Jag är en marginell bit in i rektorslivet Efter snart 4 år som skolledare läser jag Bengt Jacobsson och Jenny Svenssons Rektorer – om konsten att hantera motstridiga krav. Så här dags har jag börjat bli van vid att ena dagen känna mig som en hjälte som överhuvudtaget övervägde att tacka ja till rollen som rektor, till att andra dagar frustreras över krav och förväntningar och kasta ut armarna i en djup suck, längtandes efter förändring i skola. Det är med viss oro jag tar mig an läsningen eftersom listan är lång på litteratur som redan har bekräftat min bild av rektorsrollen – och det är inte utan att jag längtar efter litteratur som gör något annat än att bekräfta mig. Som tar ett nytt grepp om rektorers och skolans utmaningar.
Boken tar oss med från början – eller i alla fall från reformepokens tid med start på 1990-talet. Författarna överskådar vad som ligger till grund för dagens förutsättningar för skolledare genom att förklara kommunaliseringen, införandet av rektorsutbildningen, omorganisering av skolan och förändrade styrsystem, drastiskt sjunkande kunskapsresultat, ny skollag, nytt betygssystem och inte minst införandet av fristående skolor – allt i en enda skolpolitisk röra. Med denna bakgrund vill Jacobsson och Svensson förstå vilka möjligheter rektorer har i dag att faktiskt leda och styra skolor mot målen. Författarna har följt sex olika skolor och framförallt deras rektorer under fem år. Det är som väntat en berättelse där rektorer slits mellan många olika och många gånger omfattande krav och prioriteringar.
Det är i bokens avslutande kapitel som pusslet börjar läggas och det är också här som mitt intresse väcks. Här diskuterar författarna resultatet i termer av bland annat rektorernas handlingsmönster i förhållande till brister i styrsystemen och hur rektorer måste svara an till kraven ur olika institutionella logiker. Jacobsson och Svensson utgår från fem logiker som påverkar skola som organisation och rektorers vardag. Förenklat uttryckt skapar dynamiken mellan dessa logiker spelreglerna för vilka som styr verksamhetsområdet – skolan i det här fallet. En del av logikerna har funnits med länge inom skola, och andra har gjort entré betydligt senare. Inte oväntat är marknadslogiken en sådan och här har friskolereformen den största påverkan för området. För studiens sex rektorer, och säkerligen för många många fler, har det kommit att innebära en vardag där mycket tid går till att se till att elever väljer just deras skola. Detta menar författarna tar både tid och kraft från annat arbete – exempelvis det inom en pedagogisk-professionell logik som skulle kunna handla om att utbilda och utveckla skickliga lärare. Även organisationslogiken diskuteras som en av de yngre i sammanhanget – och trycket att bedriva skolor som ”effektiva, styrbara, jämförbara och granskningsbara organisationer” påverkar således också vad rektorer ägnar sig åt i stor utsträckning.
Jacobsson och Svensson avslutar med att gissa att förändring inte är i nära sikte, utan att rektorer troligtvis kommer att behöva hantera motstridiga krav även i framtiden. Utifrån min personliga spaning instämmer jag men avslutningen blir aningen dyster för min smak så jag tar fasta på författarnas absolut sista meningen. Den ger mig som efterlängtat något att fundera vidare på – behovet av en ny logik – samarbetslogiken. Är det i den vi kan hitta nycklar för att hantera situationen i väntan på ytterligare förändring i en redan så förändringstrött skolvärld?
Recenserad av Josefin Knagg, rektor på Rytmus Malmö.
