2017 var året då en mängd kvinnor i organisationer över hela Sverige vågade berätta om hur de blivit sexuellt trakasserade och utnyttjade av män i maktposition. Dessa berättelser – ”me-too upprop” – utgör en sällan skådad datamängd om krossade drömmar. Kvinnor har istället för att utveckla sina idéer och drömmar gett upp, tystats ner och t o m skrämts iväg från sina arbetsplatser.
Vittnesmålen kan därmed också ses som ett organisationsmisslyckande av stora mått: för organisationer och företag ska ju vara verktyg för människor (kvinnor och män) att kunna förverkliga drömmar, mål och visioner. Tyvärr tas drömmar ofta för givna, och fokus ligger på hur människor och organisationer ska göra för att ”uppnå” dem. Vi glömmer däremot att förmågan att fantisera och drömma också är en central mänsklig aktivitet som utgör en kärna för såväl välmående som tankeförmåga. Någon som tagit själva drömmeriet, processen att drömma och fantisera, på största allvar är den franske filosofen Gaston Bachelard. Tillsammans med mina kollegor Jenny Helin och Pierre Guillet de Monthoux har jag inom ramen för ett forskningsprojekt om drömmeri haft den stora förmånen att dyka ner i denne numera avlidne tomtefarsliknande filosofs tankevärld.
Ett huvudbudskap i Bachelards verk är att vår förmåga att fantisera är grundläggande för vårt tankesystem. Han undersöker noggrant drömmeriets system, substans och processer. Ett viktigt budskap är att själva drömmandet är en produktiv aktivitet, det är genom drömmeri vi utvecklar vår tankeförmåga. Att dagdrömma är t ex inte att ”inte göra något” utan det är ur detta idéer och tankar föds. Man skulle kunna tolka detta som att värna om och utveckla vår förmåga till fantasi och drömmeri är i själva verket det mest rationella vi kan göra som tänkande individer. Med detta som utgångspunkt undersöker Bachelard hur olika litterära dynamiska bilder av naturens grundelement utgör en slags avstamp för ett produktivt drömmeri. Vad är en dynamisk bild? Jo det är när något beskrivs i ord på ett sådant sätt att det sätter igång tanken, så att nya bilder uppstår. Det är när ord ger upphov till nya bilder i vårt tänkande – poetiska bilder som uppstår utifrån det skrivna ordet. I olika volymer behandlas elden, jorden, vattnet respektive luften ingående. Hans ”empiri” eller ”data” i analysen utgörs av poesi och litteratur samt diverse anekdoter. Olika poeter blir viktiga beroende på vilket element som analyseras. I diskussionerna kring luften och drömmande återkommer poeten Percy Shelley frekvent, i den om vattnet är citat från Edgar Allan Poe mer frekventa. Att läsa Bachelard är för mig som att förflytta sig till ett annat universum, en plats av kraftfulla uttryck, men också av vetenskapsfilosofiska diskussioner och analytisk klarhet.
”Att föreställa sig, att fantisera, det är att svinga sig mot ett nytt liv” skriver Bachelard i boken ”Luften och drömmandet” (min personliga favorit bland de fyra elementen som gavs ut 1943 med den franska titeln ”L’air et les songes”) Här utforskas alltså hur luften som element skapar dynamiska bilder, bilder som sätter igång tanken, som triggar vårt drömmeri. Det första kapitlet behandlar en tämligen vanlig mänsklig dröm, nämligen drömmen om att flyga. Grundsatsen i denna dröm är följande: ”i drömmens värld flyger man inte för att man har vingar, man tror sig ha vingar därför att man har flugit. Vingarna är en följd.”
Känner du igen dig? När det bara stämmer, känslan av att flyga. Vi kom fram till en riktigt bra idé här – alltså var det ett bra möte. Det flög. Plötsligt händer det bara. Ett möte, en idé, en skriven text, ett spelat stycke, ett målat konstverk – som bär, som sätter igång oss, som apellerar till vår fantasi och får oss att vilja vidare. Det går inte att på förhand sätta upp regler som ska följas för att det ska ”flyga”. Exakt vad som fick det att flyga går kanske inte alltid att förklara, eller utvärdera, det bara känns. Drömmeri och fantasi fungerar nämligen enligt en helt annan logik än det vi i dagligt tal kanske skulle kalla problembaserat eller analytiskt tänkande (som ju anses var grundbulten i vårt rationella organiserade samhälle): ”Drömmandet arbetar inte, så som begreppsbildningen, genom att med bilder av många likadana ting dana ett sammansatt porträtt”.
Kanske är det nu – post-me-too – det blivit hög tid för företagsekonomer och organisationsteoretiker att försöka få fatt i sin egen drömmeri? Hur skapas framtidens organisationer – som aldrig hindrar människor från att drömma om att flyga, utan istället ger dem vingar? Frågar vi Bachelard måste vi först kunna föreställa oss dem, så låt oss börja drömma.
Av Matilda Dahl