varandra för att växa och involvera männen i jämställdhetsresan. Då kan entreprenörskapsdiskursen förändras lokalt samtidigt som kvinnorna försöker överleva som företagare i en maskulint kodad entreprenörsskapsvärld.
Lektor i företagsekonomi med inriktning entreprenörskap vid Linneuniversitet
[1] Marlow, S. & Patton, D. (2005), All credit to men? Entrepreneurship, finance, and gender. Entrepreneurship Theory and Practice, 29(6), s. 717–735; Hanson, S. (2009), Changing places through women’s entrepreneurship. Economic Geography, 85(3), s. 245–267.
[2] Marlow, S. & McAdam, M. (2013), Gender and entrepreneurship: Advancing debate and challenging myths: Exploring the mystery of the under-performing female entrepreneur. International Journal of Entrepreneurial Behaviour & Research, 19(1), s. 114–124.
[3] Hughes, K.D., Jennings, J.E., Brush, C., Carter, S. & Welter, F. (2012), Extending women’s entrepreneurship research in new directions. Entrepreneurship Theory and Practice, 36(3), s. 429–442.
[4] Tillväxtverket (2021), Tillstånd och trender för regional tillväxt 2020. Stockholm: Tillväxtverket.
[5] Roos, A. (2021), Reproducing gender: The spatial context of gender in entrepreneurship. (Dissertation). Institutionen för ekonomi, Sveriges Lantbruksuniversitet.
[6] Tillväxtverket (2015), 8 år med kvinnors företagande. Stockholm: Tillväxtverket.
[7] Roos, A. (2019), Embeddedness in context: Understanding gender in a female entrepreneurship network. Entrepreneurship & Regional Development, 31(3–4), s. 279–292.
[8] Giazitzoglu, A. & Down, S. (2017), Performing entrepreneurial masculinity: An ethnographic account. International Small Business Journal, 35(1), s. 40–60.
[9] SCB (2022), Arbetskraftsundersökningarna (AKU). https://www.scb.se/am0401.
[10] Jernberg, F., Lindbäck, A. & Roos, A. (2020), A new male entrepreneur? Media representation of male entrepreneurs before and after #metoo. Gender in Management: An International Journal, 35(2), s. 211–224.
