James Suzman är socialantropolog med intresse för ursprungsbefolkningars levnads- och arbetsvillkor, han blev en intressant bekantskap när jag läste hans förra bok, Affluence Without Abundance – Disappearing world of the Bushman, en engagerande och angelägen text om en svunnen värld där våra förfäder inte nödvändigtvis jämställde rikedom med överflöd.

I sin nya bok (Arbete – en historik med vad vi gör med vår tid) fortsätter Suzman sin diskussion kring överflöd med fokus på att förstå och beskriva vårt samtida förhållande till arbete i relation till materiellt och ekonomiskt överflöd. Med hjälp av talrika historiska exempel samt nya genetiska och paleontologiska data, ansluter sig Suzman till humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning som utmanar idén att industrialiseringen är startskottet för det överskottsorienterade arbetet. Istället driver han tesen att människans möjligheter att ägna sin tid och energi åt andra aktiviteter än de som är kopplade till skapande av ökat materiellt välstånd är något som verkar ha försvunnit med övergången från jägar- och samlarsamhällen till det platsbundna och planeringskrävande jordbruket. Jägar- och samlarsamhällenas fokus på att tillfredsställa sina medlemmars ”här-och-nu behov”, som i regel inte krävde mer än 15–20 timmar arbete i veckan, ersattes med perspektiv på tid och arbete som en investering vars avkastning kunde ligga veckor, månader eller år framöver. Detta krävde också att människor i de ”primitiva” samhällena övergav sina relativt isolerade och småskaliga samarbeten och började utveckla komplexare relationer och samhällsstrukturer med andra värderingar, normer och praktiker.

Suzman menar att denna utveckling har ett pris. Med komplexa samhällen uppstår behov av fler och mer specialiserade yrken, inte bara inom jordbruk, hantverk och handel, utan också yrken som är sysselsatta med att planera, organisera, samordna, styra och övervaka andras arbete. Vartefter kontroll över jordbruket blivit central i skapandet av många av historiens imperier och när städer senare utmanat landsbygden som den främs­ta försörjningskällan har arbetet inom nya professioner och yrken börjat utgöra grunden för nya makt- och statusordningar. Arbete har blivit avgörande för hur vi skapar våra identiteter och roller i samhället. Det är denna vilja att lägga stora delar av vår tid på aktiviteter vars resultat vi har relativt vaga och abstrakta föreställningar om som Suzman bygger bokens centrala argument kring: att ju komplexare samhällen vi bygger desto mer blir vi beroende av att lägga tid och engagemang på arbete som går bortom våra grundläggande behov.

Suzmans berättelse om arbetets utveckling och roll genom historien är inte unik utan kan snarare ses som ytterligare ett bidrag till diskussionen kring den samtida ”industrialiserade” synen på vad vi gör med vår tid. Samtidigt som arbetet har blivit den centrala aktiviteten i våra liv så har det också förvandlats till något som för alltfler människor saknar en djupare mening. Med referenser till både Marx allienation, Durkheims anomi men även till den mer samtida David Graebers tankar om ”skitjobb” riktar Suzman sin kritik mot att stora delar av vårt arbete saknar en bredare existentiell förankring samt att arbete fördelas ojämnt och orättvist.

I fråga om meningsfullheten i dagens arbete ser Suzman framförallt de misslyckanden som tekniska innovationer och inte minst auto­matisering hittills har lett till, längre snarare än kortare arbetstid samt fördummande av många yrkens och professioners specifika kunnande genom standardisering och införande av svårbegripliga och meningslösa administrativa uppgifter. Suzmans kritik av dagens syn på arbete rör också arbetets individualisering där fokus ligger på individens prestationer och karriär. Detta, menar Suzman, bidrar bland annat till att försvaga kollektiva försök att upprätthålla stabilitet, trygghet och värdighet på arbetsmarknaden. Fokus ligger på individens prestationer och karriär. Detta, menar Suzman, bidrar bland annat till att försvaga kollektiva försök att upprätthålla stabilitet, trygghet och värdighet på arbetsmarknaden.

Suzman avslutar sin bok med att uppmuntra oss att utmana vår rådande förståelse av arbete och våga söka efter alternativ, inte minst genom storskaliga experiment som medborgarlön och fyradagars arbetsvecka. Historien, menar Suzman, lär oss att vi inte är bundna till att organisera våra samhällen, våra relationer och vårt förhållande till naturen på ett sånt sätt att arbetets huvudsakliga konsekvens blir att vi dränerar oss själva och våra gemensamma resurser på allt som kan omsättas till vinst och tillväxt. Som företagsekonom kan jag inte undvika att Suzmans uppmuntran till stora delar är riktad mot bland annat ekonomer, administratörer och konsulter – yrken som han ser både som en av orsakerna till vårt problematiska förhållande till arbetet och som en viktig källa till möjliga lösningar på vägen mot en mer hållbar framtid. Det är i relation till det senare som jag tycker att denna bok med fördel kan läsas både av praktiker, studenter och av oss som under­visar och forskar inom den företagsekonomiska disciplinen.

Av Josef Pallas

Josef Pallas är professor i företagsekonomi vid Uppsala universitet.