Att Herbert A. Simon 1978 fick det årets pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för ” … pioneering research into the decisionmaking process within economic organizations” var kanske inte någon sensation. Priset hade inte funnits särskilt länge (det var den tionde gången som priset delades ut) och bruket att gräva ganska djupt i den nationalekonomiska myllan för att hitta lämpliga pristagare hade ännu inte utvecklats. Vid sidan av Simon är det över åren enbart ett fåtal företagsekonomer och andra organisationsforskare – också med en generös definition av sådana – som har funnit nåd hos prisutdelarna.
Simon hade många strängar på sin lyra, bland annat undersökte han möjligheten att med hjälp av modern vetenskap och informationsteknologi förbättra organisationers beslutsfattande.
Den som läser Administrative Behavior¹ – Simons första och mest kända bok från 1947 – slås av den ambition som finns att med vetenskap förstå vad som händer i organisationer. Simon strävade efter att göra organisationsläran mer lik naturvetenskap. Det fanns hos honom (och flera av hans samtida) en irritation över att de råd som delades ut till företag och andra organisationer mer byggde på klichéer och plattityder än på solida empiriska studier.
Omtalad blev Simon för sina empiriskt baserade slutsatser om att en människa inte kunde ses som någon ”economic man”, utan snarare som en ”administrative man”, som visst drevs av egna intressen men som ibland inte visste vilka dessa var.
Tidigt hade Simon (tillsammans med kollegan James G. March) insett att individer och organisationer i sinnevärlden inte kunde leva upp till de rationalitetsanspråk som låg till grund för de ekonomiska modellerna. Individer och organisationer i det moderna samhället var begränsat rationella.
Den tradition av studier av beslutsfattande i organisationer som i hög grad initierades av Simon, March och deras kollegor (i det som kom att kallas Carnegie-skolan), kom att få stor betydelse för skandinavisk företagsekonomi. Simons tidiga studier handlade om förvaltningsorganisationer, men inriktningen av intresset kom efterhand att breddas till att gälla organisationer generellt. Carnegieskolans teoteorier är intressanta, både för att de har utvecklat beslutsteorin men också för att de verksamt har bidragit till att förbättra den generella kunskapen om organisationer.
Stor betydelse fästs vid organisationen. Rationaliteten finns inte hos individerna, och den kan inte finnas där: ” … It is impossible for the behavior of a single, isolated individual to reach any high degree of rationality” (1947:79). Organisationer kan däremot hjälpa människor att handla klokt, dvs. det som är klokt för organisationen. Det är inte beslut som är grundläggande om man vill förstå vad som händer i organisationer, säger Simon, utan det är premisserna för beslut. Premisserna avgör att vissa frågor diskuteras, och inte andra. Premisserna riktar uppmärksamheten mot vissa frågor, men inte mot andra. Premisserna gör att beslutsfattare utsätts för viss information, men inte för annan.
Idag skulle vi kanske inte tala om premisser, utan istället om strukturer, kulturer eller institutioner. Men frågan är densamma: hur kan man utforma organisationer så att människors handlande i sådana styrs i en för organisationerna önskvärd riktning?
Vi kan förstås le lite åt Simons ambition att försöka skapa en ”riktig” vetenskap om organisationer, men hans envetenhet när det gäller behovet av empiriska studier är värd all aktning. Och kritiken av den rådgivning som då erbjöds organisationer för att den byggde på schabloner och inte var förankrad i empiriska studier, den är nog lika giltig idag som den var då.
