Vad är redovisningsteori? Inte nog med att det kan vara tämligen svårt för studenter som läser redovisning på universitetet att greppa vad som är teori – de tvingas också konfronteras med att det finns teori om redovisning och teori för redovisning. Magnus Frostenson trevliga lilla bok om redovisningsteori kommer att hjälpa många studenter att förstå skillnaden mellan att söka förklaringar och förståelse för fenomen relaterat till redovisning, och teori om vad som kan anses vara bra redovisning.
Jag beskrev medvetet boken som en ”trevlig liten bok”. Det är en trevlig liten bok, men ska på intet sätt tolkas som förminskande eller som att boken är ytlig. Boken tar en vetenskapsteoretisk utgångspunkt och börjar, som författaren själv påpekar, i omvänd ordning. Till skillnad från många andra böcker om redovisningsteori tar Frostenson en allmän teoretisk utgångspunkt avseende vetenskapsteori och identifierar sedan vad som är redovisningsteori samt vad redovisningsteori kan användas till. Frostenson positionerar också det vetenskapliga ämnet redovisning som ett annorlunda ämne då både deskriptiv och normativ teori är centrala för ämnet. Boken innehåller följaktligen också några kapitel som behandlar deskriptiv redovisningsteori och normativ redovisningsteori.
Boken tar upp flertalet av de deskriptiva teoribildningar som används för att studera redovisningen i sin kontext och/eller redovisningens konsekvenser. En styrka är att varje teoribildning, som med nödvändighet behandlas kortfattat, exemplifieras med en studie som utgår från det teoretiska perspektivet. Det ger läsaren en idé om hur och i vilket sammanhang som teorin kan användas. Boken ägnar också mycket utrymme åt normativ redovisningsteori och läsaren vägleds genom de principiella resonemang som ligger till grund för lag och normering av redovisningen. Läsaren får också en bild av hur den normativa teorin har utvecklats över tid. Positivt är också att Frostenson lyfter fram också nya utvecklingslinjer rörande hållbarhetsredovisning och integrerad rapportering rapportering. Författaren har även valt att inte fokusera på detaljbeskrivningar av olika normer och rekommendationer som finns på olika nivåer (nationellt och globalt), utan lyfter fram de principiella frågorna. Det gör boken mer intressant att läsa och sannolikt mer hållbar.
Man kan alltid önska sig mer. I boken beskrivs utvecklingen av den normativa teorin i stort utifrån de föreställningsramar som arbetats fram av internationella redovisningsorgan (IASB och FASB). Det som boken inte behandlar är den akademiska teoriutvecklingen och debatten rörande normativ redovisningsteori. Det finns en intressant akademisk diskussion kring redovisningens roll, t.ex. som underlag vid ekonomiska beslut alternativt som underlag för att utkräva ansvar från ledningen. De olika normativa positionerna knyter inte minst an till debatten om för- och nackdelar med redovisning till verkligt värde kontra historiska anskaffningsvärden. I och med att boken har en redovisningsteoretisk inriktning hade jag personligen önskat en historisk akademisk tillbakablick för att också identifiera några av de ”klassiker” som lagt grunden för vårt ämne.
Boken kan med fördel sättas i händerna på studenter under deras första bekantskap med redovisning på högskolenivå. Det kommer ge dem en bra grund för att förstå ämnet, och ämnets många teoretiska bottnar, som ju inte bara handlar om debet och kredit. Sedan kan de plocka fram boken igen när det är dags att skriva uppsats då de verkligen behöver fundera på vad teori är generellt och vad redovisningsteori är i synnerhet. Det är kring dessa frågeställningar som boken har sitt stora värde.
Av Mattias Haraldsson
