När diskussionen inom professionsforskningen lyfter från enskilda studier fastnar den ofta i ett ofruktbart ställningskrig mellan ”traditionalister” och ”revisionister”. Diskussionen har avsett frågan om professionerna är på väg att förvandlas till vanliga lönearbetare, som revisionisterna hävdar, eller om de professionella, som traditionalisterna anser, fortsätter att framgångsrikt hantera och neutralisera alltmer påträngande hierarkiska ledningsstrukturer och marknadskrafter.
Båda ståndpunkterna kan lätt karikeras, men det avstår Johan Alvehus vänligt nog från. I stället lyfter han varsamt fram de bästa argumenten som båda sidor har framfört. Till exempel ger han traditionalisterna rätt i att professioner och professionellt arbete inte kan vara vad som helst. Autonomi, expertis och arbetsuppgifter som inte låter sig programmeras består till stor del, trots att det professionella arbetets ramar förändrats. Men det betyder också att de förändringar som präglar samtidens professionella organisationer inte alltid och enbart leder till avprofessionalisering, något som revisionisterna alltid framhåller.
En väsentlig del av boken handlar om professionellas arbete. Alvehus lyfter bland annat fram paradoxen att professionella kan utföra komplexa arbetsuppgifter, samtidigt som de ofta har påfallande svårt att artikulera vad de egentligen gör. Det är inte ofta man läser en text som så emfatiskt ställer det professionella arbetet i centrum. Professionsforskningen är ganska ofta upptagen av det professionella arbetets kontext, snarare än arbetet i sig. Boken behandlar centrala frågor som arbetsdelning i professionellt arbete, olika innebörder av mångtydighet, klientorienterat eller fallbaserat professionellt arbete och de hantverksmässiga aspekterna av professionellt arbete. Det är synnerligen relevant läsning för alla som är intresserade av professioner och professionellt arbete.
Många av de typiska inslagen i moderna professionella organisationer, såsom storskalighet och standardisering, karriärsystem och kontroll av process och utfall, behandlas också fylligt och initierat. En särskilt intressant fråga, som underexponerats i forskningen, är relationen mellan hierarkisk styrning och den styrning som sker genom den professionella logikens praktiker (seniora professionellas makt, regler utformade av professionella föreningar och så vidare). Frågan om styrning av professionella behandlas nyanserat och noggrant – Alvehus har god förmåga att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Exempelvis pekar han på att nya former av styrning kan vara både utarmande och exploaterande, samtidigt som mycket tyder på att de professionella förmår att behålla centrala delar av den individuella och kollektiva autonomin.
I de avslutande delarna av boken (framför allt kapitlen 7 och 8) övergår analysen till att besvara bokens övergripande fråga. Varför bevaras väsentliga delar av det som karakteriserat professionella, trots de betydande förändringar som skett i professionella verksamheter? Diskussionen är här mer prövande och tentativ, men inte desto mindre intressant. Alvehus egna begrepp functional ambiguity och opaque transparency sätts i arbete för att pröva om de kan hjälpa oss att förstå hur professionella organisationer, och professionellt arbete, reproduceras över tid genom mekanismer som de professionella själva inte alltid är medvetna om. Analysen är intressant och tankeväckande men inte invändningsfri. Som hårdnackad traditionalist skulle jag invända att många professionella och professionsforskare förtvivlat gärna vill att den professionella autonomin ska förbli oanfrätt av marknadskrav, standardisering och högre krav på produktivitet och därför är benägna att övertolka de professionellas svängrum i det moderna arbetslivet. Men den diskussion Alvehus inlett här bör absolut fortsätta!
Av Hans Hasselbladh
Hans Hasselbladh är professor i företagsekonomi med inriktning mot organisation vid Örebro universitet.
