Pisachock, Pisaglädje, Pisaeffekt. Detta är ord som vi vant oss vid att stöta på i tidningsspalterna. Vi har också vant oss vid att Pisaresultat används som argument för en rad olika – ibland diametralt motsatta – åtgärder: Att friskolor bör gynnas – alternativt stängas. Att valfriheten bör öka – alternativt minska. Inte minst vart tredje år, när nya resultat från den internationella elevstudien presenteras (senast i december 2019), står Pisa högt upp på den mediala dagordningen. Men faktum är att Pisa dyker upp i tidningsartiklar året runt.

Pisa har blivit en nationell angelägenhet – och studien har dessutom fått en nästan gudalik status. Vi är alla deltagare i den globala Pisatävlingen, och tävlingsandan späds på av mediernas rapportering, med rankningstabeller och ord som Pisatopp, Pisaras och Pisaföregångare. Som tidningsläsare vet vi vem vi ska identifiera oss med – vi tillhör laget Sverige och det gör att vi engagerar oss i tävlingen. Att resultatrapporteringen bygger på siffror gör sitt till: siffror är skenbart enkla för läsaren att ta till sig och de framstår som objektiva. Dessutom är presentationen av Pisaresultaten en händelse, även om skolvardagen går sin gilla gång. Och händelser är det stoff som nyheter består av.

Pisa (Programme for International Assessment) är en studie utformad för att påverka policyskapande. Den mäter femtonåringars kunskaper i läsförmåga, matematik och natur­vetenskap. Bakom elevstudien, som har beskrivits som värl­dens mest inflytelserika, står den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD. Och organisationens företrädare, med utbildningschefen Andreas Schleicher i spetsen, torde glädjas åt det stora medieintresset. För vad vore Pisa utan denna uppmärksamhet?

Att Pisa fungerar styrande – vilket innebär att OECD har lyckats i sin ambition att påverka policyskapande genom Pisa – hävdas av flera forskare, bland andra Simon Breakspear (i 2014 års publikation How does PISA shape education policy mak­ing?). Breakspear framhäver att Pisa har blivit den lins genom vilken vi tolkar och förstår våra utbildningssystem, och han varnar för att det publika tryck som orsakas av medie­uppmärksamheten kring Pisa kan bidra till en förgrovad reformdebatt. I detta sammanhang är det relevant att uppmärksamma att en rad forskare (bland andra Michael ­Uljens i artikeln ”PISA som uttryck för OECD:s utbildningspolitik”, publicerad 2009) har påpekat att OECD:s utbildningspolitik, för vilken Pisa är ett uttryck, främst stöder sådana färdigheter som kan upprätthålla nationers ekonomiska konkurrenskraft och att denna ensidiga och nyttoorienterade syn på män­ni­skors bildningsbehov är begränsande.

I den här artikeln intresserar jag mig för mediekonstruktioner av Pisa och deras potentiellt styrande effekter – om styrning verkligen äger rum undersöks inte i artikeln, utan fokus är språkets potential att fungera som styrnings- och påver­kans­medel. Till grund för min undersökning av hur Pisa används och omskrivs i medierna ligger drygt 200 artiklar hämtade från fyra tidningar med olika profiler: svenska ­Dagens Nyheter och Aftonbladet samt finländska Hufvudstadsbladet och Vasabladet. I undersökningen ingår samtliga artiklar där akronymen Pisa omnämns publicerade i dessa tidningar under ett års tid, sista halvåret 2016 och första halvåret 2017. Under denna tidsperiod inträffade för Sveriges del en vändpunkt: i december 2016, då provresultaten från föregående år presenterades, stod det klart att de svenska resultaten hade vänt uppåt för första gången i den svenska Pisahistorien. I svenska medier ersattes alltså de deppiga tongångarna från hösten 2016 av något mer hoppfulla stämningsuttryck under vintern och våren 2017.

Naturligtvis följer OECD noga vad som rapporteras om organisationen i medierna – att inte ägna sig åt mediebevakning i dagens samhälle är knappast tänkbart. Och det är inte förvånande att OECD betraktar massmedier som ett bra kommunikationsforum för att skapa en relation till den politiska makten. OECD är beroende av medierna för att nå ut med sitt budskap, samtidigt som mediehusen använder Pisa för att fylla sina kanaler med innehåll. Pisa används också för att rama in artiklar på specifika sätt; de flesta artiklar där Pisa omnämns handlar inte om Pisa utan om något annat, vanligen skola och utbildning, men även mer oväntade ämnen dyker upp i mitt undersökningsmaterial, exempelvis flyktingpolitik, hållbar utveckling och en möjlig framtida kolonisering av planeten Mars.

Välkänt är att politiker och debattörer använder Pisaresultat som argument för diverse åtgärder och reformer. Men även tidningsredaktioner drar nytta av undersökningen, både för att fylla sidor med innehåll och för att rama in artiklar som nyhetsmässiga. Pisa används helt enkelt som aktualitetsmarkör. En artikel om skolan kan inledas att Pisaresultaten kommer i nästa vecka. På så vis omvandlas något som är en pågående process – den svårfångade skolvardagen – till en händelse. Omvänt kan man hävda att Pisa motiverar journalister att skriva om skolan. För när Pisaresultaten meddelas skrivs åtminstone i de svenska tidningarna en lång rad artiklar om skola och utbildning ur olika aspek­ter. Och onekligen verkar det ibland som att Pisa är något som måste nämnas när skolan kommer på tal även under andra delar av året.

De svenska tidningarna är till exempel pigga på att plocka fram Pisa när inrikespolitiska opinionsundersökningar presenteras, i textpassager där skolan förs fram som en betydande faktor. Landets Pisaresultat används då som en förklaring till varför det går upp eller ner för vissa partier. I de svenska tidningsartiklarna vimlar det dessutom av politiker som argumenterar med hjälp av Pisa – inte bara i opinionstexter utan också i nyhetsartiklar, där de citeras. När politiker använder sig av Pisa som en retorisk resurs får de uppenbarligen medieutrymme. På den här punkten skiljer sig de svenska tidningarna från de finländska, som i högre grad ger utrymme åt pedagogiskt inriktade forskare, något som kan relateras till att både Pisa och skolan är mer politiserade företeelser i Sverige än i Finland.

Förutom som argument i skolpolitiken används Pisa som en bricka i det politiska spelet. Provresultaten kan tjänstgöra både som trumfkort och som Svarte Petter. Nåde den skolminister som sitter i skottgluggen när Pisaresultaten presenteras om folkets förväntningar inte infrias. Omvänt är goda Pisa­resultat guld värda för den politiker som tillskrivs äran i tidningsspalter och nyhetsinslag – och återigen är det inte bara politiker utan också journalister som använder Pisa på detta sätt. I journalisternas fall handlar det om att kontextualisera och förklara.

Tendensen att använda och framställa Pisa som slagträ i den politiska debatten stämmer väl överens med medielogikens dragning till att gestalta politik som ett strategiskt spel snarare än som sakfrågor. Dessutom framställs Pisa ibland som piska eller morot, det vill säga som något som driver på skolans utveckling. I en ledare i Aftonbladet, signerad Jonna Sima (2017-04-21), sägs det till exempel att ”PISA-resultaten 2014 var en väckarklocka”.

Mindre uppmärksammat är möjligen bruket av Pisa som symbol. Pisa får med jämna mellanrum symbolisera skolkris och nationellt misslyckande i största allmänhet, som i följande citat hämtat från en osignerad ledare i Dagens Nyheter (2017-06-15): ”Om lösningen på alla dilemman verkligen var att höja anslagen skulle svensk polis redan fungera felfritt. Vårdköerna skulle ha dunstat bort och Pisaresultaten höjts för länge sedan.” Ibland används Pisa som symbol för något mer abstrakt. Vanligen anas då en underliggande kritik, inte mot undersökningen som sådan utan mot det som undersökningen antas stå för: instrumentell kunskap, ytlighet och vår tids mäthysteri. Den kritiska udden finns där även när Pisa används som kontrast till konstnärliga värden, kreativitet och lek.

Att Pisa återkommande används som symbol tyder på att Pisa som fenomen numera tillhör vårt kulturella allmängods – eller åtminstone att det finns en föreställning på redak­tionerna om att så är fallet. Det finns fler indikationer på ­detta. En är att Pisa inte omnämns enbart i nyhetstexter och opi­nions­bildande artiklar. Nu för tiden dyker Pisa upp i en rad olika sammanhang: ena dagen i en livsstilsartikel, nästa dag i ett helgreportage och veckan därpå i ett sportkåseri. Och vad mera är – Pisa förekommer också i ordvitsar och små ­dikter som sänds in till tidningen av läsarna. På Dagens ­Nyheters avdelning Namn & Nytt stod till exempel följande (signerat Anders Lundström, 2016-12-11) att läsa fem dagar efter offent­lig­göran­det av 2015 års Pisaresultat: ”Det ser bra ut för svensk skola, i Pisa är man van vid att se vartåt det ­lutar.”

Om det stämmer att Pisa har blivit en del av vårt kulturella allmängods innebär det att vi på sätt och vis har tagit Pisa till oss – vilket i sin tur innebär att vi låter Pisa utöva ett visst inflytande. Även det faktum att Pisa förknippas med starka känslor kan ses som ett tecken på studiens stora inverkan. Tidningsläsare måste vara beredda på att kastas mellan Pisakriser och Pisalättnader. Att denna emotionellt präglade framställning av Pisa är vanligare i de svenska artiklarna än i de finländska kommer väl knappast som en överraskning?

Och inte undra på att Pisa väcker känslor – för vem vill inte vinna en tävling där landets rykte står på spel? Titta bara på hur Finlands prestige har ökat sedan det finländska skolundret första gången manifestade sig i de höga Pisaresultat som överraskade inte bara omvärlden utan även finländarna själva. Karavaner av studiebesökare anländer till vårt östra grannland för att inspireras av den Pisaprisade utbildningsmodellen.

Som nationellt emblem blir Pisa inte bara en attraktiv resurs i nationsvarumärkesbyggande utan också en samhörighetsmarkör som alstrar gemenskap; presentationen av Pisa­resul­taten blir en nationell händelse att sluta upp kring, vare sig det handlar om usla eller strålande resultat. Vi kan alla dela Pisaglädjen, alternativt är vi olyckssyskon i Pisas skugga. Kanske är det därför – och för att Pisa passar som hand i handske med medielogiken – som medierna älskar att rapportera om Pisa?

Flera av de exempel som getts ovan kan tyckas oskyldiga – till och med humoristiska. Inte minst de metaforiska användningarna av Pisa tyder ofta på språklig kreativitet och på en förmåga att skriva medryckande. Men samtidigt bidrar de till att stärka Pisas inflytande. Och mot bakgrund av att Pisa är en studie som är omvittnat svår att tolka och som få är insatta i är det vanskligt om detta inflytande blir alltför stort. Det vilar helt enkelt på diffusa grunder.

Medierapporteringen om Pisa har kritiserats för att vara resultatfokuserad och refererande på ett ytligt sätt. Forskare som Aspa Baroutsis och Bob Lingard (i artikeln ”Counting and comparing school performance”, publicerad 2017) efterlyser analyser och fördjupande förklaringar, något som förekommer mycket sparsamt i mitt analysmaterial. I samband med den senaste presentationen av Pisaresultaten, i december 2019, förekom dock analyserande artiklar som byggde på forskarintervjuer i ett par av de tidningar som ingår i min undersökning. Och det är ett glädjande exempel på att forskning kan nå ut. I bästa fall kan den också leda till eftertanke. För politiker och medier måste komma bort från den lättvindiga användningen av Pisaresultaten. Det går rimligen inte att uttala sig om hela den svenska skolan och dess utveckling generellt enbart utifrån Pisa – något som görs återkommande i tidningsspalterna. Kunskaper inom humaniora och samhällskunskap – inte minst resonemang om mänskliga rättigheter och demokratifrågor – är exempel på aspekter som betonas i de svenska styrdokumenten och som faller utanför Pisamätningarna.

Den uttalade intentionen med Pisa är att mäta kunskaper som är av avgörande betydelse för hur eleverna kommer att klara sig i framtiden – men hur denna framtid kommer att se ut är rimligen inte ristat i sten. OECD må ha en viss föreställning eller vision, men vi måste få vara fler som har åsikter om vilka kunskaper som ska tillmätas värde i dagens och morgondagens värld. Därför bör vi alla ställa oss frågan: Vem är det egentligen som styr över den svenska skolan?

Att medierna älskar Pisa råder det ingen tvekan om. Att de har goda skäl till det har jag visat i denna artikel. Men finns det en risk att Pisa blir sönderälskat? Pisa ser trots allt bara till vissa aspekter, och om vi ensidigt blickar mot Pisa tenderar dessa aspekter att allsmäktigt bestämma vad som är värdefullt. Oavsett vad man tycker om Pisamätningarna är det oroande om dessa tillskrivs alltför stor vikt, så att de blir ett allena­rådande vedertaget mått på vad kunskap är. Även andra sätt att utvärdera behövs. Som alltid är lagom bäst: Älska med måtta – och ha gärna andra gudar jämte Pisa.

Hanna Sofia Rehnberg
Språkvetare och lektor i jour­na­listik vid Institutionen för samhällsvetenskaper, Södertörns högskola.

Litteratur

Baroutsis, Aspa & Lingard, Bob (2017). Counting and comparing school performance: An analysis of media coverage of PISA in Australia, 2000–2014. Journal of Education Policy, 32(4), s. 432–449.
Breakspear, Simon (2014). How does PISA shape education policy making? Why how we measure learning determines what counts in education. (Seminar series 240.) East Melbourne, Victoria: Centre for Strategic Education.
Dagens Nyheter (2017). Smit inte från integrationen. (Osignerad ledare.) 15 juni.
Lundström, Anders (2016). Orubricerad text publicerad i Dagens Nyheter, Namn & Nytt, 11 december.
Sima, Jonna (2017). Dagens skola är redan ett lotteri. Aftonbladet, 21 april.
Uljens, Michael (2009). PISA som uttryck för OECD:s utbildningspolitik. I Michael Uljens (red.), PISA, pedagogik och politik i Finland. (Rapport 25.) Vasa: Pedagogiska fakulteten, Åbo akademi, s. 19–27.I den tiva sektorn själv.