Sverige behöver ta itu med medborgarnas sviktande tillit till näringslivet och marknadsekonomin. Utvecklingen kan vändas om vi får i gång ett gemensamt samtal kring hur vi äger och utvecklar företag och andra organisationsformer. Samtalet behöver utgå från samhällsvetenskaplig forskning snarare än ett ensidigt fokus på finansteori och juridik.
Vi blir ofta påminda om att det finns brister i vårt institutionella ramverk kring långsiktigt värdeskapande. I det publika samtalet ställs vinstmaximering och det privata näringslivet mot offentlig sektor och socialisering. Obalanserna syns i nedläggningen av en lönsam ärtfabrik i Bjuv, den infekterade debatten om vinstförbud i välfärden, musiksajten Spotifys kritik mot att det inte blir några personaloptioner och 100 000 förlorade industrijobb sedan 2008. Obalansen förstärks av att Sverige har en av västvärldens minsta kooperativa sektorer och knappt några idéburna aktörer i välfärden. Personalägande lyser med sin frånvaro. Samtidigt har vi västvärldens största riskkapitalsektor och mer utländskt ägande än övriga Europa.
För att ändra detta behöver Sverige mer av hållbart värdeskapande. Jag kallar det för att driva Sverige i riktning mot en idéburen marknadsekonomi. När olika länders ekonomiska system jämförs har Sverige länge beskrivits som en koordinerad marknadsekonomi, mer likt Tyskland och Frankrike än USA och Storbritannien. Men det är en förlegad bild. Dagens Sverige har en större öppenhet mot omvärlden än de flesta länder i Europa.
Jag menar att en förflyttning till en idéburen marknadsekonomi skulle förnya den svenska modellens förmåga till samförstånd. Jag utvecklar mitt resonemang i En hållbar ägararkitektur för Sverige, en idéskrift för den oberoende tankesmedjan Global Utmaning. Där plockar jag upp tankar från svensk samhällsvetenskaplig forskning inom tre områden (se nedan). Genom att se de tre perspektiven som en helhet ges möjlighet att reformera nuvarande institutionella ramverk för att stärka medborgarnas tillit till marknadsekonomin.
Det första perspektivet är det sociologiska. Ofta talas det om fyra olika samhällssfärer bestående av hushållssektorn, den statliga sfären, näringslivssfären och civilsamhällssfären. Detta beskrevs väl av sociologen Hans L. Zetterberg i början av 1990-talet. En väl fungerande marknadsekonomi inkluderar då både kapitalistiska spelregler, i form av närings- och kontraktsfrihet, och alternativa organisationsformer som kooperativ och idéburna aktörer, där kapitalet inte är styrande utan stödjande.
Zetterberg lutade sig gärna mot tyska sociologer som Max Weber men åberopade lika gärna Adam Smiths idéer kring moralfilosofi. Zetterberg kom även att inspireras av utvecklingen i USA, där den kooperativa och idéburna sektorn handlat mindre om politik och mer om att låta individen agera fritt utan statlig inblandning. Värt att poängtera är att modellen över de fyra samhällssfärerna saknar politisk hemvist, även om storleken på hur de fyra bitarna samspelar kan bero på landets förda politik.
Zetterbergs idéer om samhällssfärerna finns återgivna i Moderaternas partimanifest 1993 men kom bara att i valda delar slå igenom i verklig politik. Frågan berördes av Zetterberg så sent som i början av 2010-talet, då han varnade kommunerna för att vara för kommersiella eftersom det skulle slå tillbaka på dem. Därför behövdes civilsamhället. I Sverige har dock alternativet till offentlig verksamhet stannat vid det privata näringslivet med tonvikt på koncernliknande organisationer, stordrift och riskkapitalisters utmärkta förmåga att hantera kapital.
Jag tror att en större mångfald av ägarmodeller i välfärdssektorn skulle nyansera debatten om vinster i välfärden; en debatt som jag menar har bidragit till att förstärka en sviktande tillit till stora delar av näringslivet. I förlängningen är det en demokratisk fråga, och det borde ligga i politikernas intresse att möjliggöra för en mångfald av ägarformer att verka utifrån sina skilda förutsättningar. Sverige borde därför utveckla regelverk som stöttar exempelvis personalägande genom personalstiftelser, mer av kooperativ och ömsesidiga strukturer som driver exempelvis skolor.
Det andra samhällsvetenskapliga området tar upp intressentperspektivet i aktiebolag. Detta nämns redan på 1960-talet av den svenske företagsekonomen Eric Rhenman och sätter fingret på hur aktiebolag bygger värde genom samverkan med olika aktörsgrupper. Modellen tillkom när det i Sverige inom den politiska vänstern fördes en stark diskussion om företagsdemokrati. Rhenman fick i uppdrag av Svenska arbetsgivareföreningen, SAF (numera del av Svenskt Näringsliv), att utreda hur företagen skulle kunna arbeta tillsammans med anställda och samhälle. Rhenman beskrev hur företaget för sin existens är beroende av goda relationer till många intressenter: anställda, kunder, leverantörer, samhälle och ägare. Företagsledningens uppgift blir att hela tiden söka nya lösningar i ett dynamiskt samspel som gynnar samtliga parter. Rhenman kritiserade begrepp som vinstmaximering och menade att det i bästa fall kunde utvärdera kortsiktiga effekter av en åtgärd men knappast långsiktiga effekter av olika investeringar.
Utvecklingen sedan dess har Sverige gemensamt med stora delar av västvärlden. Intressentmodellen kom under 1980-talet och framåt att underordna sig en aktör – aktieägarna – och med det följde ett ensidigt fokus på vinstintresset.
I den internationella litteraturen finns en bredare ansats gällande aktiebolags relation till intressenterna. Modellen används exempelvis för att förklara anställdas inflytande i tyska bolagsstyrelser och utvecklingen av sociala och miljömässiga engagemang genom CSR och olika hållbarhetsmått. Den har kritiserats för att vara svår att utvärdera i och med att företagsledningen kan spela ut olika grupper mot varandra och därmed slippa ansvar.
Det finns dock ny forskning kring intressentmodellen där ledningens uppdrag förflyttas från att hantera olika konfliktytor till att bygga ett gemensamt företagsvärde genom att dra fördel av skilda kompetenser från företagets intressentgrupper. Det beskrivs exempelvis av juristen Lynn Stout (2012) i hennes kritik mot kapitalmarknadens vanliga tolkning av styrelseledamöters uppdrag som att enbart se till aktieägarnas intresse. Stouts företagsledare har mer rollen som lagledare. Synsättet har beröringspunkter med populära idéer som upplyst aktieägarvärde och delat värde.
Till detta kan läggas idéer om att det publika aktiebolaget bör drivas med ett tydligt syfte. Den brittiske bolagsstyrningsforskaren Colin Mayer (2013) beskriver hur bolaget måste förändras i grunden så att det skapas förutsättningar för styrelsen att utöva sitt åtagande i ett långsiktigt perspektiv. Mayer föreslår därför att styrelsen får ett moraliskt ansvar för att driva bolaget med ett syfte som formuleras som att ”det här är vad bolaget gör för någon annan”. Den holländska livsmedelsjätten Unilever har exempelvis uppmärksammats för att framgångsrikt drivas med ett samhällssyfte, integrera hållbarhet som mål i affären och skapa värde för aktieägarna på samma gång.
Detta nya värdeskapande intressentperspektiv har svårt att slå igenom i svensk bolagsstyrning. Jag menar att det beror på att tolkningen av vinstbegreppet i den svenska aktiebolagslagen begränsats till enbart aktieägarnas intresse. Det kan lätt bli fel i ett börsföretag där kortsiktiga aktieägares intresse snabbt kan slå igenom. I min avhandling om gränsöverskridande fientliga bud (Nachemson-Ekwall, 2012) visar jag på vikten av att Sverige för in ett bredare intressentperspektiv på börsen. Andra idéer är att tydliggöra att med vinst avses långsiktig vinst.
Det är svårt att i Sverige få gehör för ett bredare synsätt på vinstbegreppet och uppköpsreglerna. Men jag menar att en återkoppling till Rhenmans företagsledarperspektiv skulle kunna ändra på det.
Det tredje samhällsvetenskapliga perspektivet rör en ny syn på värdet av inhemskt ”tålmodigt” kapital. Det handlar om att engagera svenskt kapital som i dag finns inlåst på grund av olika placeringsregler i pensionsbolagen och aktiefonderna samt skatteregler som begränsar tillväxtviljan hos små och medelstora företag och hos förmögna privatpersoner som inte åtnjuter olika riskkapitalavdrag.
Tilltron till fria kapitalmarknader och kapitalets internationella rörlighet är stor i Sverige, inte minst hos våra politiker och företrädare för Riksbanken och Finansinspektionen. Det har visat sig finnas en baksida med det här. I en öppen ekonomi som den svenska leder en sådan förenkling till att utländskt kapital, institutionellt såväl som riskkapital, helt eller nästan helt förväntas ersätta en brist på inhemskt kortoch långsiktigt kapitalutbud. Men så sker inte. En del tillgångar blir helt utan, som de riktigt nya företagen eller familjeföretaget som har svårt att hantera ett generationsskifte.
Ny forskning kopplar ihop bolagsstyrning med finansteori och pekar på att kapital kan investeras på en mängd olika sätt utifrån den valda placeringshorisonten. Här tar man fasta på att det globaliserade och passiva kapitalet många gånger är flyktigt, begränsande, kortsiktigt och till och med värdeförstörande. Det nya synsättet accepterar att människor inte alltid är rationellt nyttomaximerande. I stället utgår forskningen från nobelpristagaren Herbert Simons (1957) beskrivning av människors beslutsfattande som mer komplext. Människor är begränsat rationella, vilket betyder att de i sitt beslutsfattande förlitar sig på tillgänglig information såväl som på mjuka värden som kultur och tillit.
Det finns kapital hos vissa ägarkategorier som på grund av närhet till investeringsobjektet både har ett informationsövertag och en större vilja att placera långsiktigt i sitt närområde. Det finns en rad studier som visar på att kvalificerade tjänster och forskning växer i närheten av huvudkontorets placering. Samma mänskliga beteende gör hemmamarknadskapital väl skickat att placera tålmodigt på den lokala marknaden.
Enligt min mening borde vi i Sverige kunna dra bättre fördel av vårt svenska kapital genom att uppmuntra till långsiktiga och tålmodiga investeringar. I stället har vi i årtionden gjort precis tvärt om. Många grupper av svenska kapitalägare är förhindrade att göra placeringar i Sverige. I en studie över de stora svenska institutionella kapitalförvaltarna, som tillsammans äger över 20 procent av Stockholmsbörsen, visar jag hur de nu successivt går från att placera i linje med portföljteorins indexförvaltning till att köpa större aktieposter som utvärderas med en placeringshorisont på fem eller tio år (Nachemson-Ekwall 2015). Med färre regler skulle de kunna göra mycket mer för att investera tålmodigt och ansvarstagande.
Det här synsättet smittar av sig på den idéburna delen av den svenska ekonomin. Jag menar att det är ett gammalt sätt att se på kapital och arbete som två motkrafter som fortfarande lever kvar och formar ett institutionellt ramverk som i dag hindrar en svensk idéburen sektor från att växa. Sverige stöttar inte personalkooperativ eller en överföring av familjeföretag till pensionsstiftelser kontrollerade av de anställda. Svårigheten att i Sverige få förståelse för vikten av att tillåta personaloptioner för nystartade tillväxtföretag vilar därmed på samma begränsning som hämmar långsiktiga relationer mellan kommuner och personalkooperativ som driver småskaliga vårdhem.
Sammanfattningsvis är de tre samhällsvetenskapliga perspektiv som beskrivs här ömsesidigt beroende. Finansteorins ensidiga fokus på ekonomiskt rationella aktörer, effektiv kapitalallokering och vinstmaximering har över tid visat sig samspela dåligt med värdeburna organisationer och nationella intressenters särdrag såväl som med bolagens behov av att kunna bygga hållbara värden för en mångfald av intressenter. Den strukturomvandling som under årtionden varit ett signum för det svenska samtalet och som varit tänkt att stärka svensk ekonomi har med detta enkelsidiga synsätt inte blivit så värdeskapande som tänkt.
Jag tror att samhället kan förändras om politiker och allmänheten tar till sig mer av samhällsekonomisk forskning. Det kommer att stärka tilliten till näringslivets värdeskapande förmåga, samtidigt som det förflyttar oss i riktning mot en idéburen marknadsekonomi.
Ekonomie doktor vid Handelshögskolan i Stockholm.
För den som vill läsa mer eller följa referenserna i artikeln finns idéskriften för gratis nedladdning:
Nachemson-Ekwall, S. (2016). En hållbar ägararkitektur för Sverige. En idéskrift från Global Utmaning. April, ss. 140.
