Den här artikeln handlar om ämnet företagsekonomi. På det viset är följande text missvisande när det gäller enstaka företagsekonomer, såväl akademiker som praktiker, men jag håller textens argument som sanna på en övergripande nivå, nämligen ämnets normalvetenskapliga kärna.

Utgångspunkten för den här texten är att samhällen har blivit mer komplexa och att den verktygstillverkande människans (Homo faber) relation till naturen har blivit högst problematisk men att det företagsekonomiska ämnets kärna inte har förändrats. Kärnan står i konflikt med den sociala och den ekologiska verkligheten.

Vad är det då för kärna jag avser? För många år sedan konstruerade jag, tillsammans med Karl-Johan Bonnedahl och Johan Sandström, bärande principer för företagsekonomin som presenterades i boken Ekonomi och moral (Liber, 2007). Det blev fyra dimensioner och elva principer. Principen om ägandebarhet har lagts till här. Det är genom dimensionerna och principerna som konflikten med verkligheten uppstår. Vad ska jag kalla den här processen för? Jag kallar det för en filtreringsprocess: när det företagsekonomiska ämnet tar sig an komplexa sociala och ekologiska kunskapsområden filtreras dessa så till den grad att kunskapsområdet inte finns kvar, eller så återstår endast en liten rest (den del som ograverat råkar vara användbar).

Resultatet är inget mindre än att det som filtreras av företagsekonomin förvanskas, blir overkligt.

Tabell 1. Företagsekonomins filtreringsprocess

I den första dimensionen – ”Hur företagsekonomer är” – sker filtrerandet genom den instrumentella mål-medel rationaliteten (där såväl mål som medel uttrycks och värderas i ekonomiska termer), egenintresset (organiserat via marknader) och det ekonomiska värdeskapandet (ett träd är mindre värt i skogen än vad det är som ett skrivbord). I den andra dimensionen – ”Företagsekonomins värld” – filtreras alla delar av världen för att bli ägandebar, kvantifierbar, prissättningsbar och kommersialiserbar.

I den tredje dimensionen – ”Hur företagsekonomer agerar” – filtreras agerandet till utnyttjande, vinststrävande och tillväxtsträvande. Företagsekonomins grundläggande definition är hushållning med resurser, men det finns ingen stoppknapp. Den första och andra dimensionen dikterar tillsammans att allt kan utnyttjas, och här förvandlas den till att allt behöver utnyttjas – en aldrig sinande brunn av affärsmöjligheter, som sker i den takt som optimerar vinst- och tillväxtskraven. Resursutnyttjandet ökar (som i företagsekonomin anses kunna kompenseras med teknikutveckling och resurseffektivitet).

I den fjärde dimensionen – ”Företagsekonomins roll” – filtreras världen till att vara objektiv. Skillnader mellan människor är ett utslag av ekonomiska agenters tidigare nit och smarthet. En opartisk process: om du bara har råd med en hyreslägenhet och jag har råd med en privatägd villa är det ett utslag av hur vi tidigare skött oss i ekonomin. Den företagsekonomiska världen är, slutligen, neutral, utan egentliga vinnare och förlorare. Man hittar sällan förlorare av typen havererade ekosystem, arbetare utsatta för drakoniska arbetsvillkor, svält och fattigdom etcetera.

Nu följer tre illustrationer tänkta att visa hur det företagsekonomiska ämnet tar sig an – filtrerar – komplexa sociala och ekologiska kunskapsområden.

Det första exemplet handlar om etik. Det företagsekonomiska filtrerandet gör att det endast återstår en liten utilitaristisk nyttorest av den komplicerade företeelsen etik, och som alltid föregås av ett prefix: ekonomisk nytta. Företagsekonomin är förstås medveten om att etik kan innehålla så mycket mer, men givet principerna inordnas och underordnas etiska frågor och måttstockar till att handla om hur man inom intakta dimensioner som ”Hur företagsekonomer är”, ”Företagsekonomins värld”, ”Hur företagsekonomer agerar” och ”Företagsekonomins roll” kan skapa anseende, tillit och legitimitet. Anseende, tillit och legitimitet har i normalfallet mycket lite att göra med utökat ansvar mot människor och miljö, eller med frågor om gott och ont.

Det andra exemplet handlar om hållbar utveckling. Det företagsekonomiska filtrerandet av den komplexa företeelsen börjar med att inkludera det sociala och det ekonomiska. Filtrerandet fortsätter då företagsekonomin säger sig balansera den ekologiska, sociala och ekonomiska treenigheten med resultatet att det ekologiska och sociala underordnas det ekonomiska: de kan aldrig stå över ekonomi, eller ens jämsides, inte i något sammanhang. Treenigheten är företagsekonomiskt legitim och populär, men de ekologiska grundförutsättningarna för jordsystemet, det vill säga där solen och månen ingår, töms på allt verkligt innehåll. Det finns inga ekologiska rester kvar och linjära processer kallas för cirkulära. Ökad energianvändning och ökat energiuttag är inte bara nödvändigt utan ses också som något givet (och till det behövs mer gruvor).

Det tredje exemplet handlar om global tids- och rumskomprimering. När företagsekonomin filtrerar den komplexa företeelsen återstår bara ekonomisk globalism. Ekonomisk globalism handlar uteslutande om ekonomiska transaktioner och -utbyten, och hur kapital kan arbeta längs globala värdekedjor för produktion och service. Filtrerandet leder till anspråket att sociala och ekologiska problem kan korrigeras med hjälp av bättre organiserade, globala marknader. Utmaningen med global tids- och rumskomprimering reduceras till frågan om hur kapitalismen kan skalas upp så att den (till slut, äntligen) blir global.

Det går förstås att hävda att den företagsekonomiska kärnans filtreringsprocess är någonting naturligt – att alla kunskapsområden gör detta. Hävdandet gör gällande att det företagsekonomiska ämnets akademiska arbetskraft forskar, undervisar och uttalar sig om sådant som befinner sig inom företagsekonomins område. Varken mer eller mindre. För i rimlighetens namn kan väl inget ämne förväntas ha hand om allt. Varje ämne behöver rimligtvis också avgränsa och specialisera sig för att kunna utveckla expertkunskap (de forna dagarnas mångsysslare är borta).

”I rimlighetens namn” är ett argument som förtjänar att tas på allvar. Inte vill väl någon på fullt allvar utveckla ämnet mot allvetandet? Som Brasse Brännström svarade Magnus Härenstam en gång för länge sedan i sketchen Kirurgerna: ”Kirurg, jag? Nej, jag är rörmokare.” Företagsekonomi är givetvis inte sociologi, psykologi, kemi, ekologi – eller då kirurgi – men problemet är att den företagsekonomiska kärnan på avgörande punkter inte anpassar sig – alls! – till sociala och ekologiska kunskapsområden.

Hävdandet som skedde för två stycken sedan – att ”det företagsekonomiska ämnets akademiska arbetskraft forskar, undervisar och uttalar sig om sådant som befinner sig inom företagsekonomins område. Varken mer eller mindre” – verkar rymma möjligheten att, åtminstone implicit, gå andra vägen tillbaka i meningen: att företagsekonomins område är det som det forskas och undervisas om, och att det är blott detta som företagsekonomin uttalar sig om. Men det som förefaller vara ett diskursivt cirkelresonemang – det vill säga om A så gäller B och om B så gäller A – är ett oansvarigt och falskt cirkelresonemang med stora praktiska konsekvenser. Företagsekonomin är inte bara en beskrivande vetenskap, utan ämnet förändrar det som det tar sig för att studera. A tar tag i B som förändras i kontakten med A. Ämnet är performativt. När företagsekonomin utgår från de fyra dimensionerna och de tolv principerna och sedan tar tag i och filtrerar – säg då etik, hållbar utveckling eller global tids- och rumskomprimering – så förändras det som tas tag i radikalt. Som sagt: jag hävdar att filtrerandet förvanskar och leder till en produktion av overklighet.

Eftersom det företagsekonomiska ämnet är så pass inflytelserikt är inte produktionen av overklighet enbart ett teoretiskt problem. I ett samhälle som alltmer ekonomiseras är företagsekonomins anspråk på att veta något om ekonomi hårdvaluta: konkurrenskraft och affärer, företag och företagande. Det företagsekonomiska filtrerandet har en enorm genomslagskraft – genom forskning, konsultande, det enorma antalet studenter som examineras (företagsekonomiska studenter har inflytelserika positioner inom i stort sett alla samhällets sektorer).

Retoriskt frågar jag: Var behövs i dag inte strategi, varumärkeshantering, riskhantering, ordnad, och ”smart”, redovisning, relationer till kunder, klienter och användare, styrning och ledning, ledarskap, entreprenörskap, innovationsförmåga, investeringskunskaper och portföljsanalyser. Vilken verksamhet behöver inte bli mer effektiv, produktiv, konkurrenskraftig? I och med att företagsekonomins filtrerande kunskap har så stor genomslagskraft betyder det inte bara att företagsekonomin förvränger andra kunskapsområden utan också att ämnet för ut den overkliga men åtråvärda företagsekonomiska kunskapen i samhället. Overkligheten tilltar.

Lägg märke till att jag inte tvivlar på företagsekonomins relevans i samhället. Det jag betvivlar är företagsekonomins relevans för samhället. Med avseende på vår tids sociala och ekologiska problem menar jag att företagsekonomin utgör ett hinder för samhällets utveckling. Handen på hjärtat: hur många företagsekonomiska studier tar som utgångspunkt att organisationer är inneslutna av naturen och att det kräver att andra discipliners grundläggande kunskapsområden utgör ett slags basstruktur som den företagsekonomiska kunskapen måste respektera, hålla sig inom – till exempel jordens bärandekapacitet av liv?

Tommy Jensen

Professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet