Vissa filmkaraktärer har förmågan att fånga sin tids Zeitgeist. T.ex. affärsmannen Gordon Gekko i Wall Street (1987; regi: Oliver Stone) har mer än någon annan förkroppsligat den finansiella ivern som tog fart i början på 1980 talet.

Gekkos påstående att ”Greed is good” har etsat sig fast i mångas minne som ett försvarstal för det legitima att köpa, slakta, och sälja vidare företag. Inte i syfte att skapa bättre varor och tjänster, utan att tjäna massvis med pengar, långt över vad som kan sägas vara normal avkastning. Sett genom historiens backspegel annonserade Wall Street alltmer komplexa finansteknologier, den aldrig sinande strömmen av uppköp och fusioner, och den växande institutionella rollen av börsmarknaderna. Men framför allt yrkade Gekko på bioduken för det som Milton Friedman yrkade för i den ekonomiska teorin och Margaret Thatcher i politiken: att den ekonomiska vinsten är företagandets enda raison d’être, vilket ger en framskjuten legitimitet åt den finansiella synen på företag.

I en av filmens nyckelscener talar Gekko i egenskap av aktieägare vid en bolagsstämma. Han anklagar företagets ledning för att vara byråkrater som ”knullar” aktieägarna med sina middagar, resor, flygplan och fallskärmar, och raljerar över att halva företagets förlust säkert kan tillskrivas utbyte av papper mellan bolagets 33 välavlönade vice ordföranden. I kontrast, framställer han sig själv som en räddare, inte bara av bolaget utan av hela den amerikanska ekonomin. Han kritiserar företagsledare som berikar sig på företag utan att själva riskera sina pengar. Han pläderar för att ledningen ska fokusera på aktieägarvärdet. Företag framställs som ett investeringsobjekt, punkt.

Det paradoxala med tanke på uttryckets framgång, är att Gekko aldrig säger ”greed is good”. Efter ordet ”greed”, lägger han retoriskt ”i brist på ett bättre ord”, en brasklapp som relativiserar men också lyfter fram slutet på meningen: ”is good”. Och han fortsätter med att girighet är rätt, att den fungerar, och att den förtydligar, skär igenom, och fångar essensen hos självaste utvecklingsidén. Gekkos syn på girighet är bred. Den syftar inte endast på pengar utan inbegriper även livet, kärlek och kunskap. Precis de värderingar som kännetecknar de sektorer som lockar riskapitalister till dagens Sverige och vård, skola och sociala verksamheter. Dagens riskkapitalister har delvis Gordon Geckos breda syn på girighet att tacka för att det är legitimt att anlägga ett finansiellt perspektiv på inte bara de tidigare nämnda verksamheterna, utan i stort sett på allt som finns.

Av Hervé Corvellec