Anhängare av den cirkulära ekonomin lyfter fram den som en väg mot hållbarhet. Men de fysikaliska lagar som styr energi och material, avfallets sociala och tekniska komplexitet och hindren för att omsätta cirkulära principer i praktik väcker allvarliga frågor om den cirkulära ekonomins och de cirkulära affärsmodellernas förmåga att fasa ut linjäriteten, eliminera dess negativa miljöpåverkan och erbjuda en väg mot hållbarhet. Företrädare för den cirkulära ekonomin har rätt när de pekar på linjäritet som ett nyckelproblem i dagens ekonomi. Det innebär dock inte att cirkulärt är hållbart.
Under de senaste tio åren har den cirkulära ekonomin utvecklats till en global modell för miljö- och industripolitik. Europeiska kommissionen hävdar till exempel att ”EU:s övergång till en cirkulär ekonomi kommer att minska trycket på naturresurser och skapa hållbar tillväxt och arbetstillfällen” och att den är ”en förutsättning för att uppnå EU:s mål om klimatneutralitet 2050 och för att stoppa förlusten av biologisk mångfald”[1]. Liknande påståenden finns i företagsvärlden. Ellen MacArthur-stiftelsen förklarar att den cirkulära ekonomin är ”ett ramverk för systemlösningar som tar itu med globala utmaningar som klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald, avfall och föroreningar”[2] och kan regenerera naturen. I Sverige är Ikea och H&M bara två av många företag som menar att deras väg mot hållbarhet går via den cirkulära ekonomin.
Cirkularitet är mer än återvinning, reparation, rekonditionering eller återanvändning. Den innefattar även delning via plattformar och affärsmodeller där ägande ersätts av tillgång till en tjänst. En systematisk syntes av litteratur och praktikers erfarenheter landade i följande definition:
Den cirkulära ekonomin är ett ekonomiskt system som syftar till noll avfall och noll föroreningar under materialets hela livscykel, från miljöutvinning till industriell omvandling och till slutkonsument, och som gäller alla berörda ekosystem. När materialets livstid är slut återgår det antingen till en industriell process eller, om det rör sig om behandlade organiska restprodukter, till miljön och kretsloppet. Det skapar värde på makro-, meso- och mikronivåer och utnyttjar till fullo hållbarhetskonceptet. De energikällor som används är rena och förnybara. Resursanvändningen och resursförbrukningen är effektiva. Myndigheter och ansvarsfulla konsumenter spelar en aktiv roll för att säkerställa att systemet långsiktigt fungerar korrekt.[3]
Genom att vända ryggen mot den rådande utvinning–produktion–distribution–konsumtion–avfall-ekonomin ska den cirkulära ekonomin kombinera tillväxt med respekt för planetens gränser. Det låter lovande. Men en kritisk läsning av litteraturen visar att det i bästa fall bara är ett antagande att det finns en likvärdighet mellan en cirkulär och en hållbar ekonomi.[4]
Det första skälet att ifrågasätta likhetstecknet mellan hållbar och cirkulär kommer sig av att en cirkulär övergång inte eliminerar behovet av energiproduktion, utvinning av nytt material och avfallshantering – tre basverksamheter med stor miljöpåverkan. Strängt taget kan ingen ekonomi någonsin vara helt cirkulär. När Ellen MacArthur-stiftelsen framställer den cirkulära ekonomin som en balans mellan biologiska och industriella processer åsidosätter den att återvinning kräver energi, aldrig är fullständig och genererar avfall. Utvecklingen av återvinning, återanvändning, återtillverkning och renovering kan minska behovet av utvinning av vissa material, men kommer inte att eliminera detta behov. Cirkulära verksamheter kommer på sin höjd fördröja, ändra och omorientera en del av avfallsproduktionen. En cirkulär ekonomi kan bara bli lika hållbar som den energimix som den använder. Medvetna om dessa hinder föredrar därför många forskare att skriva om den cirkulära ekonomins potentiella bidrag till en hållbar utveckling. Den cirkulära ekonomins hållbarhet reduceras till en möjlighet.
Det andra skälet har att göra med att det finns en brist på tillförlitliga mätverktyg för olika cirkulära verksamheter. Existerande mätverktyg fokuserar på återvinning, hantering i slutet av livscykeln eller återtillverkning. Få indikatorer tar hänsyn till demontering, förlängning av livslängden, avfallshantering, resurseffektivitet eller återanvändning. Det finns en risk för att redovisade materialbesparingar sker på bekostnad av sådana som inte redovisas. Cirkulära mätverktyg missar att återvunnet material som regel är av sämre kvaliteten än det ursprungliga, vilket ger en ungefärlig bild av återvinningens miljöpåverkan under flera cykler. De förbiser också att en lägre efterfrågan och lägre priser på vissa material kan innebära en ökad efterfråga av andra material. Cirkulära mätningar ignorerar även den nuvarande och framtida effekten av förbrukade material som lagras i form av prylar och infrastrukturer. Att mäta miljöpåverkan från globala värdekedjor – i den mån dessa över huvud taget är cirkulära – är dessutom särskilt utmanande. Det gör att påståenden om cirkularitetens miljömässiga hållbarhet inte kan styrkas.
Ännu mer problematiskt är att cirkulära mätningar inte fångar de sociala dimensionerna av hållbarhet. Arbetslivet, mänskliga rättigheter och välfärd har knappast integrerats i cirkulära praktiker och hur de mäts. Detsamma gäller kundernas förlorade kontroll när ägande ersätts med tillgång, risken med begagnade material eller produkter, bördan av att lämna tillbaka saker eller ansvara för avfall, eller hoten att övervakas när material och saker systematiskt ska spåras. Om viktiga dimensioner av social hållbarhet förbises kan mätningar av cirkularitet leda till en underskattning av negativa sociala effekter. Den cirkulära ekonomin lutar åt en snäv förståelse av hållbarhet som fokuserar på vad som är tekniskt genomförbart, miljömässigt mätbart och ekonomiskt lönsamt.
Ett tredje skäl till att en övergång till den cirkulära ekonomin inte nödvändigtvis kan stå för hållbarhet är att dessa påståenden bygger på antagandet att en tillväxt av cirkulära lösningar kommer att fasa ut befintliga ohållbara linjära metoder. Men ett sådant antagande är tveksamt. Det finns inga garantier för att en utveckling av cirkulära verksamheter också gör att linjära verksamheter fasas ut. De två kan mycket väl samexistera sida vid sida där den cirkulära ekonomin slutar som ett innovativt komplement till den linjära. Ett sådant scenario skulle bara göra ekonomin större, inte mer hållbar. Om cirkulära verksamheter inte fasar ut linjära verksamheter kommer de sistnämndas skadliga inverkan på miljön att kvarstå, och fördelarna med den cirkulära ekonomin kommer i bästa fall att förbli marginella medan den systematiska resursslöseri som kännetecknar dagens linjära ekonomi fortsätter.
På utbudssidan finns det många barriärer för utvecklingen av cirkulära produkter och cirkulära affärsmodeller. Dessa begränsar i sig kapaciteten att utveckla ett konkurrenskraftigt cirkulärt utbud. Cirkulära lösningar tenderar att innehålla kostsamma åtaganden som inte kompenseras av extra inkomster. Detta är kostnader som inte drabbar linjära lösningar, eftersom de linjära lösningarna rutinmässigt har externaliserat dem, det vill säga lagt kostnaderna på någon annan, till exempel framtida generationer.[5] Man kan därför tvivla på de cirkulära lösningarnas förmåga att vara mer attraktiva än sina linjära konkurrenter när det gäller pris, kundvärde, bekvämlighet och tillförlitlighet. Och eftersom cirkularitet står för endast 8,6 procent av den globala ekonomin är det ändå en mycket lång väg kvar för den cirkulära ekonomin att fasa ut linjäritet, inte minst då den linjära ekonomin fortsätter att växa under tiden.[6]
På efterfrågesidan finns det en brist på kunskap om cirkulär ekonomi, en osäkerhet inför vad det krävs från kundens sida samt en låg betalningsvilja för produkter med en hög andel återvunnet innehåll. Dessa hinder begränsar cirkulära produkters förmåga att attrahera fler än nischkunderna. Mer allmänt verkar förespråkarna för en övergång till cirkulär konsumtion underskatta omfattningen och radikaliteten av den förändring av konsumtionspraktiken som skulle krävas, till exempel för att komma bort från konventionellt ägande av varor eller minska dagens förkärlek för det som är nytt. Förespråkarna för den cirkulära ekonomin tenderar att försköna den cirkulära framtiden och underskatta att den framtiden kan även innebära en systematisk övervakning av kunderna, nya typer av exkluderingar och därför kraftiga motståndsuttryck.
Sammanfattningsvis framställs den cirkulära ekonomin som en kritik av den linjära ekonomin med förmåga att kombinera tillväxt med hållbarhet. Diagnosen att linjäritet är ohållbart är korrekt. Vår planet klarar inte mer av den nuvarande genomströmningen av material och energi, särskilt inte om fler ska åtnjuta det materiella välbefinnande som de rikare delarna av världen åtnjuter. Men det finns skäl att tvivla på den cirkulära ekonomins förmåga att skapa hållbarhet. Ett fortsatt behov av energi och produktion av avfall, oklara miljöeffekter och en obevisad förmåga att ersätta linjäritet är bara några av hindren för en sådan utveckling. Och att flera företag som ägnar sig åt cirkulär produktutveckling gör det inom avskilda delar av sin verksamhet och utan att påverka kärnan i verksamheten tyder på att den cirkulära ekonomin kan utvecklas parallellt med den linjära ekonomin i stället för att ersätta den.[7]
Cirkulär ekonomi är varken ett nödvändigt eller tillräckligt villkor för hållbarhet. Det är ett tillväxtprojekt som är mycket mindre revolutionerande än vad förespråkarna antyder. I bästa fall är dess bidrag till hållbarheten en möjlighet: ett uttryck för hopp om att kunna utveckla en ekonomi som växer inom planetens fysiska gränser. I värsta fall är den cirkulära ekonomin ett sätt för företagen att ta ett starkt grepp om hållbarhetsagendan och avleda från mer radikala lösningar, som att ohållbar verksamhet inte tillåts att drivas vidare.
Cirkulär är inte en synonym till, eller ens ett substitut för, hållbarhet. Därför bör man undvika att ge grönt ljus till precis allt som kallas cirkulärt.
Professor i företagsekonomi, Institutionen för tjänstevetenskap vid Lunds universitet
Forskare vid Institutionen för organisation, arbete och teknologi vid University of Lancaster
[1] European Commission (2021), Circular economy action plan. Brussels: Directorate-General for Environment. Författarnas översättning.
[2] Ellen MacArthur Foundation (2017), Circular economy introduction: What is a circular economy? Cowes, Isle of Wight: Ellen MacArthur Foundation. Vår översättning.
[3] Nobre, G.C. & Tavares, E. (2021), The quest for a circular economy final definition: A scientific perspective. Journal of Cleaner Production, 314, 127973, s. 10. Författarnas översättning.
[4] Corvellec, H., Stowell Alison, F. & Johansson, N. (2022), Critiques of the circular economy. Journal of Industrial Ecology, 26(2), s. 421–432.
[5] Linder, M. & Williander, M. (2017), Circular business model innovation: Inherent uncertainties. Business Strategy and the Environment, 26, s. 182–196.
[6] Circularity Gap Report (2021), https://www.circularity-gap.world/2021.
[7] Stål, H.I. & Corvellec, H. (2022), Organizing means–ends decoupling: Core–compartment separations in fast fashion. Business & Society, 61(4), s. 857–885.
