Handelshögskolan i Stockholm har kommit att symbolisera elitutbildningar i Sverige. I boken ”Handels: Maktelitens skola” (Atlantis 2018) ger sig Holmqvist i kast med att visa hur denna utbildning fungerar i relation till samtidens arbetsmarknad och sociala skiktning. Det är ett högintressant och lovvärt ämnesval. Jag har liksom Mikael Holmqvist intresserat mig för högstatusgrupper – eliter – som har stort inflytande och möjlighet att utöva sin makt i samhället. Min senaste studie handlade om World Economic Forum och här finns tydligt vissa paralleller att dra.
Boken bygger på en sociologisk studie av hur utbildning kan organiseras för att skänka status åt organisatören och samtidigt försäkra sig om att vissa perspektiv blir gällande hos den kommande generationen. Dessa perspektiv förhandlas och förändras över åren, men grunden är att det finns ett intresse hos organisatören att förmedla vissa värden till nya bärare. Holmqvist förmedlar här en bild av Handels som en undermålig akademi, framförallt för att undervisningen i företagsekonomi medför en indoktrinering i kapitalistiskt tänkande. Holmqvist argumenterar – snarare än visar – för att Handelshögskolan i Stockholm utgör ett i Sverige unikt fall av indoktrinering.
Intressant nog kan boken också läsas som en organisationsstudie med fokus på relationer mellan givare och tagare. Eller kanske ännu hellre mellan två olika typer av aktörer/organisationer som har intresse av att ha relationer med varandra. Sett utifrån detta relationella perspektiv visar Holmqvist hur en organisation kan vara både oberoende och beroende i relation till sin omgivning. Det blir tydligt att Handelshögskolan har skapat en position i vilken de har möjligheten att bestämma över sig själv. Den har ekonomiskt och socialt kapital liksom ett utrymme kring sig själv där andra reglerande organisationer – som staten och kommunen – inte kan påverka innehållet i samma utsträckning som vid andra lärosäten; det är alltså ett lärosäte som är relativt sett oberoende den delen av sin omgivning. Ändå framstår det i boken som att lärosätet bryr sig om vad andra säger. Det anställer t.ex. fler kvinnor när de blir kritiserade för det och vill, som det tycks i boken, gärna framstå som en organisation i takt med samtiden som agerar meritokratiskt, är transparent och har en varierad grupp studenter.
En huvudtes i boken är att Handelshögskolan i Stockholm är ett i Sverige unikt fall av indoktrinering. Men även om detta lärosäte troligen skiljer ut sig från många andra, framförallt genom de institutionella kopplingarna till näringslivet, blir jag genom läsningen av Holmqvists bok inte övertygad av den tesen. Det blir, av två anledningar, inte tydligt på vilket sätt den företagsekonomi som lärs ut vid lärosätet skiljer sig från andra lärosäten. För det första, därför att det är samma företagsekonomi som lärs ut där som på andra lärosäten. För det andra, för att det är en utbildningssociologisk självklarhet att den som organiserar utbildning vill styra innehållet; detta gäller därför givetvis staten lika mycket som näringslivet. Det som däremot tonar fram genom boken är att lärosätet har en unikt god förmåga att framställa sig själv som unikt.
Ytterligare en problematik med boken är, att relationerna just till finansiärerna inte framställs som dynamiska. Istället får läsaren bilden fram av en enkelriktad, statisk och krävande relation som utgår från det näringsliv som grundat och delvis finansierar lärosätet. Studien av World Economic Forum visade tvärtemot att relationerna mellan Forumet och dess finansiärer – världens 1 000 största företag – präglades av ett relativt ointresse för varandra samtidigt med ömsesidig nytta och att dessa relationer var i ständig rörelse. Skulle detta inte gälla Handelshögskolan i Stockholm också? Bristen på mer ingående empiri inifrån själva lärosätet och mer teoretiskt driven analys gör, att vi som läsare får mycket lite förståelse för på vilket sätt relationen till finansiärerna förhandlas och hanteras i praktiken.
Holmqvists vilja till trots att problematisera Handelshögskolan blir följden att den förenklade bild som förmedlas i boken i viss utsträckning faktiskt smickrar lärosätets självbild – som en unik plats för högstatusgruppernas barn att träna sig för sitt kommande arbetsliv.
Av Adrienne Sörbom
